Usch vilken eländig liten velpotta jag är. Beslutsångesten kommer med åren, uppenbarligen. Efter att ha spelat förhandsversionen av Dirt var jag övertygad. "Det färdiga spelet kommer att regera", sade jag till en minst lika upphetsad Jesper Karlsson.
Men efter fem timmar med recensionsversionen utvecklade jag en viss skepsism, bilarna gick lite väl mycket på räls kändes det som, friktionsfysiken kändes lite för överdriven och spelmekaniken rent generellt kanske lite väl ytlig. Nu har jag spelat ytterligare fem timmar, röjt runt online, krossat Jesper i multiplayerläget (som vanligt) och slutfört mästerskapet med en svulstig guldpokal som belöning. Nu är jag, hur velig jag än varit, också säker på mina känslor för Dirt. Jag älskar det. Djupt.
För Codemasters har tagit i från tårna. Laddat med allt krut de har. Laddat storpuffran. Sju välgjorda racingdiscipliner, mängder av smaskiga vrålåk, banor till förbannelse, urläcker grafik, superbt upplägg och underbar presentation. Du kanske förstår varför jag älskar Dirt?
Jag har kastat min toktrimmade WRC-Celica mellan snåriga australiensiska skogsvägar, slängt runt bakändan på min Ford RS 2000 och skövlat småträd och sly med min Audi S1. Jag har flugit som ett jaktplan genom den kuperade terrängen i min beachbuggy, klättrat till toppen av Pikes Peak med min Evo 9:a och slickat Spaniens asfalt med en Renault Super 16000. Jag har gjort allt det där, och längtar efter att få återvända (därför ska jag försöka färdigställa denna recension riktigt snabbt).
Codemasters ambitioner känns självklara bara efter några minuter. Istället för att attrahera de mest inbitna rallyfansen med tung grusfysik och realistiskt upplagda specialsträckor (som de gjort med de fem tidigare spelen), har de i Dirt gjort en helomvändning. Tänk dig Toca: Race Driver blandat med Rallisport Challenge 2 och Sonys helvilda Motorstorm. En arkaddoftande, högintensiv och extremexplosiv vansinnesmix där våghalsighet och ren och skär instinkt går före framvagnsinställningar, förställ och planering. Dirt är precis som det låter, snabbt, snyggt, vildsint och väldigt lortigt.
Bland det bästa med Colin McRae: Dirt är utan tvivel presentationen, grafiken och variationen. Sin vara trogen bjuder Codemasters på ett smått kriminellt snyggt menysystem som inte bara är annorlunda rent uppläggsmässigt utan även lätt att navigera i. När spelet startar välkomnas man av en sammetslen speakerröst som visar sig tillhöra självaste Travis Pastrana (MotoX-geniet) som berättar vad varje del av spelet innehåller, och hur man snabbast kommer igång med tävlandet. Därefter följer ett par enklare lopp innan man kastas ut i karriärlägets stenhårda mästerskap.
MotoX-kungen Travis Pastrana har under de senaste två åren bytt sin cross mot en rallybil och tävlat i en hel uppsjö av olika rallyevenemang både i och utanför USA. Travis har spelat en större roll i utvecklingen av Dirt än vad självaste Colin McRae gjort, inte minst då Codemasters sneglat på den amerikanska rallycirkusen mer än på den idag mer än lovligt snustorra WRC-cirkusen, samt låtit Travis kommentera hela spelet. Varför de inte döpt spelet till Travis Pastranas: Dirt har såklart att göra med Colins inarbetade namn som i Europa är ett ovärderligt varumärke som bara skriker kvalitet.
Det finns ett gäng olika racingklasser i Colin McRae: Dirt som alla måste bemästras för att man ska bli framgångsrik i karriärläget. Detta kräver dock inga enorma startsträckor eller tidskrävande inkörningsperioder, i grund och botten kontrolleras samtliga av fordonen i Dirt på samma sätt (såklart) och samma premisser gäller för alla racingklasser ("fullt ös, medvetslös".
