Shadow of the Colossus (2005)

En mans kärlek till en flicka hade besvarats. Denna man kallas: "The Wanderer". Han var lycklig. Han visste inte till sig av glädje. Sorg skulle han aldrig få känna tillsammans med henne. Så kände han denna dag.
Men han slits ifrån denna flicka han älskade så högt, efter så kort tid som dom hade tillsammans.
Ty denna flicka har blivit offrad till gudarna av folket.

Förbannade otur.

Döden. Den gemensamma händelsen i allas liv. Hos flickan kom den i förtid. Det sägs att den inte går att stoppa. Men omöjligt är det inte. Och det vet våran hjälte. Han ska föra tillbaks flickan från dom döda.

Beväpnad med bara sitt svärd, en pilbåge och stort hopp, ger sig "The Wanderer" av till platsen som sägs kunna återuppväcka de döda. Men han är inte ensam på sin färd. Hans svarta hingst vid namn Agro, som känner stort förtroende för honom, galopperar snabbare än någon annan häst kan tänkas sig klara. Med sig har han också förstås, flickan. Insvept i ett lakan. Hennes hud och lakanet har samma färg: vitt som snö.

Dom ger sig av. Vägen är väldigt lång, men "The Wanderer" har bestämt sig: Flickan ska leva till varje pris. Dom passerar bäckar, skogar och berg. Örnarna vakar över dom. Gudastatyer är ingen ovanlig syn för vår hjälte. Och allt är så vackert. Så förbannat vackert.
Han kommer fram till en bro som är grön utav mossa och tidens tand. I fjärran ser han ett tempel; Storslaget, och högt. Bron ser inte ut att ha något slut. Han rider ändå över, och hamnar till slutet innanför templet.

När hjälten går ner för en spiraltrappa som är det första som man ser inne i templet. När han gått ner ser han den korridor som leder till huvudkammaren.
Ett altare kan urskiljas från korridoren, han fortsätter gå. På vägen ser han 16 statyer som verkar spela stor roll här inne. Han går fram till altaret. på denna lägger han flickan. Kort därefter hörs en röst. Djup och mäktig. Det kommer från en öppning i taket. Det är en gud. "The Wanderer" frågar om kraften som sägs återuppväcka dom döda. Till hans glädje svarar rösten att det inte är omöjligt. "The Wanderer" vill veta vad han måste göra. Guden berättar om de statyer som står inne i rummet dom är i. Dom måste förstöras om hjälten ska ha hopp om att få tillbaks flickan.

I landet runtomkring templet finns 16 kolosser som han måste dräpa. Dessa är en reinkarnation av templets statyer (som är lika många såklart). Men...

Guden är inte säker på vad avigsidan kan bli för "The Wanderer" om han genomför detta stordåd. Priset kan vara riktigt illa...

Men "The Wanderer" bryr sig inte om detta utan vill ha tillbaks flickan till varje pris. Han ska nu dräpa alla 16 kolosser runtom i landet.
Det är hans enda hopp...

Som jag skrev förut, har "The wanderer" bara sin häst, ett svärd och en pilbåge till sitt förfogande. Svärdet har kraften att ta reda på kolossernas viloplats. Men inte bara det! Den har också förmågan att se kolossernas svagheter. En ytterst viktig kraft i sitt sökandet och (dräpandet) efter/av alla giganter.

Men jag tycker synd om kolosserna. Dom är oskyldiga. Dom vill bara vandra omkring eller/och vila. Inte bli genomborrade av svärd på deras få mjuka delar av sin kropp. Men "The wanderer" verkar inte bry sig särskilt mycket om det. Han har bara en sak i tankarna... Han kan faktiskt inte tänka på något annat.

Pilbågen används på några bossar som ett sätt att dra till sig uppmärksamhet, samt att skjuta på strategiska ställen som får kolosserna att reagera på ett särskilt sätt. Ett smart val av Team Ico att ha med i spelet.

Först ska jag prata om grafiken: Bländande vacker. Jag slutar aldrig förundras över hur snyggt detta spel faktiskt är. PS2an har kramats ur ordentligt för att få till alla avancerade skuggningar och alla vackra bakgrunder. Jag avgudar allt som man ser i SOTC. Verkligen allt. Ja, så bra är grafiken faktiskt. Grafiken är felfri, men på bekostnad utav bilduppdateringen som hackar ganska ofta. Hade denna varit normal hade det varit en klockren 10:a. Men inget spel är perfekt. Har aldrig vart. Kommer aldrig att vara.

Ett spel som detta måste ha briljant musik. Och ingen ska behöva bli besviken.
Musiken är storslagen, pampig, inspirerad och klockrent anpassad till spelets innehåll. Orkestern går fram som en störtvåg och får mig att känna mig euforisk. ÅHH! så vackert!

Spelkontrollen i spelet fungerar faktiskt utmärkt och inga funktioner känns överflödiga eller krystade. Det passar mig utomordenligt bra. Inget att klaga på.

Skulle man inte bli nöjd med huvudäventyret, finns faktiskt Time attack där det gäller att döda varje koloss under en viss tidgräns. När man vunnit över ett par stycken, belönas man därefter med olika föremål. T.ex en visslande pil som drar till sig kolossens uppmärksamhet bättre än den vanliga pilen. När man klarat av spelet finns hard mode, som ger en till anledning att återvända till den underbara världen.

Har du ett Playstation 2? Köp för guds skull det här spelet! Ett sånt här spel görs bara en gång, så ta del av Team Icos underbara värld; som du kan träda in i när du vill. Det är bara att stoppa i skivan i konsolen, och njuta av en klassisk story, tårfyllda scener och grafisk pornografi.

Grafik: 10
Ljud: 10
Spelbarhet: 9
Livslängd: 9

Plus: Storslaget, Den storartade designen, Gudomligt snyggt, God spelkontroll, Vacker musik,Inspirerat, Unikt.

Minus: Småirriterande buggar, Hackig bilduppdatering.