Killzone 2

Smutsigt, Mörkt och Brutalt. Kriget mellan mänskligheten och Helghast har förflyttats till Helghan, en planet där man inte gärna slår upp en bostad. De brandgula ögonen är tillbaka med våld och kraft. Guerillas tvåa är storslaget, men inte minst sanslöst snyggt.

Krig är något som vi alla kan relatera till på ett eller annat vis. Vi har alla om inte annat hört talas om diverse krig ute i världen via media. En sak som ringar in dessa fientligheter måste väl ändå vara ordet hemskt. För jag ser verkligen inget positivt alls med att skicka håriga män, troliga pappor, ut i strid för att där bli pepprad till schweizerost. Lustigt då att fiktivt krig är så underhållande. Eller ja, det beror på. Ta en serie som Band of Brothers till exempel, den är gudomligt bra, men underhållande... Snarare sorglig och extremt gripande. Det är ju knappast som att man sitter och trillar av pinn när man ser hur någon förblöder till döds i skogen, eller någon av de andra scenerna.

Mästerligt alltså, det kan te sig på så många olika sätt. Fast för att återgå till krigsunderhållning inom den påhittade världen så måste jag ändå säga att den absolut soligaste formen av krig befinner sig i spelens värld. Det går att fundera i dagar över vad mer exakt som faktiskt är så fruktansvärt roligt med att avlossa ett dussin skott mot en till synes hjälplös motståndare, se blodet spruta och slutligen bevittna hans fall mot marken då han tar sina sista andetag.

Jag tror att man inte upplever det lika hemskt eftersom man vet att allt är påhittat. Någon minut senare så har man ju chans att kötta sönder samma hjälplösa p12'a en gång till. Man får alltid en chans till. Lite som all annan underhållning här i världen, skulle man bara få en chans och dessutom överväga risken att dö på sekunden så skulle det nog inte vara lika roligt längre. Vem skulle köpa det spel där man bara får en chans, sen fungerar inte liret längre? Okej, många skulle säkert vilja prova, men de flesta skulle ändå aldrig klara sig ens 1 timme. Så länge som det spelet är format som resten utav dagens krigsspel.

Där kommer då Killzone 2 in.

Min relation till Killzone som spelserie är väl kanske inte den mest grundliga. Jag spelade igenom Killzone (1) året innan släppet utav 2'an och PSP-diton har jag aldrig vidrört. Det som i huvudsak lockade med Killzone 2 var väl allt detta prat om det. Alla längtade efter det och efter att ha sett en del videos om det så kändes inte minst den grafiska biten som en oerhört god anledning att vara spänd. Sen har vi förstås det faktum att ettan var (och är) väldigt roligt.

Jag må ha sagt det förut, men jag gör det igen; Rico's vapen i Killzone är tamejtusan det tveklöst härligaste vapnet genom alla tider. Den lilla uppladdningstiden, det sannslösa bombarderandet av kulor och inte minst den oerhört sköna vibrationen i kontrollen. Sen bjöd även Killzone på en hel del annat. Framförallt en atmosfär utöver det vanliga. Jag fullkomligen avgudade den stämning som det bjöds på. Att få slinka i sig en drink av perfekt balanserad spänning, underbart hat och stor action var ljuvligt.

I Killzone 2 har dock vissa saker förändrat sig. Där Killzone var spännande är Killzone 2 mer actionfyllt. Det finns en atmosfär i Killzone 2, det gör det, men den ter sig annorlunda. Det är inte samma smygande och ovisshet som råder, utan man är denna gång mer medveten om faran. Detta kan visserligen bero på att man då blev attackerad av Helghastarna på koloniplaneten Vekta, medans man denna gång själv går på offensiven och beger sig mot Helghan, vilket inte helt ologiskt är Helghastarnas hemplanet.

Spelet inleds ganska så precis på samma sätt som Killzone inleddes, med ett tal som hålls utav ingen mindre än Helghastarnas egna ledare; Scolar Visari. Det skiljer sig dock till viss del. Självklart så är det visuella och själva talet i sig inte detsamma, men även sättet som det hela visas upp på ger en annan bild. Där Killzone-inledningen var pampigt och ont i den mening att fiendernas kamp just startar. Man visar helt enkelt upp det arsenal som vi människor kan komma att möta i en strid vilket ger en väldigt skräckinjagande känsla.

