The Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena

The Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena
Action/stealth
Starbreeze Studios

Mitt offer är några meter bort nu, helt ovetandes. Mitt ansikte förvrids till en morbid karikatyr av glädje då jag smyger mig närmare. Steg för steg. Det är en dron, en stackars själ tillfångatagen av Dark Athenas besättning och omgjord till ett vandrande lik. Skapad att slåss efter döden. De röda lamporna på dens kropp indikerar att den inte är fjärrstyrd av en människa just nu, vilket är till mi fördel. De är då långsammare och dummare då. Lättare offer. Jag höjer mina böjda Ulak-knivar när jag är nära, och sen slår jag till. Smidigt så snittar jag dronen, och avslutar hans meningslösa liv. Jag hinner knappt sänka mina blodiga vapen innan jag märker att det har gått fel. En annan har tagit sig in bakom mig, en jag hade missat. Den gick rakt in i mig, och öppnar sen eld. Jag försöker slinka undan, tillbaka till skuggorna. Men förgäves så kommer jag bara några meter. Jag faller till marken, och känner livet rinna ur mig.

Det har gått cirka 5 år sen Starbreeze släppte sitt licensspel The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay, ett spel väldigt olikt andra som bygger på filmer och spel. Detta var faktiskt bra, riktigt bra. De tog en filmlicens, byggde ut den, skapade en otrolig atmosfär och en otroligt kul och väl fungerande spelmekanik. Jag spelade spelet till Xbox, och älskade varje sekund av det. Jag spelade det till och med innan jag såg Riddicks originalfilm, Pitch Black, eller den medelmåttiga film som spelet byggde på, The Chronicles of Riddick. Nu har jag spelat igenom uppföljaren, Assault on Dark Athena, och är faktiskt riktigt nöjd.

Man tar upp strax efter att Butcher Bay slutade. Riddick glider planlöst runt i rymden i en stulen rymdjolle, och sussar så sött i sin kryokammare. Han vaknar upp och lyckas precis gömma sig innan han skepp blir uppfångat av ett nytt hot i hans liv. Legosoldatsskeppet Dark Athena. Nu ska han försöka fly ännu en gång. Starbreeze behåller sitt gamla koncept och levererat en uppföljare så trogen originalet man kan bli.

För det första så är det spelmekaniska i princip helt oförändrat. Starbreeze har kombinerat stealth-element med modern fps och action och samtidigt tillåtit ett lite öppnare upplägg med utrymme för sidouppdrag och utforskande. Plus att Riddick har sin häftiga eye shine-förmåga att se i mörkret. Alla dem bra delarna har de tagit med sig och har inte försökt bygga vidare på det för mycket eller balansera om för mycket (även om man har tweakat en del småsaker). Om man spelat det tidigare spelet och tyckte om det så känner man sig hemma direkt och kan utan större svårigheter karva bacon ur rymdskurkar.

De nya sakerna i spelet är kanske att man inte är riktigt lika styrd som i Butcher Bay, där man efter att ha samlat på sig ett gäng vapen och kommit till en viss punkt, förlorar alla och börjar om med nya förutsättningar och styrs på så sätt. I Dark Athena behåller man sina leksaker (även om det tar lite tid att hitta dem) och kan fritt använda dem för att variera sitt sätt att spela efter eget tycke. Om du känner att du är skicklig nog att rusa in med skjutvapen i högsta hugg, eller om man är lite lurig kan man ta sin lilla nyfunna elpistol och ha sönder alla lampor i rummet, för att smyga sig på fienderna med knivar och tillhyggen, eller bara dra fram nävarna och möblera om snoken på dem. Jag är faktiskt förvånad över att så mycket är oförändrat och samtidigt inte känns föråldrat, vilket tyder på det gamla spelets genialitet eller att jag är väldigt lättimponerad, vem vet.

Det nyare i spelet är istället miljöerna, nya karaktärer och nya fiender och lite nya vapen. Dessa tre saker är alla riktigt bra gjorda och är en stor del av vad som hindrar Dark Athena från att bli en endaste stor upprepning. De nya fienderna är skrämmande. Dark Athenas besättning är vältränad och farlig, och leds av en ondskefull ragata till kapten vid namn Gail Revas (spelad av Michelle Forbes som man bland annat sett i Star Trek: Voyager eller som Professor Mossman i Half-life 2). Dronfienderna är en mörk biprodukt och tjänar ett mörkt syfte och är farliga om man är oförsiktig, specielt om de fjärrstyrs av andra människor och är snabbare, smartare och har ficklampor.

