Jag måste säga att jag verkligen lider med Double Dragon-spelen. Originalet från 80-talet var coolt, proppat med bra musik, hade skön design och lyckades till och med leverera en bra twist i storyn mellan alla smockor. Uppföljaren blev också bra, men därefter gick det utför. Rejält. Och med nyligen släppta Double Dragon II: Wander of the Dragons har man nått något slags absolut bottennivå, både för Double Dragon men faktiskt även spelvärlden i stort där man praktiskt taget inte kan skända den anrika serien mer än vad man redan gjort.
Det hindrar dock inte koreanska Gravity att kalla spelet för en "enhanced remake" och redan i spelets inledande sekunder inser jag att det här kommer att bli något alldeles vidrigt att recensera. Billy och Jimmy ser nämligen ut att vara karvade ur emmentalerost med enorma vattenskallar och en kroppsbyggnad som definitivt inte är något jag skulle koppla ihop med homosapiens.
Och ändå ska det bli värre, mycket värre. Spelkontrollen går nämligen överhuvudtaget inte att använda och det tar lång tid att fatta att det faktiskt är jag själv som spelar. Det är som att varje knapptryckning liksom slumpar ut en rörelse eller en attack. Till råga på allt har den intuitiva spelbarheten från Double Dragon rivits ut och ersatts med en klumpig variant som gör allt krångligare. Och krångel tillsammans med usel spelkontroll är väldigt sällan ett recept för någon succé.
Med risk för att låta som en TV-shopförsäljare; Men vänta, det blir ännu värre. För Gravity har stuvat in en mätare som visar hur mycket ork man har kvar. Så att stå och puckla på folk och framför allt kämpa mot spelkontrollen leder ofelbart till att mätaren går i botten. Därmed är man en dödens lammunge medan man blir ännu mer omänskligt frustrerad än man redan var.
Längs de vidrigt fula banorna - som utan att överdriva för tankarna till Dynamite Deka på Sega Saturn - finns även gott om osynliga barriärer. Det är i sig en styggelse, men det blir inte bättre av att fienderna ofta gömmer sig bakom dem så jag inte kan slå dem medan de självklart kan nå mig om jag kommer för nära. Så fruktansvärt trasigt är Double Dragon II: Wander of the Dragons.
Man kan tycka att en sådan här fullständigt horribel soppa åtminstone borde fungera klockrent tekniskt. Jag menar, ingen aspekt av spelet sätter ens den minsta press på någon komponent i Xbox 360. Men icke. Till och med här har Gravity lyckats med konststycket att grisa ner spelbarheten. Bilduppdateringen får det att kännas som att man försöker få igång Crysis 3 på en gammal Commodore 64 och musiken verkligen skär i öronen. Vilket i sig är en bragd med tanke på att Double Dragon-musiken är bland den bästa vi har i spelvärlden.
Ni har säkert redan listat ut det, men Double Dragon II: Wander of the Dragons är det sämsta jag någonsin spelat till Xbox 360. Ja, faktum är att det är bland det sämsta jag spelat överhuvudtaget. Billy och Jimmy Lee kan därmed ställa sig i samma föga smickrande skämshörna som Robocop, Catwoman och Superman som ju alla figurerat i lika eländiga äventyr. Det här är absolut vedervärdig smörja som borde vara olaglig att sälja utan att samtidigt skicka med ett antal besök hos psykolog efteråt. Det är faktiskt precis så dåligt.