Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

THE LAST OF US

Teamet bakom Uncharted-spelen bjuder på ett stilfullt sammansatt, gripande och starkt äventyr proppat med mänsklighet. Petter Hegevall är lyrisk...


Okej, jag erkänner. Två gånger har jag bölat på grund av ett spel. Två gånger under de senaste 30 åren. Båda dessa gånger har inträffat under de senaste 14 månaderna dessutom. Har gubben blivit blödig? Eller är det så att spelmediet äntligen kommit till den punkt där karaktärer blivit mänskliga, känslor riktiga och där konsekvenserna av ens handlingar verkligen känns? Jag tippar på det sistnämnda då några av titlarna jag nu hade tänkt hylla lyckats bevisa att spel kan vara något annat, något mer.

The Last of Us
Att smyga, lära sig fiendernas patrullmönster, hur de rör sig och var man kan smyga för att ta sig obemärkt förbi (eller strypa ut dem bakifrån) är en otroligt viktig del av The Last of Us.

Jag grät när jag trodde att den lilla ponchoförsedda filuren i Journey dog där i snöstormen. Och jag grät under ett specifikt ögonblick av The Last of Us. Jag försökte hålla tårarna inne. Jag knep ihop hela ansiktet och svalde säkert 40 gånger under en viss sekvens, men det gick inte. Det gick inte att hålla igen. För Naughty Dogs hett efterlängtade zombiedrama är inte bara tekniskt briljant, berättarmässigt magnifikt och obscent välproducerat. Det är även fyllt med känslor, levande människor, nyanser och en berättelse som griper tag för att sedan aldrig släppa taget.

The Last of Us börjar med att huvudpersonen Joels närmaste grannar bryter sig in genom hans balkongdörr. Detta medan vardagsrums-TV:n meddelar att något slags virus sluppit lös och framkallat kaos i hela landet. Grannarna är smittade. De kastar sig mot Joel och innan man vet ordet av har startskottet avfyrats för vad som tveklöst är ett av de allra bästa spelen jag haft nöjet att betygsätta under den pågående konsolgenerationen.

The Last of Us
Grafiken i det här spelet är det bästa vi sett i något konsolspel - någonsin.

USA är lamslaget av en epidemi allvarligare och dödligare än vad någon i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Naturen har fått nog av all miljöförstöring, växter och träd har börjat släppa ifrån sig en smitta i form av en luftburen mögelsvamp och på köpet kommer muterade människor, mord, död, våld och en verklighet inte långt ifrån den i de bästa av postapokalyptiska zombiefilmer.

Studion bakom Uncharted-spelen blandar och lånar friskt från inspirationskällor som Dawn of the Dead, The Road, Walking Dead och I Am Legend. Resultatet är ett på ytan ganska ordinärt äventyr om hur en grupp överlevare avser färdas från Boston till Salt Lake City. Det är sättet som den här historien berättas på och medlen som används som gör den så otroligt gripande, så rysligt underhållande.

The Last of Us
Joels uppdrag att försvara Ellie tar han såklart på största möjliga allvar. Varje gång man gömmer sig sätter han till exempel automatiskt upp ena armen för att skydda henne.

Efter en fantastisk start, som utan att bli alltför långvarig eller utdragen kopplar ett brutalhårt strypgrepp på mig, hoppar vi 20 år fram i tiden. USA har inte återhämtat sig, militären har barrikaderat utvalda stadsdelar i ett antal större städer där de som överlevde katastrofen nu vaktas likt inspärrade fångar. Joels liv i "zonen" påminner om ett koncentrationsläger. Här råder utegångsförbud, ID-kontroller, förtryck och en övermäktig polisstat som avrättar de som trotsar de regler som instiftades efter att svampviruset lamslog hela den moderna världen. Det doftar Children of Men innan Naughty Dog hoppar vidare och lånar lite från I Am Legend, igen. Allt är dock utfört med en otrolig fingertoppskänsla och The Last of Us är verkligen smockfullt av originalitet.

Det första uppdraget i spelet kretsar kring en laglös plundrare vid namn Robert som inte bara lagt beslag på Joels vapen utan även retat upp Joels flickvän Tess, som snabbt visar sig vara ett rivjärn av sällan skådat slag. Efter att ha promenerat genom ett par stadsdelar proppade med underbara detaljer, liv, dynamik och rörelse vaggas man in i äventyrets första riktiga kapitel som fungerar lite som en tutorial. Vi slipper dock blinkande meddelanden av hur spelkontrollen fungerar och den där dryga övertydligheten som många av dagens spelproduktioner fläckats ned med.

The Last of Us
Joel och Ellies relation går från besvärad och trubbig till varm, hjärtlig och gripande. Karaktärerna i det här spelet är så pass välskrivna att de känns som riktiga personer, något som extremt få spel lyckats med.