Men det bästa med båda Riddick-spelen är nog helt klart karaktärerna. Alla är välskrivna, och snuskigt välspelade, och Riddick, som har både Vin Diesels röst och ansikte är fortfarande en av mina favoritkaraktärer. Hans mörka stämma får mitt hjärta att svettas av respekt och han har levererat några av de coolaste meningarna jag varit med om i ett spel. Han är en av de bästa och är nästan som en sansad Duke Nukem, fast extremt korthårig. Att spela i Riddicks universum är något jag gör utan att tveka då jag kastar mig in i ett spel med underbar design och troligtvis det bästa röstskådespeleriet jag varit med om.

Tyvärr så är inte allt en vacker dans på rosor i uppföljaren. Spelet lider ibland av smärre småbuggar. Ibland kan det vara ljudet som småkrånglar, eller rent utsagt grafiken som ställer till småproblem. Ibland när man är i helsvarta rum så är det ändå så mörkt att inte ser, inte ens med Riddicks mörkersyn. Spelets automatiska anpassning för mörka och ljusa miljöer flippar ibland ut och reagerar inte på att man är i som sagt ett bäcksvart rum. Plus att den nya grafikmotorns effekt för mörkersyn hindrar en från att se så extremt långt, men det är ändå extremt snyggt. Sen så har närstridssystemet gjorts om.

Det gamla Escape From Butcher Bay har nog enligt mig, tillsammans med kanske Condemned 2: Bloodshot, det bästa närstridssystemet för spel sedda ur första person. Detta har balanserat om lite. Dels så är Riddick lite snabbare än innan, och tillåter en då att möta fler fiender på en gång, istället för att som i tidigare möta en av flera fiender i taget i strider. Och så har det blivit mycket svårare att få in häftiga och långa slagkombinationer och kunna mata på med slag till en fiende dör. Detta har dock balanserats upp med att det nu är mycket lättare att få in en kontringsattack. Dessa modifikationer behöver inte vara en negativ sak egentligen, jag gillar de flesta av dessa modifikationer. Men andra kanske inte är lika positiva till det som jag.

Spelet har en bekväm längd som är ganska standard om man jämför med en del andra moderna actionspel. Under en speltid på kanske 7 till 8 timmar första gången, och då har man betat sig igenom en hord av cybernetiska droner, legosoldater, superfarliga spindelrobotar, styra en robotdräkt, fjärrstyra droner, plattformande... Det är faktiskt förvånansvärt mycket att göra i ett så kort spel och det är mycket god variation och oftast underbar bandesign.

Jag är grymt nöjd, och tycker att Dark Athena är en underbar förlängning på ett av mina favoritspel. Ett spel som faktiskt finns med på samma skiva. Starbreeze har lagt ner en massa tid på att göra om HELA det gamla spelet med deras underbara grafikmotor. Jag fällde faktiskt en tår när jag för första gången på flera år går in i Butcher Bay, fängelset där att tappa tvålen är det sista man ska oroa sig för. Att få brutalt mörda gängledaren Rust, slåss i en slagsmålsring eller att få fly från det tyngsta fängelset jag varit på. Båda två spelen är underbara, även om jag fortfarande gillar ettan mer.

När man är klar med båda spelen finns det dock en sak som man kan välja att göra på egen risk. Starbreeze har även lagt in ett flerspelarläge i spelet. Det är en massa olika grenar som i princip alla är standard. Deathmatch, Team Deathmatch, Capture the Flag med mera. Det är ganska kul att se då animationerna är så snabba och uppskruvade att allt känns som en gammal komedifilm faktiskt. Men utöver det så är det ganska trist. Man springer runt, plockar upp vapen, skjuter, gör det man ska och liknande. Problemet är att allt känns väldigt likt Quake. Till och med ljudet som kommer för att indikera att man har skadat sin fiende är ganska likt. Problemet är att det är väldigt mycket mer långsamt än i Quake, och långt ifrån lika kul.

Det ända läget som är intressant egentligen och sticker ut är spelläget Pitch Black, där en ensam spelare är Riddick, beväpnad med knivar och har mörkersyn till hands, ska döda de soldater som styrs av andra spelare. Dessa är veväpnade med gevär och har ficklampor. Sen så är allt en riktigt rolig katt och råttalek som underhåller en ett tag. Men trots att spelets multiplayer fallerar lite så är det fortfarande spektakulärt för en ensam spelare. Att köpa The Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena är ett måste för Riddick-fans. Nu ska jag snitta några småtjuvar och tvinga en vakt att äta kniv.