I Killzone 2 är det däremot vi människor som står för det stora och pampiga samtidigt som Visari mer lurar i mörkret, dold utav dess dunkel. Han har något lurt i kikaren, men exakt vad är svårt att avgöra. Han är mer försiktig, men ändå självsäker. Vi människor föresten, det är knappast en hel befolkning som störtar till attack mot Helghan, nej, det är en oerhört stor grupp militanta individer kallade ISA (Interplanetary Strategic Alliance) vars huvuduppdrag är att skydda kolonier åt UCN (United Colonial Nations).

Det var då helghast invaderade Vekta (en koloni) som ISA helt enkelt blev lite sura och helt enkelt ville ge igen där det känns som mest, pungen hos en hel ras, hemplaneten. Till skillnad från Killzone där man kunde välja bland fyra karaktärer att spela som så blir man här tilldelad en kropp och ett namn. Thomas Sevchenko (Sev) är en första klassens sergeant som lyckats slå sig in i samma grupp som Rico (japp, densamme från ettan) och några andra gamla veteraner tack vare att han är en superb teknisk soldat. Fyra stycken till antalet bildar de Alpha Squad med vilken man följer hela kriget. Många gånger har man dock inte fullt stöd i ryggen, utan istället får man hålla till godo med en eller ingen vid sin sida.

Jag gillar storyn i Killzone 2, verkligen, men jag tycker ändå inte att den kan mäta sig fullt ut med storyn i det första spelet. Visst, vi har storhet, vi har mod, vi har ondska, vi har död, vi har sorg, vi har glädje och vi har kämparglöd, men samtidigt så sa jag aldrig heller att storyn var dålig. Det är snarare så att storyn i ettan var så förbaskat bra. Skulle jag få möjlighet att lägga till något så skulle det vara lite mer djup, lite mer frågor. Ge mig mer att fundera över och mer att försöka lista ut på egen hand.

Hur som helst så är storyn perfekt utvecklad till det den är till för, ett stort, mörkt och brutalt krig. För det är precis så Killzone 2 känns. Stort, mörkt och brutalt. Smutsigt också, men inte lika fullt ut som de tidigare nämnda bitarna.

Just den där mörka biten märks (såklart) extra tydligt på den grafiska kanten. Vissa kallar det enformigt, men jag gillar det skarpt att man återanvänder samma färgschema i stort sett hela tiden. I huvudsak handlar det om olika toner utav svart. Förutom det så har man även lagt till vissa andra färger, som rött exempelvis. Fast även de färgerna är ofta av det mörkare slaget. Enligt mig så är allt detta rent genialiskt. Man skapar en ruskigt framträdande känsla av att man befinner sig på fel ställe. Att detta verkligen inte är en plats man vill bosätta sig på. Ondska härskar här, var på din vakt så att säga.

En del utomhusmiljöer finns också att tillgå. Eller tillgå, man tvingas mer eller mindre ut i dem. Detta är ju ändå en första-persons-skjutare. Där är såklart inte den svarta tonen fullt lika tydlig, men man har ändå använt sig av mörka toner. Och inte minst blåst. Ständig storm är vad som råder på Helghan. Som om vädrets makter, gudarna ovan så att säga verkligen vill avvisa våra framtida släktingar. Sand och skräp flyr konstant förbi skärmen vilket gör sikten aningen nedsatt (duh!), men åhh så snyggt det är.

Den tekniska biten inom det grafiska är så överlägset allt annat inom konsolsidan att man slås av total häpnad. Rörelseoskärpa, detaljer och gud vet allt. Det ser så makalöst snyggt ut att man kan skita på sig där man sitter. Nu gjorde inte jag det, men om det berodde på att jag använde blöja, eller för att jag helt enkelt ville gå vidare låter jag vara osagt... Hur som helst så finns det en liten detalj som jag ändå funderar över. Det är blodet som, såklart, ser toksnyggt ut. Blir en fiende nerskjuten så är det inte utan att det blir en liten pöl vid dennes kropp, men just när man blir beskjuten, hur beter sig då egentligen blodet? Guerilla har dock en bestämd åsikt om att det sprutar utåt. Varför vet jag inte riktigt? För mig känns det mest logiskt att det helt enkelt rinner ut, men å andra sidan så skapar hela det här sprutandet en speciell effekt. Tur kanske att det som sprutar är rött och inte vitt...

