Street Fighter IV

Efter ett antal skratt, skrik, high-fives och blåslagna armar kommer min recension av Street Fighter IV, spelet som har tagit mig och min fritid med storm.

Street Fighter var en gång i tiden en stor del av mitt liv. Som liten grabb spelade jag sönder tvåan i Super Nintendot och trots att jag aldrig kom underfund med spelkontrollen och varje specialrörelse var praktiskt taget en ren slump så var det ändå stortjut och glädjeyra när Ryu gjorde en Hadouken, Dhalsim en Yoga Fire eller Guile gjorde en Sonic Boom. Lika väl var det sura miner och ett antal påpekanden att ens konkurrent fuskar när de lyckades med samma rörelser. Vi brydde oss aldrig om banala saker som story och djup, den enda känsla som vi kände och brydde oss om var spelglädje och det var i det här spelet som jag kände det en av de allra första gångerna. Sen dess har jag varit invigd i tv-spelens magiska värld, från fem år gammal till nu.

Dock så har mina krav ökat något sen dess. Spelglädje endast räcker inte längre, nu har jag så fåniga krav som story, djup och även att spelen ska glädja mig grafiskt och styrmässigt sett. Det grafiska kommer aldrig stå i första hand visserligen, men det är ändå en viktig del. Dessa krav har gjort att jag har blivit mer cynisk i mitt tv-spelande och det krävs mycket för att jag ska bli alldeles till mig för ett spel. Ändå så stod jag och dreglade okontrollerat när jag såg de första bilderna av Street Fighter IV och helt plötsligt kände jag mig som den där femåringen som skulle ta mina första stapplande slag i Street Fighter II igen, jag kände ren spelglädje.

Efter kanske den längsta väntan jag någonsin känt innan ett spel skulle släppas höll jag till slut ett exemplar av Street Fighter IV, och rykande fort flög plasten av mitt exemplar av vad som antagligen är denna konsolgenerations bästa fightingspel. In trycktes skivan i 360:n som knappt hade hunnit starta sig innan jag stängde igen luckan och slängde mig i soffan med en kontroll i handen. Nu skall historia skapas! Sa jag högt för mig själv. Dock så tonades mina förväntningar ner en aning när jag fick höra den fruktansvärda musiken som drog igång hela spelet. Vad i helvete är detta? tänkte jag och kollade om jag verkligen hade satt igång 360:n ljud och inte råkade sätta igång en av min syrras skivor, men nej, det var verkligen från spelet som ljudet kom ifrån. Jag vred mig själv lite fram och tillbaka och vissa kalla kårar började stryka sig längs med min ryggrad, men allt släppte så fort musiken slutade och man kunde njuta fullt ut av de extremt välgjorda filmsekvenserna där värsta konkurrenterna slåss mot varandra. Kalla kårar byttes ut mot rysningar av välbehag, och jag njöt.

När menyn poppar upp och jag börjar höra samma sliskiga j-pop låt igen känns det som att tillverkarna har gjort det här med flit för att man ska vilja komma igång med fightingen så fort som möjligt. För musiken går endast att lyssna på i högst fem sekunder innan man får en överdos av sötsliskigt pojkbandspop som gör att man går från normal till ulkande och lidande på soffan. Arcade väljs med en visslande snabbhet, den gamla favoriten Ryu väljs ut ur skaran och får äran att introducera mitt arkadspelande och vips så är man fullt igång.

Direkt så kommer en liten tår fram ur ögonvrån när jag ska spela. Vad vackert det är! Jag har sett det på bild, men att se det i full rörelse ser så otroligt magnifikt ut att jag ibland glömmer av att jag slåss och försvinner in i färggrannheten, i rörelsernas smidighet och de tecknade men ändå 3D-aktiga fighten som pågår för fullt framför mina ögon. Att se träffarnas resultat i den andra fighterns ansikte gör att man garvar högt och jag kan inte annat än att gapa stort när jag ser Ryus ultra combo Hadouken smeka över bilden med ett otroligt härligt flyt och se vilken fruktansvärd skada den gör på rivalen. Jag kan inte göra något annat än att stå upp och applådera!

Ska erkännas att Ultra combon lyckades jag inte förstå mig på förrän några spelsejourer senare efter den första gången med Ryu. I början så blev jag lite överväldigad av alla mätarna som fyllde upp skärmen med Super Ex Combo hit och Ultra Combo dit, men efter lite lusläsande av instruktionsboken förstod jag till slut innebörden av alla mätarna och utan förvarning lyckades jag precis fördjupa min Street Fighter upplevelse ytterligare. Ultra Combons grund, att man fortfarande ska kunna ha en chans trots att man ligger under, är grym och har gjort att flera fighter som ett tag såg körda ut kunnat vändas till min fördel, likaväl som det har kunnats vända till rivalens fördel när det såg bra ut för mig. Både när man träffar och lyckas undvika konkurrentens Ultra Combo så får man en "in-your-face" attityd som är både uppfriskande och glädjande. Dessa brukar jag få vanligtvis när matchen är klar och vunnen, att få det under matcherna också gör så att man njuter mer av själva matchen och av ilskan från kompisen bredvid.

