Killzone 2

Äntligen har jag fått ihop en recension om detta spel. Ett spel som har varit efterlängtat, så jäkla länge. 4 år har det varit under utveckling. Har Killzone 2 varit värt väntan?

Sedan den där trailern 2005, så har man suttit som klister framför gametrailers.com. När den kom kan jag minnas att jag tittade på den otaliga gånger i sträck, bara för att se hur jäkla snyggt Killzone 2 skulle bli. Otroligt. Makalöst. Senare kom det ju fram att det egentligen inte alls var bilder från Playstation 3, som Sony och Guerrilla Games stenhårt menade. Tydligen så var det något annat. Helt animerat om jag inte missminner mig. Själv så blev jag lite besviken, för att två till tre år senare bli överraskad igen, då det började droppa in lite bilder. Bilderna såg onekligen vassa ut, men inte riktigt så snygga som den där trailern. Ytterligare två, tre år gick och nu var det äntligen upp till bevis.

I Killzone 2:s kampanj slängs man direkt in i strid. Spelet börjar där demot (som satte hypen på topp) utspelade sig. Man spelar som veteranen Thomas "Sev" Sevchenko, som får ett uppdrag att med sina stridskamrater, kidnappa kejsare Visari. Detta, lättare sagt än gjort. Att invadera ett Helghan, Helghasts planet, är inte den enklaste uppgiften människan har fått. Målet är som sagt att kidnappa Scolar Visari, och stoppa hans nazistliknande armé. Att bara tänka tanken att åka till en förorenad planet och slåss med miljontals soldater är bara skrämmande, riktigt skrämmande.

Man känner verkligen att karaktärerna är grymt bra gjorda, och röstskådespeleriet är fenomenalt. Sevs squad består av; Garza, Rico och Natko, och de blir deras och resten av ISA:s (Vektras armé) uppgift att ta sig in till Helghans huvudstad Pyrrhus. En stad som är mörk och full av Helghasts. Helghasts är bland de coolaste och mest skräckinjagande fiender jag någonsin mött. De orangea ögonen stör mig verkligen. De är, vad skall man säga, ondskefulla. Ett riktigt smart drag av Guerrilla är att de har inspirerats av Nazisterna och tredje riket. Enligt mig en av de hemskaste händelserna i människans historia skapades av nyss nämnda, och det är just därför håret reser sig när man väl tittar in i ögonen på en Helghast.

Jag tycker om kampanjen. Den är riktigt bra. Jag gillar verkligen storyn, en av mina favoriter. En sak jag hade önskat är att man borde får göra lite mer grejer, att det inte skulle bli så repetitivt. Det känns som man gör samma sak från början till slut, och det är en jäkla tur för Guerrilla Games att jag ändå gillar dess gameplay, handling och skådespeleri. Även fast kampanjen är bra, så tycker jag att den skulle kunnat gjorts så mycket bättre, vilket är synd. Förutom brist på variation, så är kampanjen ungefär lika kort som Call of Duty spelen brukar vara. Sådär 7-10 timmar beroende på svårighetsgrad.

Killzone 2 är riktigt svårt måste jag erkänna. Så svårt att jag kraftigt och manligt möblerade om hela mitt rum. Trasigt tv-bord med andra ord. Ända chansen jag hade att överleva på den svåraste svårighetsgraden var att, ja den fanns helt enkelt inte. Helt jäkla omöjligt. Jag valde att spela igenom spelet på normal, och bara det var svårt. Där tycker jag Guerrilla har gjort ett till fel. Jag tycker inte om när spel är svåra. Vill de att spelaren ska titta tillbaka på sin upplevelse med aggression i bakhuvudet. Nog talat om det.

Sedan måste jag bara nämna grafiken. Jag anser att Killzone 2 är ett av de snyggaste spelen någonsin. Nästan så snyggt som Crysis. Helt jäkla sjukt snyggt är set. Att njuta av grafiken är bland det bästa jag har gjort. Helt otroligt.

Killzone 2 bjuder även på otroligt bra musik. Musiken i huvudmenyerna får mig att rysa varenda gång. Jag tycker personligen att musik i ett spel är bland det viktigaste, eller nej, kanske inte. Men viktigt är det i alla fall. Det ger en sorts helhetsbild om hur spelet är. Om det är meningen att spelet ska uppfattas som till exempel episkt, sorgligt eller "coolt".

Det är på multiplayerfronten som Killzone 2 verkligen levererar. Det är därför jag sitter flera timmar om dagen och spelar det. Här gäller det verkligen att kunna sina kartor och välja rätt vapen och klass. Två stammar för att lyckas i detta underbara multiplayerspel. Varje gång jag sätter mig ned för att spela så fastnar jag. Det finns så oerhört mycket att göra i flerspelarläget, att man nästan får beslutsångest. Jag menar, här finns alla de bra spellägena som behövs i en förstpersonsskjutare. I har Body Count, Assasination, Search and Retrieve, Capture and Hold, Search and Destroy och sedan möjligheten att spela alla i samma match.

Multiplayerdelen bjuder även på 9 levlar, tar en liten stund att ranka sig upp till. Vid varje rank så får du någonting nytt. Ibland en ny klass, och ibland något annat. Det finns också ett Badge-system. Du får en Badge när du gör någonting ett ex antal gånger. Det kan t.ex. vara att du har lagt ut en spawnpoint med din tactican, och att fem personer spawnar därifrån. Detta behöver man göra åtta gånger. När du har fått en speciell Badge så kan du ibland få möjligheten att kombinera en viss grej med en viss klass. Till exempel Boost ability med Medic. Riktigt bra tänkt där av Guerrilla. Jag älskar multiplayerdelen i Killzone 2. Det är därför jag ger ett sådant högt betyg som jag faktiskt gör. Utan det, så hade vi med största sannolikhet hamnat på en sjua, och det hade varit otroligt synd.

Plus: Grafiken, multiplayerläget
Minus: Kort kampanj, squadmedlemmarna i kampanjen har en tendens att står ivägen hela tiden.