Vad som verkligen är älskvärt i Killzone 2 är alla dessa detaljer. Ens kamrater rusar runt omkring en och tar skydd hit och dit, beskjuter fiender, kastar granater. Fienderna gör likadan. Blir de beskjutna slänger de sig bakom närmaste skydd, slänger man en granat så evakueras omedelbart området. Vissa av de där hemska ögonen kan till och med få för sig att rusa fram emot dig och helt enkelt kniva ner dig. Inte allt för roligt, men ändå en oerhört effektfull grej. Det ger lite nytt liv till striden och man kan därför inte alltid hålla en och samma position utan att hålla sig i rörelse är bra. Skjut ner en Helghast, ta skydd, skjut ner en annan och så vidare. Att Helghast sedan även har kontinuerlig radiokontakt gör bara saker och ting ännu... bättre (värre hade väl också passat in, fast med rätt innebörd i så fall). Precis som i Killzone så är det något liknande tyska som halsas ut i radion, vilken man själv även kan uppfatta.

Det stora problemet i ettan (bilduppdateringen) är som bortblåst och skulle jag själv välja en specifik bana ur spelet som jag avgudar extra mycket så vore det då man bordar ett tåg. Striden ter sig väldigt begränsat framåt och är egentligen inte något att hurra för vad gäller rent spelmässigt, men snyggt som stryk är den. Tyg fladdrar i vinden och miljön flyger förbi precis bredvid en. Utan att vara helt säker så skulle jag vilja påstå att den banan är den snyggaste banan jag någonsin haft nöjet att spela. Det är lätt att dö dock eftersom man gärna sitter förfryst med hakan hängandes långt nere och tungan väl ute.

Så snyggt som Killzone 2 skulle kunna ha blivit är det dock inte. Man hade en vision som man visade upp under E3 2005, men som tyvärr aldrig uppnåddes. Det enkla svaret på varför vore väl att man helt enkelt spenderat för mycket pengar. Förståeligt, för Killzone 2 slår redan nu samtliga övriga titlar inom konsol och att då spendera ytterliggare miljoner på en titel som inte ens kommer sälja sanslösa mängder vore bara ren galenskap.

Något annat däremot som verkligen känns som ren galenskap, men som ändå gått igenom är kontrollen. Visst, man vänjer sig, det gör man, men ändå. Om samtliga spel följer en viss struktur så bör väl det ändå gälla? Gör man ett uppehåll från helghan, tar semester så att säga mitt under stridens hetta, då bör man vara beredd på att allt inte kommer kännas lika självklart längre. Första gången med spelet i hand är den solklart jobbigaste tiden igenom hela spelet vad gäller just kontrollen eftersom man då måste lära sig hur allt fungerar från grunden. Bara en sådan sak som att lägga sprint under X hade underlättat väldigt då man nu ofta kan råka sprinta lite för långt och, istället för att hamna bakom ett tryggt plåtskydd, fara rakt ut i fiendens korseld. Inte allt för roligt.

Nu är det inte bara kontrollen som borde få sig en spark i ändalykten, utan även vissa spelmässiga bitar rent allmänt. Som det faktum att man inte kan behålla en granat i sin näve hur länge man vill. Ta dagens granater. Där trycker du ner ett handtag, sedan drar du ut en säkring vilket gör att handtaget nu kan åka upp längre än tidigare. När handtaget väl gör det så spräng garanten, hålls handtaget fortsatt nedtryckt så sprängs inte granaten. Enkelt. Fast i Killzone 2 har det istället tagit några steg bakåt och gjort så att garanterna sprängs automatiskt efter det att säkringen plockats bort. Inte allt för lyckat om man vill stå beredd vid ett hörn eller liknande. Det är dock ganska smidigt om man nu skulle bli nedskjuten eftersom granaten då sprängs inom tidsgränsen.

Den solklart mest irriterande saken igenom hela spelet är dock trögheten i siktet. Eller, siktet i sig fungerar utan problem, det är snarare vapnet som vägrar att hänga med på noterna. Inte nog med att det är jobbigt, det känns (liksom garanterna) inte helt naturligt. Låt oss säga att du står med ett vapen i handen. Så känner du för att vrida kroppen för att ta en titt bakåt. Visst låter du väl då vapnet följa med kroppen runt? Här har man istället valt att huvudet kommer först, följt av resten. Något som gynnar de som gärna smyger sig upp på ryggen på en eftersom man själv oftast inte hinner vrida runt och skjuta innan det är försent. Fast återigen så vänjer man sig om man spelar ofta, och tvärtom...

