Resident Evil 4

Så var det äntligen dags att ta fram ett av de mest underbara vapen som finns, en boomstick, hagelsprakare eller rätt och slätt ett hagelgevär. Efter att jag lagt Resident Evil- serien på hyllan efter de, för mig, stora besvikelserna efter 2:an och det fanns äntligen ingen uppföljare värd att spela.

Leon Kennedy är tillbaka för ett räddningsuppdrag som snart ska visa sig bli ett av de mest spektakulära äventyren till Game Cube. Efter 20 timmar, där jag letat efter varje skatt, köpt de vapen jag vill ha samt uppgraderat dem, finns det fortfarande mycket gameplay kvar. Det minispel som låses upp efter man varvat spelet är väl kanske lite väl tafatta, men med en extra svårighetsgrad samt möjligheten att kunna köpa en infinite ammo rocketlauncher kan få vilken zombieslaktande galning att vilja köra igenom spelet ånyo.

Jag spelar Resident Evil blanda annat för att det är så fruktansvärt roligt att blåsa skallen av de köttbeklädda vandrande pinnarna. Det enda som jag saknar är att i likhet med Soldier of Fortune kunna fullständigt massakrera sina fiender. När jag skjuter mot knäskålen, borde inte hagelsalvan lämna ett stor hålrum mellan femur och marken? Ett av spelet tyngdpunkter ligger trots allt i att spara ammo, det enda som är lättare än att springa ifrån en zombie är att springa ifrån en zombie vars ena benpipa leker tittut.
Jag blir således glad när monstret Regenerator dyker upp och man kan i stort sätt lämna en skuttande huvudförsedd bål efter sig. Detta förstördes i sin tur av att man, för att döda dessa, var tvungen att använda ett värmekikarsikte som tranformerar alla levande döda till en kakafoni av pastellfärger. Detta är givetvis bara en parentes och förstörde knappast den totala upplevelsen.

Att de gjort sig av med den fenomenalt ologiska lådan som du kunde förvara din föremål, vapen med mera i var välkommet. Att lägga ner en First Aid Spray på första banan för att sedan plocka upp den två banor senare var en verklig Joe Labero- prestation. Att de nu bytt ut denna låda mot en blottare kallad Merchant är ett steg i rätt riktning, men kändes stundom lite fånigt.

Vapensystemet var helt i min smak, uppgradera, köpa tillsatser med mera.
Smälte nästan Game Cuben när jag uppgraderat den första pistolen för att sedan få en gratis pistol som var mycket bättre. Än värre blev det när jag uppgraderade min Broken Butterfly för att sedan få tillgång till Killer 7- magnumen. Det som fick konsolen att överleva var att man fick mer pengar för uppgraderade varor samt varor som var laddade med ammo.

Att Leon vände sig så otroligt långsamt skulle förmodligen förhöja stresskänslan, men den känslan avtog så fort man fått tag på en Striker som hade så stor spridning på skotten att man kunde skjuta rakt fram men ändå träffa zombies som stod och flåsade mig i nacken. När man inte hade en Striker fann jag det mest irriterande och det var mer en känsla av dålig spelkontroll som infann sig än att man kändes sig stressad. Man behövde verkligen inte dö, om bara den förbaskade Leon kunde röra sig lite snabbare. När man befann sig utomhus var detta inget större problem, men så fort man befann sig inomhus höjdes kraven på snabba beslut samt agerande. Den bjärta konstrasten mellan att befinna sig utomhus och den klaustrofobiska känslan som infann sig i till exempel laboratorierna var mycket förnöjande. Det blev aldrig linjärt eller tråkigt och man fick aldrig känsla av att spelet eller banorna var stereotypa.

Den för tiden ursnygga grafiken och det enorma äventyret i sig kan inte gå härifrån utan ett toppbetyg. Tänker man på vilken upplevelse det var att spela, det nya konceptet och utseendet samt de extra timmar man lagt in för att verkligen klara av helt spelet kan betyget bara bli tvåsiffrigt. Bossfighterna var enligt mitt tycke aningen för enkla och slutbossen var nästan enklast av dem alla. När man adderar alla petitesser och lägger till en helt fantastisk upplevelse slutar det hela på en 9:a.