Jag har aldrig varit i Paris. Men på sistone har den upplevelseluckan känts överkomlig. Neo-Paris, Dontnods framtidsversion av Ljusets stad, har nämligen hållit mig fullt sysselsatt. Detta är en plats lika levande och detaljerad bland de ruffigare områdenas fiskmånglare som i lyxkvarteren, där de välbärgade sörplar svindyr café au lait och låter androider bära shoppingpåsarna. Lyxlirarna vet dock inte att amnesidrabbade Nilin, det vill säga jag, smyger omkring i deras hem. Ljudlöst smiter hon förbi robotslavarna som skrubbar överklassens badrum och letar vidare. Efter minnen.
Jag upptäcker att jag fängslas mer av Dontnods spelvärld än av Nilin själv och hennes story, men för ordningens skull drar vi den ändå. Året är 2084 och stora stygga företaget Memorize har utvecklat en hjärnimplantatsteknologi som låter folk digitalisera och ladda upp sina minnen online. Sådan smaskig information gör förstås företaget korrupt, vilket i sin tur orsakat en fejd mellan Memorize och de heroiska Erroristerna, medlemmar av en motståndsrörelse. Nilin är en så kallad memory hunter, en av de allra bästa, och när spelet börjar vaknar hon upp i Memorizes högkvarter, berövad på sina minnen. En flyktsekvens senare och Remember Me kan börja på allvar...
Ett läckert koncept? Visst, men ärligt talat zonar jag fort ut från handlingen om denna hjältinnas jakt på sitt stulna minne, och både Nilin själv och karaktärerna kring henne får aldrig riktigt rum att bli intressanta. Storyn i Remember Me får istället raskt lämna plats för utforskande, akrobatik och slagsmål.
Och det där sistnämnda kan man tala länge om. Nilin hamnar ofta i fejd med halvdussinet skurkar - allt från cybervakter till beniga, väggklättrande mutanter - och här väntar ett intensivt men taktiskt knapphamrande. Det går inte att bara puckla på fienderna och hoppas på seger, utan du måste vara ständigt vaksam över motståndarnas rörelsemönster och när röda utropstecken varnar dig för utfall inom de närmsta tiondelssekunderna. Hopp och skutt, ducka och slå. Var en fjäril, ett bi, en arg kaskelot och allt det där.
I hjärtat av fightingen finns ett combo-system där du i detalj får välja olika pålägg till dina knogmackor. Här finns ett Combo Lab där du får distribuera så kallade Pressens i en egensnickrad combo-kedja av varierande längd. Pressens kommer i fyra olika typer: Power, Regen, Cooldown och Chain. Som de respektive namnen antyder ger dina Pressens dig möjlighet att läka, dela ut extra skada, snabba på återhämtningstiden för specialslag eller bara göra hela combon extra kraftfull överlag. Nu märker jag att en lättare migrän orsakad av dessa förklaringar stealth-smyger sig på mitt stackars sexiga kranium, men var inte orolig: combo-systemet har ett djup men är inte övermäktigt krångligt.
Nyckeln till framgång i Remember Me-striderna, åtminstone de lite svårare, är att använda rätt combo vid rätt tillfälle. Slåss du mot ett superstarkt gäng styggingar kan en korrekt utförd Regen-combo rädda livet på dig, medan du i strid med de stundtals osynliga (och extremt irriterande) Strangler Leaper-asen behöver mycket Cooldown för att aktivera din Sensen DOS, vilket är en av en handfull specialare som gör dem synliga igen.
Striderna är alltså väldigt djupa, men är de underhållande? Både ja och nej, måste jag säga. Känslan av att få till en sexstegs-combo vid precis rätt tillfälle är tillfredsställande, och att pula med olika varianter i combo-labbet är riktigt trevligt. Lika ofta frustreras jag dock av småsaker, som att kameran är väldigt orolig och hoppig under striderna, och att den inte alltid visar mig inkommande attacker, något som sabbar mina noggrannt utförda combo-försök. När man hamnar i en slagsmålsklump med tre, fyra fiender samtidigt delar Nilin ofta ut en smocka åt fel fiende, vilket också förstör de essentiella kombinationsattackerna.
Roligare har jag under de simpla men underhållande plattformssektionerna som bjuder på Uncharted-liknande skutt och vackra vyer. Visst är det i princip självspelande, men det skadar inte då miljöerna som sagt är en fest för ögonen och då det i vissa fall krävs lite skicklighet (akta dig främst för elektriska stängsel och reklamskyltar som byter motiv och får dig att tappa greppet).
Det mest nyskapande med Remember Me är dock minnes-remixerna, som dyker upp några få gånger under äventyret. Här får vi ta kontroll över en karaktärs psyke och manipulera detaljer i ett avgörande minne för Nilins hacking-offer. Rent praktiskt är det ett interaktivt filmklipp du kan spola fram och tillbaka. Konceptet är riktigt unikt och något jag gärna hade sett mer av; mindre fighting och mer minnespulande hade gjort underverk för Remember Me.
Det finns också gott om småsaker att samla bland Neo-Paris gator och gränder, om man är lagd åt det hållet. De Skulltula-liknande parasiterna Scaramechs kan skjutas för att få en bonus till sin PMP, vilket är en slags erfarenhetspoäng. Lite överallt finns väskorna SAT Patches att samla, och var dessa finns listar du ut genom att studera målningar av omgivningen.
Så, till den slutgiltiga domen då. Dontnods spel har visserligen sina brister, men är överlag en gemytlig action- och äventyrsupplevelse. Spelvärlden är unik och väldesignad, sysslorna i den är hyggligt varierade och det känns uppfriskande med en vettig kvinnlig huvudperson (trots viss stjärtfixering hos Capcom). Är det så här framtidens Paris ser ut kan jag tänka mig att skjuta upp min visit till år 2084.