Man bör dock vara medveten om att rusa-skjuta-taktiken inte är en lönsam sådan i ett spel som detta. Istället bör man ta skydd ofta och se ut över det område man just i nästa sekund ska rusa igenom. Ta det lugnt helt enkelt. Sedan får man ut så mycket mer av spelet om man bara tar det lilla lugna. Det finns helt enkelt ingen anledning att rusa förbi allt. Håller man sig bara gömd och tar ut sina motståndare en efter en så kommer spelet knappt innehålla några svårigheter alls. Visst låter det som en fruktansvärt seg spelstil, men faktum är att den är mycket mer underhållande när den väl används.

Många pratar om att när man väl tar skydd så ser det helt enkelt inte ut som att man gör just så. Där vill jag dock påstå motsatsen. Jag tycker att det i allra högsta grad ser ut så och inte minst så tror jag att Guerilla har fått till den bästa lösningen för att få det att se snyggt ut. Fast kanske ändå inte eftersom folk verkar klaga.

En annan sak som bör påpekas är kameran. Positionen den sitter i är helt åt lingonskogen. Den sitter på tok för långt ner vilket ger intrycket av att Sev (personen man styr) inte är något annat än en dvärg. Mellansekvenserna talar dock om annat vilket gör en väldigt konfunderad. Exakt varför kameran sitter som den gör är svårt att säga, jag finner inget direkt positivt med det i alla fall.

Inte helt olikt alla andra spel idag så innehåller även Killzone 2 ett online läge. Vad som dock skiljer detta från många av de andra titlarna i butikerna är att detta tokrockar. Något fruktansvärt dessutom. Veckor kan utan några som helst problem spenderas framför TV'n utan att man tröttnar der minsta. Okej, ögonen må ta stryk, men hey, detta är krig, eller hur?

Jag gillade fler-spelar-läget redan i Killzone, några underhållande timmar har det trots allt blivit även där, men då var online något hyfsat främmande för konsolspel. Idag är det betydligt mer utbrett och onlineläget i Killzone 2 är väl genomarbetat. I huvudsak handlar det om att gå upp i rang. Ni som spelat Call of Duty 4: Modern Warfare känner säkert igen er till viss del. Skillnaden är dock att det går ganska fort att gå upp. Någon vecka eller så är allt man behöver för att nå general-status och därmed låsa upp samtliga vapen. Sedan finns det visserligen högre rangar som lagts till i efterhand, men såvida jag vet så fyller de ingen direkt funktion.

Både vapen och banor är plockade ifrån en-spelar-delen vilket gör det hyfsat enkelt att komma igång. Även om man har varken kniv eller klistra-sig-till-skydd-funktionen till sitt förfogande så fungerar allt helt utan större bekymmer. Jag låter kanske inte helt övertygad och det kan bero på att saker och ting inte är helt som jag skulle vilja ha det. Jag ser helt enkelt saker som skulle kunna förbättras. En viktig bit handlar om information. Jag skulle enkelt vilja ta reda på saker som vilka som spelar på servern, om de har friendly fire på, vilken bana de är på, om de valt att inte köra på någon bana, vilken level allt folk på servern är i och så vidare. Som det är nu så måste man först komma in på servern innan man kan ta reda på de saker man skulle vilja.

Sedan är det tyvärr väldigt ofta som antalet spelare på en server inte uppdateras kontinuerligt. Det står då och då att en plats är ledig på en specifik server när den i själva verket är full. Ett vapen som jag dock ställer mig aningens tveksam till är (inte raketgeväret som så många andra kanske tror) utan snipern. Jag personligen älskar den, men ibland kan jag inte undgå att fundera över om inte Guerilla gjort det lite väl enkelt för oss. För om man bara spelar med just sniper i ett antal matcher så låser man ganska snart upp ett antal extrafunktioner. Extra bra sikte och ett spår-system som markerar fienderna med ett stort märke. Då är det förhållande vis lätt för spelaren att bara sikta mot märket och trycka av. Att spelarna även dör utav ett skott ifrån snipern gör ju det knappast svårare.