Till skillnad från vad vi tidigare skrivit i Gamereactor existerar inget Touring Car-moment utan istället bara grusbaserad vansinnesracing i klasserna; rallycross, framhjulsdrivet rally, fyrhjulsdrivet rally, hill climb, truck rally, ökenrally och buggy-racing. Det såklart inte att blunda för den sanslösa variationen som bjuds här.
Att klättra i den ursnygga stege som karriärläget är strukturerat kring, låsa upp nya tävlingar, köpa nya bilar, och fritt välja mellan en handfull olika lopp i olika discipliner gör att man aldrig hinner tröttna på en och samma tävlingsklass. Efter varje avklarat race i karriärläget vinner man en kappsäck med pengar (hur mycket beror såklart på hur bra du är) som man sedan kan använda för att köpa andra bilar. Inför varje nytt lopp finns det redan en (eller två) redan upplåsta bilar att välja bland men nästan alltid en tredje kärra med mer pulver under huven än de första två. Denna måste man dock köpa loss för att få bruka, och där kommer såklart prispengarna till god användning.
Förutom bilköpen finns det dock ingen annan användning för de pengar man tävlar ihop. Det går exempelvis inte att trimma eller styla sin bil i Dirt, vilket Codemasters borde fundera på att implementera i den obligatoriska uppföljaren.
Bästa delen av Colin McRae: Dirt (om jag måse välja en) är de fyrhjulsdrivna rallytävlingarna samt old school-tävlingarna featuring grupp-b-monstren från 80-talet. Den sämsta är hill climb-tävlingarna.
Fysiken är (generellt sett) stelare och mer fokuserad på snävt höghastighetsvansinne än tidigare, och vissa (om ändå ganska få) stunder (främst i Hill Climb-momenten) känns det som om Codemasters centrerat spelkameran och satt bilarna på räls lite väl mycket. I övrigt känns körkänsan i Dirt som en mix mellan Colin McRae Rally 3 och Rallisport Challenge 2.
Det som kanske utmärker sig mest i jämförelse med tidigare spel beträffande bilfysiken är att alla bilar går en bra bit snabbare i Dirt än vad de någonsin tidiare gjort i Codemasters rallyspel. En Impreza, längs en engelsk, regnig skogsväg, påminner oftast mer om att resa i tiden än att skjutsa sig egen röv i en rallybil.
Sen kommer vi till grafiken där Colin McRae: Dirt enkelt överglänser konkurrenter såsom Test Drive Unlimited, Forza Motorsport 2 eller Flatout: Ultimate Carnage. Dirt har en mer säregen, övergripande, designkänsla än vad racingspel i allmänhet erbjuder, och innehåller massor med underbart ögongodis. Banorna är fantastiskt snyggt ljussatta, bilarna kriminellt välgjorda och den mängd effekter som fyller skärmen inget annat än häpnadsväckande läckra.
Dirt täcks av ett väldigt säreget bildfilter som ger sken av ett bilden skulle vara lite underexponerad, om man snackar fototermer. Den är lite gul, lite repig och matt i färgerna. Detta retade jag mig på en aning från början men har sedan lärt mig att älska. Det ger som sagt Dirt en smutsigare känsla rakt igenom, och gör att det absolut inte liknar något annat racingspel, någonsin.
Skadorna som uppstår på bilarna ser oerhört realistiska ut och äntligen kan man kvadda sin bil så styggt att man direkt tvingas avbryta loppet. Bildelar sprutar som konfetti över banan om man råkar smiska in sin kärra i en stor sten eller ett träd, och man ombeds då att omstarta sträcken av den alltid lika pedagogiska Pastrana.
I slutändan är Colin McRae: Dirt är ett mycket lättillgängligt, högintensivt, varierande, adrenalinpumpande, extremsnabbt och supersnyggt rallyspel för alla som söker en kvick fix i rallyskogen.