God of War II

Tvåtusen meter ovanför den grekiska övärlden tar sig en halvnaken, kritvit man med röda krigsmålningar upp på huk. Han bedömer avståndet från sig själv till målet. Han tar sats. Etthundratjugofem kilo spartanska muskler trycks ihop mot Pegasus rygg och sträcks ut i ett språng. Den tidigare så sturska hippogriffen bredvid (vi kan kalla honom Henrik) upplever ett kort ögonblick av "vadihelvete?!" när den vitsminkade galningen landar på hans rygg, för att sedan låta sina kedjeknivar göra helikoptern och reducera Henrik till en mycket vinglös hippogriff.

Ett knapptryck senare har höger arm, med tillhörande stickvapen, begravts i Henriks nacke, svingats runt och slungat hippogriffen ner mot en våt och evig vila. I en knapp sekund dalar galningen, konstant vrålandes, mot samma öde innan Pegasus möter upp i fallet. Vad han vrålar går inte att uttyda, men jag tror det är någonting om att "This is living!".

Kalla det empatisk förmåga eller dramatisk läggning, men mitt bestående minne från det första God of War var varken de grafiktekniska onaniövningarna eller det löjligt lättillgängliga stridssystemet. Nej det som gjorde störst intryck på mig var Kratos själv. Ingmar Bergman sa en gång i en intervju: "det finns en gräns för när man mår så dåligt att det blir intressant" Ett citat som lika gärna hade kunnat komma från Santa Monica Studios plågade spartan.

Till viss del får man väl säga att han fick skylla sig själv. Att sälja sin själ till Ares, krigets gud, i utbyte mot framgång på slagfältet är ju en ganska dum sak. Förståelig kanhända men ändå dum. Fast att, på köpet, få en feltändning a'la ryssfemma och slakta hela sin familj är en helt annan sak. Och hur man än vrider och vänder på det har jag väldigt svårt att tro att just den punkten inte stod skriven med väldigt, väldigt liten stil i "sälja sin själ"-kontraktet.

Dumt ellet smart, rätt eller fel, resultatet av dealen blev i alla fall en väldigt sur Kratos. Det första God of War var rosenröd ilska, våldsorgier och "payback time" ända från sin stormpiskade början till det dramatiska slut som resulterade i att olympen fick en ny krigsgud. Kratos fick sin hämnd på Ares och besteg hans tron, men kände sig bedragen och sviken av de övriga gudarna som valde att inte befria honom från hans plågade förflutna.

För en del sår läks inte av tiden och inte ens som krigsgud slipper Kratos undan sina minnen. Vad är väl en plats bland de odödliga när själen ylar likt en ensam varg? Nej, just det. Och likt mången plågad despot vänder han sin weltschmerz mot sin omvärld. Och är du krigets gud och dessutom har hela Spartas armé till ditt förfogande kan du dela ut en hel helvetes massa weltschmerz. Greklands städer faller offer för Kratos härjningar en efter en och de andra gudarna med Zeus i spetsen bestämmer sig till slut för att gripa in. Ares var visserligen inte populär på sin post men Kratos lyckas slå något slags inofficiellt hastighetsrekord i att bli ännu mindre omtyckt. Ungefär som vår förra kulturminister, alltså. Hursomhelst, Kratos har gått för långt och ska straffas. I en kamp med en trettio meter hög koloss på Rhodos gator blir han förrådd, berövas sina krafter och lämnas att dö.

Och det är här, utan vare sig trupper eller krafter, liggandes i sitt eget blod och med Hades glupska svarta händer gripandes längs kroppen, som vi finner Spelhistoriens argaste karaktär™ i början av God of War II. Bombad? Ja. Men inte sänkt. För Kratos kan du inte döda. Kratos kan du bara göra arg. Arg som i "någon-jävel-ska-få-betala"-arg. Arg som i "slakta-allt-och-alla-i-hela-den-grekiska-mytologin-på-vägen-mot-denne-någon"-arg. Och det är precis det Zeus har lyckats med.

