Pokémon Ranger

Människan har i tiotusentals år utformat olika initiationsriter. Ofta har dessa riter haft något av en prövande karaktär över sig, det gällde att bevisa att man nu var värdig en plats i den vuxna gemenskapen. Att exempelvis ge sig ut och jaga på egen hand kunde vara ett sätt. I det gamla bondesamhället var det konfirmationen som var det viktiga, i och med denna ansågs du officiellt som "vuxen" och som kille var ofta konfirmationen det tillfälle då du fick din första kostym.

Som spelskribent genomgår du exakt samma initationsrit, fast i annan form: att recensera ett Pokémon-spel. Jäpp. Och nu har turen kommit till mig. Så, ta ett djupt andetag och häääääng med...

...på uppdrag tillsammans med Pokémon Rangers! Tänk scouter med magiska pinnar i Pokémon-världen och du hamnar, tja, ganska nära. Rangers är helt enkelt personer som ser till att människor och Pokémons existerar i frid och harmoni. De hittar borttappade Pokémons, lugnar uppretade Pokémons och ser till att ingen är elak mot de vilda Pokémons(arna). Det är här den magiska pinnen, eller "stylern" kommer in i bilden. Som ranger fångar du inte dina Pokémons i bollar, nej du skapar istället ett känslomässigt band till dem. Du blir liksom kompis med dem och får dem att på det viset följa efter dig.

Låter det flummigt och tillkrånglat? Det är det inte. Allt du behöver göra är att rita cirklar kring dem på skärmen med din tryckpenna. Varje Pokémon behöver ett visst antal cirklar för att bli vänligt sinnat, ju starkare krabat desto fler cirklar. Ack ja, tänk om livet kunde vara lika enkelt.

Pokémons som slagit följe med dig kan användas, antingen för att röja undan olika hinder på kartan eller i strid. Stora, arga Pokémons kan ha sönder stenar eller välta träd. Pokémons med vassa tänder kan bita av stålstaket och vatten-Pokémon kan släcka eldar. Tiddelipoo. När en Pokémon har använts en gång släpps den tillbaka ut i naturen, för att den inte ska bli överansträngd. En fin liknelse vid jordens resurser och hur vi måste vara försiktiga med dem. Jojomensan, Nintendo tänker på oss.

Enligt japansk rollspelsmall 1A börjar du din karriärr som ung ranger-novis med enkla småuppdrag. Ganska snart gör dock dramats bovar entré: Go Rock Squad, Pokémon Rangers onda antiteser som mest av allt vill utnyttja Pokémons och göra livet surt för allt och alla. De får tag på professorns hemliga superstyler, börjar leva rövare och så är bollen i gungning. Om än väldigt, väldigt långsamt. Inledningen må vara lam, men samtidigt extremt korrekt ur konsumenupplysningssynpunkt; det blir liksom aldrig mer upphetsande än den första halvtimmen. Handlingen är så slätstruken att den knappt gör själ för sitt namn. Och de få gånger det faktiskt kommer till en vändning har denna redan utannonserat sig betryggande långt innan.

Musiken är dock pigg och trevlig. Och DS:ns tryckkänsliga skärm fungerar utmärkt, både till att navigera sin hjälte/ hjältinna runt i världen och att fånga Pokémons med. Men att alla Pokémons-läten framförs av original-Game Boy:ns ljudchip tilltalar inte mig för fem öre. Är du ett långtida (och fanatiskt) Pokémon-fan kanske du tycker annorlunda. I så fall tycker jag du ska söka hjälp. Eller som Bulbasaur skulle säga: PTTRRRARRHH! Att det grafiska ligger på knappt godkänd Game Boy Advance-nivå känns också tråkigt. Pokémon-spelen har visserligen alltid gjort en grej av att vara enkla och sparsmakade till det visuella, men i slutändan blir det dammsmak och oinspirerat av det hela. Hade inte alla små-Pokémons varit så infernaliskt söta hade betyget dragit åt underkänt.

Men visst, Pokémon Rangers är inte så dåligt. Alltså inte så dåligt som jag hade trott. Och definitivt inte så dåligt som Pokémon Dash eller Pokémon Mystery Dungeon. På grund av sin extremt linjära natur hade jag kunnat langa på en betygspinne och lansera Pokémon Ranger som ett supermysigt barnrollspel, ifall det hade funnits översatt till svenska Nu har ju dock Nintendo, sin vana trogen, inte gjort det så lanseringen får utebli från min sida. Jämfört med de "vanliga" Pokémon-spelen känns dock Pokémon Ranger lite tråkigare och enformigare. Du får inte bygga upp och träna ditt eget lag av Pokémons, utan bara hålla till godo med de som råkar finnas i det aktuella området. Det är mindre "måste fånga alla" och mer "måste fånga några stycken och sedan släppa iväg dem igen". Själva grundtanken med Pokémon går liksom förlorad och kvar har vi ett slätstruket rollspel-light. Om än med massa gulliga monster i.

Det går att spela Pokémon Ranger utan att lida själsliga kval, på samma sätt som välling är snällt mot magen. Till syvende och sist finns det dock oändligt många mer spännande saker att sysselsätta sig med här i världen. Att ta reda på hur många gånger ordet "Pokémon" förekommer i denna text, exempelvis.