Jag gillar verkligen karaktären Chase McCain. Jag gillade honom redan vid första anblicken i öppningsscenen i Lego City Undercover. Dels är hans namn så sexigt att jag skulle kunna skriva ner det, rama in det och hänga upp det ovanför sängen. Dels är han som polisväsendets egen Ron Burgundy. Narcissistisk, pompös och alldeles, alldeles underbar.
Döm av min besvikelse när McCain bara får briljera i några få, korta mellansekvenser i Lego City Undercover: The Chase Begins. 98 procent av spelets alla dialoger framförs istället i stumma textrutor. Humorn och de sköna popkulturella referenserna som genomsyrade Lego City Undercover är nästan helt utraderade. Det finns några halvhjärtade ansatser till komik här och var, men för det mesta kretsar all dialog kring vad McCain förväntas göra härnäst: "We need to unlock the gate in order to find the switch that turns of the signal so that we can redirect the uplink via this device and blah blah..."
Framför min inre syn skriver jag löpsedlar. Jag använder ord som Skandal, Chockbesked och Brännström rasar, och jag börjar redan efter några minuter med TT Fusions portabla prequel att längta tillbaka till McCains tidigare äventyr.
När den initiala besvikelsen så småningom har lagt sig upptäcker jag att det mesta annars är sig likt i Lego City. TT Fusion har försökt skapa en så likvärdig spelupplevelse med originalspelet som möjligt. Chase McCain glider fortfarande runt och samlar på sig utklädnader som ger olika specialförmågor, letar hemligheter, sladdar runt i biljakter och pryglar skurkar i jakten på ärkesvinet Rex Fury.
Allting är pedagogiskt upplagt och överlag känns Lego City Undercover: The Chase Begins som det mest barnanpassade spelet i Lego-serien hittills. Allting markeras med tydliga symboler och fighterna kräver inte mer än att jag trycker på X-knappen när spelet säger åt mig att göra det. Som luttrad gamer som äter råbiffmacka till frukost och halsar sportdryck gjord på destillerat rådjur blir striderna väldigt snabbt tröttsamma. Men för en yngre, inte lika avtrubbad målgrupp kommer de nog att te sig desto mer underhållande.
Många av problemen som Lego City Undercover: The Chase Begins dras med är tekniska. TT Fusion försöker spränga in så mycket 3D-godis som möjligt på den lilla kassetten, men det blir på bekostnad av extra laddningstider, pop-ups, märkbart få fotgängare på gatorna och dimma som skymmer sikten. Bilduppdateringen sjunker regelbundet, oavsett vad som händer på skärmen. Lego City är också indelat i områden och kör du mellan dem så får du snällt titta på laddningsmenyn i cirka 30 sekunder varje gång. Utvecklaren har turligt nog varit smarta att hålla alla påbörjade uppdrag inom ett och samma område. På så sätt slipper jag köra fram och tillbaka mellan olika trögladdade stadsdelar.
Uppdragen tar sällan mer än ett par minuter att klara, vilket känns lagom när man spelar på en bärbar enhet. Tyvärr känns också många av dem ganska inspirationsfattiga. De går oftast ut på att åka till ett ställe, hämta ett föremål eller låsa upp/aktivera något, och däremellan spöa några skurkar som spontant hoppar fram ur en container eller ur en höbal. Bossfighterna är desto roligare, även om det aldrig krävs mer än ett försök för att besegra dem.
När TT Fusion släpper ett nytt Lego City Undercover till 3DS, knappt en månad efter releasen till Wii U, och dessutom försöker efterlikna originalspelet så mycket som möjligt - är det svårt att inte jämföra dem. Vilket inte direkt gagnar Lego City Undercover: The Chase Begins som känns som en tekniskt handikappad budgetversion (eller syskonet som fick alla de sämsta generna.) När dessutom humorn försvunnit och uppdragen snabbt blir enformiga är det inget snack om vilken version som är överlägsen.
Med det sagt så är det är Lego City Undercover: The Chase Begins inget dåligt spel. Det finns mycket att utforska och samla och spelkontrollen är väldigt enkel att lära sig. Men det är framförallt ett spel för de yngre då svårighetsgraden är väldigt låg. Är du lite äldre och bara inte kan få nog av serien så kan det också vara värt att spana in. Vill du däremot uppleva härliga röstskådespelare, rikligt med humor och populärkulturella referenser så får du snällt vänta på en tredje del eller spela Wii U-versionen igen.