X-Men Origins: Wolverine

*OBS! SPOILERVARNING FÖR FILMEN*

Jag ska erkänna. jag är svag. Jag har alltid varit svag för superhjältar, filmer med superhjältar och spel med superhjältar (i alla fall deån marvel, DC har jag aldrig tyckt om). Jag var en av dem som spelade Marvel Ultimate Alliance flera gånger om på mitt gamla Ps2, även om det var samma sak varje gång. Och när jag då fick höra att det skulle komma en film som skulle fokusera på min absoluta favoritkaraktär, Wolverine, så var jag helt såld. Sen visste jag ju naturligtvis att det skulle komma ett spel till det också, men man vet ju per vana hur kassa filmlicensspel blir.

Vad man dock inte vet är hur fel man kan ha.

För jag har nu ägnat de senaste 4 dagarna med att spela X-Men Origins: Wolverine. Och jag måste säga att jag är väldigt possitivt överaskad. Till att börja med introfilmen, jag har aldrig sagt "Wooowh!" så många gånger högt när jag startat ett spel. Den är extremt blodig, våldsam, och inte minst snygg. Just den biten när Wolvie gömmer sig bakom en vägg med en soldat på andra sidan för att sedan köra sina adamantium klor rakt igenom både väggen och huvudet på soldaten... ah, episkt. Och spelet följer i samma stil som introt, extremt mycket blod, vilket är en ganska lustig kontrast till filmen där det enda blodet som fanns var fejkblod på någon som var skendöd.

Hela spelet sparkar igång i Afrikas djungel där Järvelinen blir sprängd ur ett flygplan och landar (i en av de snyggaste titelskärmarna jag sett) rakt ovanpå en inte ont anande fiende. Därefter kastas man direkt in i våldet, och det tar inte slut förräns spelet är slut. Till att börja med har man tre typer av anfall, Light Attack, Heavy Attack, och ett gammalt hederligt kast. Dessa kan kombineras hur man vill, och slutar oftast med en riktigt snygg avslutning. När man håller i kontrollen så kan man nästan känna kraften strömma genom fingrarna. För Wolverine är arg, hela tiden. Så småningom lär man sig fyra special attacker, så kallade "Rage Moves", vilka helt enkelt är väldigt användbara och väldigt aggresiva supermoves. Och så lär man sig också spelets mest användbara attack, Lunge. Wolvie tar helt enkelt i från tårna, och slungar sig själv mot fienden. Man har också tillgång till Järvens högutvecklade sinnen som man lätt aktiverar med ett knapptryck, som visar åt vilket håll man ska gå, avslöjar dolda fiender, och visar Environmental Killspots. Jag fann snabbt att jag blev beroende av denna förmåga, och delen av spelet där dessa förmågor tas ifrån en är rent ut sagt frustrerande.

Men annars är det inte mycket som jag kan klaga över. Spelet ser väldigt snyggt ut, och man har lyckats fånga utseendet från skådespelarna mycket bra. Endast ögonen känns ibland lite konstiga. Röstskådespeleriet är bra, men ibland känns det lite känslolöst, men det saboterade inte det stora hela. Musiken är inte särskilt utstående, men den klarar av att sätta stämningen för spelet.

Anledningnen till att jag tyckte så mycket om det här spelet är att det fanns så mycket, och så underbart våld. Varvet med litte pussel, och en cameo från Blizzards egen Arthas och en tårta placerad så lägligt i ett laboratorium som man kommer till med hjälp av en portal, så är detta ett av de spel jag som jag längtar efter att få spela igen. Allvarligt talat, de första två timmarna jag spelade spelet så gick det knappt en minut utan att jag och min polare som satt bredvid skrek till med ett "Wooowh!". Bara för att spelet var så grymt, och man kände sig själv så episk när man spelade det. Visst, det fanns tydliga spår av God of War, men det tänkte man inte på. Jag skulle varmt vilja rekomendera detta spel till alla som tycker att det är kul med blod i floder, och finner att slita stackars fotsoldater i två delar med sylvassa klor. Allt som allt, ett riktigt toppenspel som man hade kul hela vägen igenom!