Jag gillade verkligen Donkey Kong Country Returns till Nintendo Wii. Faktum är att jag fortfarande spelar det intensivt när plattformssuget gör sig påmint. Exaktheten i spelkontrollen (viftandet till trots), tempot i bandesignen, variationen och den perfekt stegrande svårighetsgraden var alla komponenter som gjorde Nintendos apa till en av de bästa titlarna i biblioteket - för min del.
Just därför blev jag både glad och lite besviken på samma gång när man beslöt sig för att introducera Donkey för Nintendo 3DS. Glad för möjligheten att ta med mig potentiell plattformsbriljans i fickan. Besviken för att konceptet som sådant står kvar utan större förändringar. Ett gäng extra banor, en utökad shop och ett betydligt enklare spelläge är ju knappast lika välkommet som ett helt nytt spel i samma anda, förstås. Att man valt att behålla möjligheten att spela spelet med precis samma förutsättningar som till Nintendo Wii är förvisso beundransvärt, men väger samtidigt inte riktigt upp någonting för oss som redan avnjutit kalaset tidigare.
När jag slår på spelet för första gången slås jag direkt av hur mjukt bilden flyter och hur snygg grafiken är även i den lilla enheten i mina händer. 3D-effekten bidrar egentligen inte med någonting annat än att runda av kanterna lite, men annat hade jag heller inte väntat mig av en ren port som i det här fallet.
Faktumet att det rör sig om just en portering innebär dock ett stort bekymmer redan från första stund. Djungeln, stränderna och bergen som Donkey (och Diddy) lever i porträtterades ursprungligen i ett väldigt ut-zoomat perspektiv. Jämför Super Nintendo-spelen med Wii-varianten så ser du precis vad jag menar. På en stor TV fungerade det här utmärkt, men med original-3DS:en som plattform ser Donkey plötsligt alldeles pytteliten ut.
Så även fienderna och fallgroparna, olyckligtvis, vilket verkligen blir bekymmersamt på spelets senare banor där blixtsnabb reaktionsförmåga är A och O för att överleva och ta sig vidare. Spelet är helt enkelt designat för att spelas på en stor skärm, och det är ett problem som inte går att ta sig förbi. Upplevelsen blir förvisso betydligt bättre på Nintendo 3DS XL, men just den här aspekten måste ändå klassas som ett fundamentalt misslyckande - tyvärr.
I övrigt är det mesta intakt. Spelkontrollen bjuder nu på en analog styrspak istället för ett klassiskt styrkors vilket medför att man kontrollerar hastigheten lite mer dynamiskt än innan där det gällde att hålla i en knapp för att springa snabbt. Wii-fjärr-viftandet har också tagits bort helt. Slag, blåsande och annat styrs istället med hederliga gamla knapptryck. Vad man tycker om det här kommer säkerligen att variera från person till person. Själv tycker jag att det är härligt att slippa vifta, men saknar att spela med styrkors istället för analog styrspak.
Bandesignen är fortfarande briljant i sina två dimensioner. Utspridda hemligheter lurar överallt och gör spelandet intressant för såväl den frenetiske speed-runnern som den maniske samlaren. Varje bana känns unik vad gäller både estetik och mekanik, dessutom, vilket bjuder in till långkörarpass där varje sekund kommer att underhålla.
Dessvärre kommer tyvärr även den här delen av spelet på kant på grund av porteringen. Detta beror delvis på tidigare nämnda bekymmer med att skärmen helt enkelt är lite för liten och lågupplöst, men den stora boven här är att Nintendo fullt medvetet har gjort 3DS-versionen alldeles för lätt.
I "det nya spelläget" börjar man bland annat med tre hjärtan istället för två. Detta innebär att man kan ta skada en extra gång vilket helt förtar spänningsmomentet i utvalda delar där det tidigare gällde att vara försiktig för att klara sig. Vi kan ta två svåra hinder med varsin fiende på som exempel. Klarade du inte det första hindret (när det begav sig till Nintendo Wii) så var du fullständigt tvungen att sätta det andra hoppet för att inte dö.
Med tre hjärtan i grunden fallerar detta totalt då man som spelare kan kasta sig in i bägge fienderna och ändå ha ett hjärta kvar att överleva på. Lägg därtill faktumet att du får hela sex hjärtan när du räddar Diddy så tittar du på ett spel som är alldeles för enkelt för sitt eget bästa.
Den här typen av bristande förtroende för spelaren fortsätter att skina alltför uppenbart när man tittar i spelets affär som erbjuder föremål som gör Donkey odödlig för en kort stund. Eller varför inte köpa en ballong som gör att du flyger tillbaka till säker mark när du missat ett hopp? Kort sagt så finns det ett gäng nyheter att ta del av, men ingen är särskilt välkommen förutom just faktumet att man varit vänliga nog att lägga till en ny värld med totalt åtta nya banor.
Sammanfattningsvis är Donkey Kong Country Returns 3D en titel som inte utnyttjar plattformens starka försäljningsargument och som samtidigt förtar stora delar av spelglädjen genom fundamentala missar. Samtidigt måste jag konstatera att jag oftast har kul med titeln ändå. Den erbjuder trots allt det köttigaste plattformandet till enheten hittills med förhållandevis strålande texturer och ett soundtrack fullproppat med glädje. Köp om du absolut inte har tillgång till Nintendo Wii eller absolut måste spela åtta banor extra, men håll dig i annat fall till originalet.