Säg "Golden Axe" till valfri gamer med några år på nacken och chansen för något skimrande i deras blick är riktigt hög. Detta är något svenska Southend Interactive insett, och något man dragit nytta av i Sacred Citadel, ett sidscrollande beat 'em up i fantasymiljö. Här finns en hord av fiender att spöa, köttstycken som fyller på din hälsa och ett tålmodigt påfyllande av en mätare som möjliggör kraftfulla specialslag.
Själv hade jag aldrig tillgång till Golden Axe när det begav sig, men har testat spelet i efterhand, samt dess genrekompisar som exempelvis Turtles in Time. Och det finns vissa delar av Sacred Citadel som gör mig nostalgisk och påminner om genrens bästa egenskaper. Men de är inte riktigt tillräckligt många.
Storyn är sparsmakad, och det är väl i sin ordning i ett spel av denna typ. Ett gäng hjältar, fyra olika klasser, en ond kraft att besegra, en värld att rädda. Det räcker finfint. Ge mig bara tre miljarder fiender, en massa coola vapen och jag kan ta mig från vänster till höger med glädje.
Efter jag valt bland Mage, Warrior, Shaman och Ranger (jag lockades av den sistnämnda) sätter köttandet igång. Sacred Citadel utspelar sig i en värld där serietidningsliknande typsnitt och glada färger dominerar, och det växlar mellan att se inbjudande och intetsägande ut.
Snabbt blir det tydligt hur repetitivt upplägget är. Även om fienderna är varierade i typ och attackmönster går det fint att bara hamra attackknapp för att komma vidare, och att döda oknytten känns aldrig tillfredställande. Combos är lätta att få till, och att bara tränga in fiendehopen i ett hörn och mangla på är en lite väl effektiv taktik.
Visst finns det saker att förkovra sig i, som nyupplåsta combos och hur olika vapen påverkar fienderna på olika sätt. Nya tillhyggen och uppgraderingar till dem finns det gott om. Ibland kan man till och med knuffa bort skurkar från ryggen av gigantiska varelser och ta dem på en ridtur - ungefär som det fungerade med drakarna i Golden Axe.
Problemet är bara att samma huvudsakliga problem ligger och gnager i bakgrunden: detta är ett beat 'em up där det bara är en aning roligt att klå upp dem. Samma sak kan sägas om det lokala co-op-läget där tre personer kan samslåss: visst är det trevligt för stunden, men aldrig någonsin minnesvärt.
Och det får väl vara slutorden, antar jag. Sacred Citadel kan roa hyggligt några timmar, särskilt med två retroälskande vänner bredvid dig, men något lika och vässat som den där gyllene yxan för dryga 20 år sedan bör du inte förvänta dig.