Full Auto 2: Battlelines

Det var nära att jag glömde bort det, men Full Auto 2 inleds faktiskt med en bakgrundsstory. Denna patetiska prolog är så urbota långsökt att utvecklarna själva verkar ha valt att nästintill ignorera den totalt under resten av spelet (vilket förtsås borde fått dem att skrota den helt och hållet). Den narrativa förolämpningen i korthet: klimatförändringar gör att en superväderdator byggs, vilket får rebeller att anordna krigiska bilkapplöpningar i syfte att förvirra datorn och den som vinner kapplöpningarna blir rebelledare. Jag säger "okej" med det längsta "o" jag förmår och börjar spela.

I framtida versioner av Amerika, Europa och Asien kan man välja bland utmaningar som i regel går ut på att köra omkring på en bana och skjuta ned sina motståndare med sin kulsprute-, raket-, eller minbestyckade bil. Att komma först över mållinjen är sällan viktigt, i stället ska man skjuta sönder ett förutbestämt antal av sina motståndare. De skjuter förstås tillbaka och blir man helt demolerad måste man vänta några sekunder för att komma tillbaka till liv igen. Siktet låser sig automatiskt på fiendebilarna så utmaningen är att få dem framför sig och ha en lagom hastighet. På vägen finns hjälp i form av glimmande bonusar som skiftnycklar och supervapen.

Förutom att meja ner motståndare så kräver många banor att man förstör olika fasta mål längs vägen, till exempel en försvarslös bro eller en stackars grävskopa som faktiskt inte gjort någon illa i sitt hederliga, grävande liv. Frustrerande nog är de här målen inte highlightade på något sätt utan smälter in alldeles för bra med omgivningen. Detta leder till en tålamodspiskande gissningslek om vad tusan det egentligen är tänkt att man ska skjuta på. Och går man i mål utan att ha slutfört uppdraget så tvingas man börja om. Eller, mer troligt, sluta spela.

Även då man krigat till sig lite bättre fordon så är körkänslan aldrig riktigt okej. Speciellt i svängarna har bilarna ett fladdrigt rörelsemönster och någon trovärdig fartkänsla vill heller inte infinna sig. Det slår mig att Full Auto 2 med sin "tuffa och bensindoftande" yta inte har mycket att sätta emot ett spel som Mario Kart DS. Så mycket energi har lagts på att få till ett coolt koncept att hantverket glömts bort.

De sista banorna i varje region skiljer sig från det vanliga rattandet och kan, om man vill få det att låta spännande, kallas bossbanor. De utspelar sig på en stor och öppen yta och går ut på att skjuta sönder en lite farligare motståndare. De banorna är ett välkommet avbrott från karbonkopiorna till huvuduppdrag, men de lider också av spelets grundläggande problem - jobbig spelkontroll och upprepning. Här är fartkänslan ännu sämre eftersom man måste göra klumpiga 180-graderssvängar och ibland vänta in rivalerna.

I flerspelarläget kan fyra personer spela tillsammans, men att möta mänskliga motståndare gör inte den här ljumma titeln hetare. Det blir samma finesslösa omkringåkande och skjutande men med ett kvadrupelt missnöje.

Full Auto 2 Battlelines till Playstation Portable får knappt godkänt på samtliga punkter som är viktiga för en racingshooter och jag ser spelet ungefär som ett nudelpaket utan kryddpåse - det kan inte ens göra en halvnöjd.