Super Monkey Ball 2

Super Monkey Ball var ett av förra årets otvivelaktigt bästa spel. Det kom trea när redaktionen efter våldsamt bråk enades om topplistan för bästa spel år 2002. Men det tog mig bara fem minuter av spelande innan jag fick en olustig känsla i magen av del två. En känsla om dessvärre skulle visa sej bestå. Uppföljaren till ett av fjolårets bästa och charmigaste spel har förlorat sin magi.

Allting har blivit så mycket större till skillnad mot de tidigare så enkla och överskådliga banorna. Saker snurrar, hinder rör på sej och banorna transformeras samt att ihärdiga grafiska effekter stör det enkla konceptet. Super Monkey Ball hade en renhet. En bana, klart överblickbar samt en kula som skulle rulla från punkt A till punkt B - mållinjen. Tänk schack, det blir inte roligare av att man byter svarta/vita pjäser mot neonorange/lila samt låter rutorna blinka. Nu låter detta givetvis alltför negativt. Så är inte fallet, men de tidigare så smarta banorna har blivit betydligt ballare, vilket bara är till det sämre.

Att spela Super Monkey Ball är världens enklaste grej. Man har en kula och tiltar banan den ligger på för att rulla kulan i mål. Något som låter enkelt men är helt galet precisionskrävande. Dessutom finns ofta alternativa vägar att ta, vilket gör att den som gjort sin hemläxa i spelet kan klara av banorna på riktiga rekordtider. En nyhet till del två är att man kan justera farten på hindren i spelet genom att rulla över en slow motion-symbol. Något som gör att man tappar värdefulla sekundrar men istället gör banorna enklare. En god idé, men som bara fungerar så länge det finns något som rör sej, annars kan ju inte det gå i ultrarapid. Därför är banorna ofta fulla med dessa objekt.

Även om grafiken i spelet inte är något extra så är det ändå snyggt. Inga störande grafikmissar eller något annat. Visserligen är det inte lika stilrent som det första spelet, men det gör det inte fult. Bakgrunderna är fortfarande sådär småmysiga och det ger ett behagligt intryck. Ljudmässigt består det naturligtvis av apljud och lite hissmusik i bakgrunden. Inget extra men ljudet är iallafall fullt funktionellt.

En sak som jag stör mej på är att faktorn tur gjort intrång i spelandet. På flera banor gäller det att rulla i helt galna hastigheter eller hoppa sanslösa distanser. Detta helt på bekostnad av precisionen, där det istället känns som att gissningar och allmän tur är det som resulterar i de bästa tiderna. Detta är givetvis helt överflödigt och spelet var faktiskt bra som det var innan.

Flera nya minispel finns till förfogande tillsammans med de ursprungliga från förra spelet. Bland dessa kan särskilt den roliga apfotbollen nämnas, lika knasigt som det låter. Dessutom har ett sorts story-läge tillkommit där man får en kvasihistoria att följa. Meningslöst men kan underhålla kortare stunder. Minispelen är faktiskt det, till skillnad från det första spelet, jag tillbringat mest tid med. Det blir som ett slags substitut till Mario Party 4 när man bara vill spela en liten stund och inte springa runt en spelplan i två timmar.

Nå, Super Monkey Ball 2 är inte alls dåligt. Kontrollen är lika klockren som alltid och flera nya minispel finns som nämnt ovan till förfogande bredvid de från förra spelet. För den som vill göra allt och lära sej spelet på riktigt håller spelet länge. Därefter kan man alltid jaga tider där enorm svårighetsgrad gör hundradelsjakten till ren prestige. Super Monkey Ball 2 är helt enkelt mer, men i vissa fall för mycket, av allt.