Något som jag dock gillar med onlineläget, och som för övrigt gäller för hela spelet, är ljudet när en motståndare skjuter. Kommer skottet nära så låter det extra högt. Inte helt realistiskt kanske, men väldigt användbart eftersom man då bara kan avsöka området och avfyra en salva mot rätt position. Musiken i spelet platsar även det. Panikartad orkester som sätter svettens tårar på krigets hetta. Kanske inte direkt den truddelutt man kommer att minnas om några år, men väl värt några spända öron i nutid. Rösterna passar även de mycket väl in och även om man själv inte säger mycket alls så har man ändå nog med att känna igen Rico's svordomar, eller bara lyssna till de övriga tvås galna idéer. Fast som jag nämnt tidigare så är det grymt spänningshöjande att höra Helghastarnas rytande stämmor i örat vilket allt som oftast indikerar på fara. Om inte annat så kan du i alla fall vänta dig ett par orangegula ögon på skärmen inom en inte allt för avlägsen framtid.

Spelet i sig är för övrigt väl värt pengarna. Guerilla har satsat sina om inte annat. Det är storslaget och brutalt snyggt. Även om jag personligen gillar ettan aningens, aningen mer så bjuder Killzone 2 på en hel del roliga stunder. Onlineläget är kanske den bästa biten, men även i storyn finns en hel del att hämta. Ärligt talat så gör grafiken väldigt mycket och utan den kvalité som just grafiken håller så vore Killzone 2 inte alls lika bra. Fast å andra sidan, underhållning som underhållning, vem bryr sig om vad som gör det hela roligt? Krigskänslan infinner sig i alla fall snabbt mest tack vare alla detaljer och den rörelse som den artificiella intelligensen besitter och det är inte utan att man fäller en liten tår då och då. Skönt då att slutet öppnar för en trea...

E3 2005

Sammanfattning

+
Makalöst snyggt, Beroendeframkallande online-läge, Magisk design, Bra röstskådespeleri

-
Vissa problem med kontrollen, Knepig kameraposition

Betyg 9/10

¸.•*¨¨*•.¸ ¸.•*¨¨*•.¸¸.•*¨¨*•.¸¸.•*¨¨*•.¸
ANDRA ÅSIKT
¸.•ºº•.¸¸.•ºº•.¸¸.•ºº•.¸¸.•ºº•.¸¸.•ºº•.¸

buzzbest

Att jag längtat efter Killzone 2 som en galen apa finns det ingen tvekan om. Efter att se hur det hyllats så blev jag bara ännu mera sugen. När jag sedan får det så sätter jag ivrigt igång spelet.
Jag börjar med att spela den cirka åtta timmar långa kampanjen som i mina ögon var helt briljant, rolig och underhållande och bra nog för att ensam ge spelet ett högt betyg. Men för att det skulle bli 10/10 så behövdes något mer, något extra som var så mästerligt så att man lika gärna kunde börja spy. Detta fick vi också.

Online delen. Den är mästerlig och enorm. Jag kan spela den hur länge som helst. Så otroligt proppfull och underhållande som ett online läge kan bli. Jag dreglar när jag spelar. För om man sätter ihop den grymma kampanjen och mästerliga online läget så får man ett mästerligt spel.
Spelet bjuder nämligen på en klockren spelkontroll. Den har av många fått kritik men för mig gick det hur bra som helst och jag hade inga problem alls utan allting gick bara hur bra som helst för den ultimate upplevelsen för ett spel.

Musiken är underbar och kvalitén på ljuden är bland det allra bästa som jag någonsin hört för den ultimata känslan av krig. Sedan så har vi grafiken. Ända sedan den episka trailern på E3 2005 släpptes så har det diskuteras om hur snyggt det skulle bli. I mina ögon så är det faktiskt bland det allra snyggaste jag någonsin sätt och det finns ingen tvekan om att det är det snyggaste konsolspelet som någonsin släppts hittills. Detaljerat, explosivt och häftigt med en dyster, cool, tuff och klockren design som gör spelet så underbart som det bara kan bli för våra mänskliga ögon.
Jag älskar Killzone 2, det är bland de bästa spelen jag spelat i mitt liv, årets hittills bästa spel och viktigast av allt, ett mästerverk.

10/10