Grafik
Strarbreeze egna grafikmotor (Starbreeze Engine) är en riktigt fin sådan. Även om den oftast är ganska monotont inställd för mörka eller becksvarta miljöer så har den även vackra ljusa ställen. Fina texturer och olika effekter som dynamiskt ljus, skärpedjup eller underbart snygga vatteneffekter ger ett extra djup till spelets fina mappings och texturer. En annan sak som är utmärkt är ansiktsspelet som karaktärerna i Dark Athena har. Starbreeze gör precis som i The Darkness så att de fångar upp ansiktsrörelserna samtidigt som de spelar in rösterna, vilket skapar otroligt välgjort röstsynk och trovärdiga animationer. Dessa ansiktsanimationer finns dock inte med i Butcher Bay, vilket är lite synd. Grafiken är av hög klass med få problem (som vissa dock kan vara besvärliga) och riktigt välgjorda karaktärer samt miljöer.
9/10

Ljud
Min favoritdel av det förra spelet var, förutom kanske Vin Diesels framträdande som Riddick, var helt klart den pampiga och välspelade musiken. Detta finns kvar och fortsätter att ge stämning då jag kryper eller skjuter runt. Sen så kommer helt klart röstskådespeleriet, som är nästan alla solida. Vi hör Vin Diesel, Xzibit, Cole Hauser, Ron Pearlman, Dwight Schultz, Michelle Forbes och många andra. Nästan alla roller är solida och välgjorda. Jag tror nästan att det är det bästa röstframförandet jag har varit med om i ett spel. Allt låter riktigt bra och ger en bra stämning. Ljudmixen gör mig inte heller besviken. Dock så kan det förekomma några jobbiga ljudbuggar, som när man fortsätter höra en raket flyga, trots att den exploderade för länge sedan, men utöver det så är det inte några större fel som man i alla fall märker.
9/10

Kontroll
Kontrollerna är lite annorlunda om man jämför med andra förstapersonsskjutare. Till exempel så hukar man sig och går in i stealth med X-knappen (fyrkant på Ps3) och man hanterar sin mörkersyn samt ficklampa med D-padden. En lite långsammare och inte lika strömlinjeformad utformning som tidigare men annars så är det inget större fel med det hela. Man kommer snabbt in i det och har sen inga problem med att kontrollera Riddick eller använda olika maskiner.
8/10

Story
Äventyren har båda en bra och bekväm story. Det är inget överdrivet egentligen. Det handlar om en kille som vill fly från olika platser, inget mer. Det är karaktärerna och platserna som driver det hela. Spelets råa stämning, och de personer som Riddick möter är underbart designade. Och Riddick själv är också en riktig cooling, och har manligt brummande monologer där han återberättar eller beskriver händelser, saker och platser. Sen så sker det en massa olika saker med dramatiska vändningar i handlingen som stärker det hela. Det ända minuset är att både Butcher Bay och Dark Athena är ganska korta. På två dagar klarar en ledig spelare båda äventyren ganska snabbt. Alltså så kan det vara kanske 5-7 timmar per spel.
9/10

Hållbarhet
Man kan lugnt spela igenom båda spelen ett gäng gånger, eller sen efteråt plocka fram det för att spilla lite blod. Man kan plocka upp det och lira lite till och från om man tröttnat. Flerspelarläget har egentligen bara en gren som gör är underhållande och det är Pitch Black. Resten är ganska standard och inget speciellt. Känns som långsamma småsaker som dessutom känns som ett långsamt och drygt Quake. Jag kommer njuta av det ett bra tag framöver och sen ha det högt upp i min spelhylla så det är lätt att komma åt.
7/10

Totalt
Jag är nyförälskad. En fem år gammal ungdomskärlek står nu i min tröskel, vackrare och bättre än någonsin. Och med sig har kärleken med sig sin läckra kompis. Tillsammans har vi en het och våldsam trekant i flera timmar. Det är blodigt, spännande och tar slut på tok för fort, men ger mig ändå ett glädjerus. Assault on Dark Athena är ett måste för Riddick-fantaster och folk som gillar stealth, action, Vin Diesel eller bara riktigt hårdkokt coola äventyr.
9/10