Svenska
MEDLEMSRECENSION

The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay

Skrivet av: Leorio   2009-01-10

Hellre än att vara ingen är jag någon. Hellre än att vara tyst har jag en röst. Hellre än att vara osäker har jag en uppgift. Hellre än att ligga i min cell smyger jag genom mörkret med en dold kniv för att ta mig ut från det helvetiska fängelset Butcher Bay.

Efter att ha klarat F.E.A.R och Bioshock var jag trött på förstapersonspel där huvudpersonen är ett stumt spöke, utan personlighet eller själ.
I Escape From Butcher Bay är jag inte mr Nobody; jag är Mr Cool Av Bara Helvete.

Säga vad man vill om Vin Diesels skådespelartalanger, men som spelhjälte är han perfekt. Hade inte den självsäkre, avslappande mördaren Riddick först presenteras i filmform hade han räknas till en av de största spelhjältarna. Eller snarare anti-hjältarna.
Sällan har jag upplevt oneliners som träffar lika hårt som de Riddick väser ur sig i det här spelet. Manuset och skådespeleriet är briljant, och tonen är klockren. Då jag inte sett filmerna var jag avvaktade den första halvtimmen eller så, men snart kommer jag in i Riddicks sätt att tänka, tills jag sitter i soffan och försöker dra till med replikerna före honom, och jublar varje gång jag träffar rätt. Escape From Butcher Bay är ett grabbigt spel, men helt och hållet i positiv bemärkelse.

Upplägget är enkelt: du har hamnat i universums värsta, mest övervakande fängelse och nu gäller det att fly. Men det är inte planeringsarbete a la Charles-Ingvar Jönsson som krävs, utan man smyger genom mörka passager, byter tjänster och gentjänster med andra fångar, skjuter vilt omkring sig, deltar i knytnävsmatcher, går armgång över djupa klyftor, utforskar mörka grottor, och smiter mellan patrullerande vaktrobotar.
Det är få spel som har samma variation och spelmässiga balans som Escape From Butcher Bay. Ibland är man beväpnad upp över öronen med tunga vapen, bara för att tvingas ta sig an ett halvdussin vakter med en stulen skalpell. Andra gånger har man bara knävarna till hjälp för att rädda livhanken, eller så måste man använda pengar och hot för att ta sig fram.

Styrningen är fantastisk. Det är få andra actionäventyr där man reagerar så lätt och naturligt på det som sker. Knytnävsslagsmål i förstaperson kanske låter som en genomkorkad idé, men i Escape From Butcher Bay fungerar det perfekt. Att bli påhoppad av två fångar i en trång cell och desperat försöka värja sig så gott det går är bara ett av alla härliga ögonblick.
Knivslagsmål på rastgården, smygande med mörkerseende, och skjutande med råtunga vapen fungerar likaledes utmärkt.

Storyn är okay. Det briljanta är den perfekta samklang den bildar med gameplayet. Visst blir det en del springande fram och tillbaka för att hämta det ena och det andra, men oftast är spelmomenten är djupt förankrade i berättelsen, och spelets aspekter förenas till en sömlös enhet.
Det är inte som i Bioshock där designen, bakgrundshistorien och spelets inledning väcker orimliga förhoppningar som spelmekaniken inte kan leva upp till, utan jag sugs precis så långt in i Riddicks upprepade flyktförsök att jag gång på gång överrumplas av spelets uppfinningsrikedom och goda smak.

Nu har jag öst beröm en lång stund och ändå inte kommit till det bästa: grafiken. Den är otrolig bra. Jag har aldrig sett något liknade på Xbox. I början känns den något glansig och avig, men snart är jag fast. Hade jag spelat det när det kom för fyra och ett halvt år sedan hade jag förmodligen svimmat i soffan. Det är få 360-spel som når upp till samma kvalité i design och teknik.

Escape From Butcher Bay är ett skitigt, rostigt och blodigt spel. Det är av de få spel där den höga åldersgränsen gör skäl för namnet, och inte enbart fungerar som ett lockbete för yngre spelare. De ärrade fångarna som man är instängd med fräser inte svordomsspäckade hot för den goda sakens skull, och vakterna njuter av att förnedra och göra dig illa. Riddick är inte så mycket bättre, och tvekar inte att lönnmörda en medfånge om det kan hjälpa honom på hans flykt.
Den hårda stämningen balanseras av en för actionspel ovanlig värme, nästan kärlek. Till stor del är den följsamma spelkontrollens förtjänst, men Riddicks lugn i de värsta av situationer, de mjuka övergångarna mellan tredje- och förstaperson och att man aldrig vet vad som kommer hända härnäst gör sitt till.

Spelet har fått kritik för att vara för kort, men det kan jag alls inte förstå. Snarare är tio-tolv timmar en perfekt längd för ett actionspel. Spelmakarna har en utsökt koll på när spelaren kan tänkas börja tröttna på ett moment, och ändrar förutsättningarna. När Half-Life inspirationen i bandesignen börjar skina igenom lite väl mycket mot slutet, parerar man även detta snyggt.

Det ända jag kan klaga på är att svårighetsgraden är rätt ojämn. Missar man att plocka upp ett vapen på vissa ställen bli det mer eller mindre omöjligt. Lägg till ett par buggar och uppdragsmässiga oklarheter på minuskontot, men mer än så blir det inte.

Escape From Butcher Bay är ett underbart actionspel, högt över mina förväntningar. Efter att blivit en smula besviken på F.E.A.R (som verkar ha snott så väl fiender som design från det här spelet) och Bioshock började jag undra om jag tröttnat på att skjuta, spränga och slå mig fram i världen, men Escape From Butcher Bay visar att ett stilmedvetet actionäventyr i stentuffa miljöer fortfarande är något av det vackraste och härligaste som en TV-soffa kan erbjuda.

Fördelar: otrolig grafik, härlig design, underbar kontroll, föredömligt omväxlande, Riddick, coola repliker, bra manus, hård men varm stämning

Nackdelar: en del väl svåra passager, oklarheter i något uppdrag, något tjatig musik

Samlat betyg: 9.4/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10