Det är förstås lätt hänt att bli lat. Luta sig bakåt och låta händerna gnida buken i en roterande rörelse medan man smackar med läpparna likt en svettig gödgris. Eller kanske inte "lat", det är fel ord. Det är såklart mer än en gnutta oförskämt att kalla en av tidernas främsta racingspelsstudios för en bunt latgrisar. Lyckligtvis hejdade jag mig själv i tid. Men ja, du förstår vad jag menar.
När man inte bara revolutionerat en viss speltyp utan även trollbundit såväl fans som svårflirtade spelkritiker och sålt tio miljoner spel av en viss titel. Då är det såklart supersmidigt att ta exakt samma grundrecept och repetera formeln. Infinity Ward har gjort just detta med en specifik spelserie som börjar på Call och slutar på Mjölk i flera år nu. Och Codemasters har dessvärre hamnat lite i samma sits. De är bekväma och självsäkra på att Race Driver-konceptet som bland annat gjort Dirt och F1-spelen till en bästsäljande följetonger ska fortsätta att fungera.
Grid 2 är sannerligen inget dåligt spel. Tvärtom. Det är en snyggt sammansatt mix mellan rekorderlig realism och glättig arkadfysik, proppad med attityd och flertalet olika racingdiscipliner. Helt utan problem är det dock inte och jag vill vara extremt tydlig med hur mycket mer jag gillar det första spelet. Race Driver: Grid var mer varierat, mer balanserat, bättre optimerat, innehöll bättre estetik, bandesign och häftigare presentation. Grid var något av en milstolpe inom arkadracinggenren. Grid 2 är en måttligt imponerande uppföljare som gör allting en gnutta mindre bra.
Tyvärr...
Upplägget är identiskt med föregångaren, samma typ av karriärläge som samtliga tre Dirt-spel (samt Codemasters F1-titlar) innehåller, gäller även här. Man axlar rollen som racingsugen rookie med ambitionen att slå sig upp genom olika amatörorganisationer för att slutligen nå proffsligan World Series Racing där man kan börja tävla om de mer ordentliga prissummorna.
Det går snabbt att ta sig in i WSR, trots en snacksalig tränares kroniska tjat om hur otroligt lång och mödosam vägen dit verkligen är. Efter en dryg timme har man harvat klart i farmarligan och kan börja knäcka motståndet i den amerikanska delen av hitte-på-organisationen World Series Racing. Efter någon timme på amerikanska landsvägar hoppar karriärdelen vidare till Europa. Några timmar efter det tar ens team flyget till Japan där man avrundar och vinner hela skiten innan man ens hunnit bli svettig på överläppen.
Ja, Grid 2 är förvånansvärt kortfattat och stundtals känns det som om Codemasters bjuder på en expansion snarare än den där välfyllda tvåan som vi alla hade sett fram emot att spela. Det tar slut innan det känns som spelet kommit igång och det är dessutom för enkelt. Svårighetsgraderna är risigt balanserade och trots att man rattar runt på "Hard" kan man vissa lopp, utan några som helst bekymmer, vinna med 121 sekunder medan man i nästa tävling blir frånkörd på startlinjen av alla för att sedan tvingas buffla sig fram till en tjurig andraplats.
Lika obalanserad är fartkänslan som trots likvärdiga bilar skiljer lite väl mycket mellan olika race. Vissa gånger blir man nästan spysjuk av den Wipeout-aktiga superhastighet som ens tävlingspreppade vrålåk kommer upp i medan framförallt Touring Car-loppen samt vissa av stadstävlingarna ger en känsla av att någon lagt en sten under gaspedalen. Spelet dras med den här typen av inkonsekvens på flera olika ställen, gällande flera olika beståndsdelar, vilket i slutändan känns som slarvig optimering och inget som jag minns att jag störde mig på under mina månader med den genombriljanta föregångaren.
Karriärläget i Grid 2 saknar dessutom den personlighet och atmosfär som fanns i det första spelet. En hjälpsam coach lotsar mig genom de olika racingligorna och peppar mig inför varje lopp men upplägget känns uttjatat och jag vill för det mesta bara att gubben är tyst och låter mig koncentrera mig på själva körningen. Garaget där man pillar med sina bilar samt väljer vilken tävling man ska ge sig på härnäst ser dessutom nästan exakt ut som i det första spelet, med info-proppade laddskärmar som för tankarna till Dirt 3. Något som i slutändan förstärker känslan av att Grid 2 är en upprepning av gamla beprövade moment, bara.
Nu låter det som om jag bara hade tänkt gnälla i den här recensionen, men så är inte fallet. Den sista delen av Grid 2 som jag finner undermålig jämfört med Race Driver: Grid är själva designen på många av banorna, vilket får lov att bli min sista minuspunkt. Codemasters har valt att lägga många av dragningarna i Paris, Barcelona och London och samtliga av dessa stadsbanor och betydligt tråkigare än de som fanns med i det första spelet. Breda kurvor utan utmaning varvas nästan uteslutande med snäva böjar som alla innehåller en sen apex och därmed kräver att man kliver in snävt och sedan låter bilen överstyra mot kurvans utgång.
När det gäller den audiovisuella biten är Grid 2 strålande, däremot. Visst är det trist att spelet ur ett estetiskt perspektiv saknar den färgsprakande personligheten som föregångaren stoltserade med, men det går liksom inte att komma ifrån det faktum att Codemasters grafiker är några av genrens skickligaste. Bilmodellerna är välgjorda, banorna detaljerade och snygga och ljuseffekterna från den gassande kvällssolen är i det närmaste perverst bra. Sägas ska dock att skärmuppdateringen i konsolversionen är något instabil. Precis lika imponerande som den grafiska delen är ljudbiten. Motorerna frustar, pustar och ger ifrån sig ett härligt morr varje gång man pumpar gaspedalen. Tillkommer bra surroundmix och trevliga miljöljud.
Grid 2 är ett tekniskt kompetent spel med 70 härliga bilar och bra bilfysik. Men det är klart sämre än ettan. Onlinedelen är nedbantad och en försämring jämfört med Race Driver: Grid och såväl bandesignen som svårighetsgraden lämnar en del att önska. Codemasters behöver något nytt, de behöver kliva in i nästa generation med ett fräscht koncept där de gärna får ta ut svängarna lite mer.