Skulle jag bara få ett enda ord att beskriva God of War II med skulle det vara ursinne. Vare sig Kratos klättrar, hoppar eller slåss, gör han det med en glöd och en frenesi som får genrekollegorna Dante och Ryu att bryta ihop, snyfta och gömma sig under sängen. Han slåss inte för världsfred, för heder eller ens för sig själv. Han slåss för att han måste. För att det enda i världen som på något sätt kan lindra hans smärta är våldet, blodet och kicken av högoktanigt adrenalin i ådrorna. Och det är just därför som hans kamp känns så angelägen för mig. Jag känner verkligen med den plågade ex-krigsguden för varje steg han tar och sympatiserar med hans hämndbegär.

Enda sättet att komma åt Zeus är att ta sig till ödets systrar och tvinga dem att spola tillbaka tiden till den tidpunkt då Zeus förrådde Kratos och tog ifrån honom alla hans krafter. En audiens med dessa tre går dock längs en väg kantad med varelser som vill Kratos mycket illa. Turligt nog för oss vill Kratos dem ännu värre. Minotaurer, titaner eller trettio meter höga bronsstatyer; inget motstånd är för stort eller för svårt. Ingen boss är för stor för att tvingas ned på knä och inga fiender så tuffa att våra vinande kaossvärd inte kan få dem att blöda. Oftast räcker det med ett ihärdigt och någorlunda taktiskt knappbankande för att få dem dit.

Nej, spelmässigt är det ingen revolution och den som inte tyckte att det var kul att spöa monster 2005 kommer med största sannorlikhet inte att ändra åsikt 2007. Ändå är God of War II så mycket bättre. Framförallt har originalets tempo och intensitet tagits tillvara på och lyfts till en ny nivå. Att spela God of War II är som att slå sönder ett hotellrum med yxa, sjunga opera och åka raketdriven bergodalbana. Samtidigt. I femton timmar. Det är spektakulärt obönhörlig, våldsglorifierande action i sin renaste, vackraste och allra mest underhållande form.

Ska det nu pratas svanesång för Playstation 2 är God of War II onekligen en passande sådan. Santa Monica Studios pressar Sonys svarta låda längre än vad som borde vara fysiskt möjligt med gigantiskt storslagna miljöer, läcker ljussättning och utsökt modell- och animationsarbete på såväl Kratos som hans fiender. Jämför den lite kantiga och taniga spartanen från förra spelet med den mjukt, väldefinierade muskelmassan i det nya och det är som natt och dag. Visserligen har det slarvats lite med fotot i mellansekvenserna och någon textur känns lite för kliniskt ren för sitt eget bästa men i övrigt är grafiken fullständigt makalös.

Och då är ändå musiken ännu bättre. Om inte Marty O'Donell (Halo 3) eller Kenji Yamamoto (Metroid Prime 3: Corruption) knåpar ihop något helt fantastiskt till sina respektive spel är jag beredd att kröna årets bästa soundtrack redan här och nu. Pampig och peppande actionorkester med dramatiska körer, krispiga stråkar och ett stenhårt, obönhörligt driv, hela tiden. Toppa det med röstskådespelare som faktiskt vet vad de snackar om och det episka anslaget är komplett.

Jag skulle kunna prata på i X antal tecken till om icke-existerande laddningstider, det utsökta tempot, de kolossala bossarna eller den skarpslipade spelkontrollen. Men sanningen att säga är det inte de olika beståndsdelarnas individuella kvaliteter som gör God of War II, utan summan av dem. Grafik, ljud och spelmekanik smälter samman till en helhet som griper tag i mig vid titelskärmen och inte släpper taget förrän långt efter eftertexterna. God of War II är inte bara en superslimmad uppföljare till ett fantastiskt actionspel. God of War II är som att sugas upp i en storm av frustration och ilska. På ett bra sätt.

Visst skulle man kunna klaga på att det inte är särskilt mycket förändrat sedan förra spelet och att vi egentligen serveras samma sak en gång till. Fast då har man också missat poängen.

För det finns dagar då det är du mot världen. Dagar då alla odds är emot dig, då Murphys lag verkar starkare än tyngdkraften och allt bara känns överjävligt. Är du något labilt lagd och dessutom bosatt i USA kan du tackla sådana dagar genom att rada upp och skjuta ihjäl 33 oskyldiga personer med handeldvapen. Har du de sunda vätskorna någorlunda i behåll och dessutom en Playstation 2 i din ägo är dock God of War II ett fullgott alternativ. Och fanimig så mycket hälsosammare för omvärlden.