Super Ex Combo är även den en trevlig upplevelse och ökar ens slagarsenal ytterligare med en slags supervariant av karaktärens vanliga combos. En extra krydda som gör fighterna mer intensiva och även snyggare. Det kanske bara är jag, men när hela skärmen fylls till bredden av färger, effekter och käftsmällar så kan jag inte hjälpa att le och skratta okontrollerat av allt det otroligt vackra kaoset som fullt utnyttjar min tv:s kulörpanel. En annan sak som får mig att le brett är det digra karaktärsgalleriet.

Nostalgiker som jag är måste jag erkänna att det är underbart att välkomna tillbaka alla ens gamla fightinghjältar som har gått och blivit både större och grymmare än någonsin förut. Att se alla dessa gamla kämpar som man hade slagits med en sådan iver när man var liten grabb komma till liv igen i underbar 3D är magnifikt. Ryu, Ken, Dhalsim, Blanka, Zangief, Guile, E. Honda, Bison, ja, alla dessa härliga fighters som fyllde Street Fighter II är praktiskt taget odödliga och är även så stora att personer som inte ens spelar tv-spel känner till vilka de är. Även de nya personligheterna som man bjuds på är annorlunda och friska fläktar som bjuder på egna stilar som är utmanande och roliga att upptäcka. Min egna nya favorit är Abel som har en väldigt närgången fightingstil som är både intensiv och snygg med mycket kast fram och tillbaka över skärmen, me like!

Min erfarenhet med fightingspel har dock lärt mig en sak: Fighters är icecold hardcore motherfuckers. Trots att de kan ha precis blivit matade med en slagkombo längre än vad det finns ord i den här meningen så rör de dock inte en enda min, inte en min. Det verkar som att det har blivit en grund i alla fightingspel att de som figurerar i spelen ska vara känslokalla supermänniskor som aldrig visar en mänsklig känsla, för då skulle spelet se "fånigt" ut. Men inte längre, tack vare Street Fighter IV genialiska tecknade grafik kan vi se hela känsloregister brytas ut på skärmen. Jag har fått se Dans feta smile när han gör en Ultra Combo, Ryus ansikte vridas av plågor när han får en perfekt smäll på hakan och Blankas ögon tåras av smärta när han får en rak höger i magen. Det är snyggt, detaljrikt och extremt komiskt!

Den flödande grafiken ackompanjeras perfekt av en underbar kontroll, om man använder joysticken. D-paden är, som det är allmänt känt, värdelös på 360-kontrollen. Tur då att Street Fighter IV helst ska spelas med joystick då flera rörelser blir betydligt lättare att utföra med den istället för den äckliga D-paden. Underlättande är också att de har lagt trippelslag och -spark knappar istället för att man ska vrida hela tummen för att få till rörelsen, det ger ett mer flöde i rörelserna istället för att man ska hålla på och ursäkta sig och be rivalen stå still bara en sekund så att man hinner trycka in alla knapparna.

Fast allt är faktiskt inte perfekt i det här spelet. Förutom musiken till spelmenyn så är även mellansekvenserna ganska värdelösa. De känns billigt gjorda och som att de gjordes i sista minuten, som att de har lagt år på att göra ett underbart spel med superb grafik och så ser filmsekvenserna till varje karaktär ut som något hobby projekt som ett Street Fighter fan har gjort... De ser väldigt taffliga ut och det är inte sällan som man undrar varför de inte kunde ha tagit samma grafik som i själva fighterna som till filmerna. Sedan kommer det allra största minuset, och det är Seth...

Seth kan, mycket möjligt, vara den tråkigaste, jobbigaste och fulaste karaktär som har gjorts i ett fightingspel någonsin. Dessutom är han slutbossen, så man är illa tvungen att möta honom varje gång man kör arkad. Inte bara är han tråkig att möta, han är även tråkig att spela som då alla hans rörelser är rakt av snodda, bara att de är enklare att göra och ibland till och med förbättrade. Man kan inte känna annat än hopplöshet åt hur trist karaktären faktiskt är. Till och med röstskådespelaren låter trött när han gör honom, och det låter som att han hellre skulle vilja göra rösten åt en riktig karaktär istället för någon dussinkopia till några av spelvärldens bästa fighters.

Förutom dessa fel är Street Fighter IV ett perfekt lir, det kan verka krångligt till en början men så fort man har öppnat sig och släppt in det till sig själv har man det bästa fightingspelet som går att få tag i affärerna just nu. Det är njutbart, taktiskt, tight och det pumpar på smärtfritt i full HD. Ett helt underbart spel. Precis som då, när jag var fem bast gammal och precis börjat spela tv-spel, som nu, erfaren efter snart femton år av tv-spelande, har Street Fighter-serien förtrollat mig, sugit in mig i deras färgrika fighting och verkligen visat mig vad spelglädje är. Street Fighter-serien är, och kommer alltid vara, fighting när den är som bäst.

Betyg: 10/10

Grafik: 10/10
Spelbarhet: 10/10
Ljud: 8/10
Hållbarhet: 10/10

+ underbar fighting
+ makalös grafik
+ härligt karaktärsregister

- Seth
- menymusiken
- filmsekvenserna för karaktärerna