Resan tar ett par oväntade vändningar och innan man vet ordet av har Joel och Tess slitits med i rebellstyrkornas våldsamma planer och ställt till det så att de inte kan återvända till sin lägenhet i "zonen". Man hinner bara hämta andan och ladda upp pistolen innan spelvärlden öppnar upp sig och innan The Last of Us verkligen dundrar igång. Efter det gäller det att hålla tungan rätt i mun och koncentrera sig på fiffig överlevnad, för så till vida man inte fegar och väljer svårighetsgraden Easy är detta inget särskilt enkelt spel... Tvärtom. The Last os Us är mer utmanande, krävande och skoningslöst utformat än samtliga tre Uncharted-spel, och det passar tonen perfekt.

Här finns glädje, sorg, saknad, värme och medmänsklighet. Samtidigt är den värld som Joel och följeslagaren Ellie lever i brutal, kompromisslös, mörk och våldsam. Kontrasterna mellan de vackra utomhuskvarteren, proppade av prunkande murgröna som elegant slingrar sig längs de söndertrasade husfasaderna, och de smittade kloakpartiernas otaliga zombies, är en del av tjusningen med The Last of Us. En annan är hur stilfullt Naughty Dog tagit de bästa lärdomarna från Uncharted-spelen, finpolerat såväl spelmekanik som berättargrepp och tematik, och i slutändan färdigställt en produkt vars briljans cementerar dem som en av tidernas absolut främsta spelskapare.

The Last of Us
Mellansekvenserna i The Last of Us är några av de bästa filmsekvenserna vi sett i ett spel.

Till skillnad från Uncharted är Joel ingen akrobatisk hoppjerka som med ett enormt hånflin enkelt skuttar mellan avsatser och klipphyllor. Nej, The Last of Us är gravallvarligt (till skillnad från Nathan Drakes glättiga matinéäventyr) och flera gånger under äventyrets gång mådde jag genuint illa över den mängd våld och framförallt moraliska svårigheter som huvudkaraktärerna utsätts för. Med tiden vänjer de sig vid att behöva döda för att överleva, samt med att behöva förlita sig på varandra och följas åt för att nå sitt mål. I samma takt som spelaren bygger upp en motståndskraft mot den trasiga spelvärldens ramar och regler växer Joel och Ellie in i rollerna som laglösa, desperata, hungriga och lamslagna.

Relationen mellan de båda karaktärerna är trovärdig, välskriven, otroligt välspelad och tillsammans med samspelet mellan Booker och Elizabeth i Bioshock Infinite det bästa jag upplevt på år och dag. Jag kände ett nästan påträngande stort ansvar för Ellies välmående under de 13 timmar som The Last of Us varade. Och till skillnad från andra spel med stealth-moment var jag mer målmedveten och försiktig än någonsin då atmosfären, de genomarbetade och mänskliga karaktärerna samt den vansinnigt effektiva atmosfären hela tiden motiverade mig.

Jag smög mig genom mer än halva spelet utan att så mycket som att pilla på de förbipasserade vakterna, jägarna, poliserna, stråtrövarna, zombierna eller mutanterna. Detta eftersom både Joel och Ellie är betydligt mer ömtåligt sköra och mänskliga än de allra flesta huvudpersoner i de allra flesta spel. Det räcker med att man röjer sin egen position vid ett tillfälle där två till tre vakter patrullerar för att man snabbt och skoningslöst ska tvingas börja om från den senaste sparpunkten. Just därför, och tack vare de levande, trovärdiga karaktärerna, byggs en stämning upp. En stämning som fått mig att uppleva de värsta svettningarna i händer och armhålor sedan jag lirade Condemned, och som skapat en desperation där jag flera gånger skrikit rakt ut av uppjagad förskräckelse-stress, när Joel attackerats bakifrån av en till synes osynlig fiende.

The Last of Us
USA ligger i ruiner. Överallt har hus och byggnader rasat och mitt i allt har naturen spridit ut sig som en vacker, ljusgrön filt. Lägg sedan till den varma, mörkgula kvällssolen och du har ett spel som rent estetiskt imponerar från första till sista sekund.

Det har pratats förvånansvärt lite om beståndsdelarna i det här spelet inför dess premiär, med överraskningar och förvåning som resultat. Jag har förvånats över vad spelet i grunden handlar om, chockerats över hur otroligt välgjorda vissa spelmässiga nyheter varit, saker som inte var en del av Uncharted-spelen. Även om The Last of Us lever helt på egna meriter märks det som sagt att samma utvecklare och samma grafikteknologi ligger till grund för båda äventyren.

Fienderna är smartare än i något av Naughty Dogs tidigare spel och faktiskt fiffigare än i många renodlade stealthspel som The Last of Us konkurrerar med. Om patrullerande plundrare känner sig underlägsna Joel och Ellie är det inte ovanligt att de springer bort från spelaren snarare än mot, detta för att hämta förstärkningar och för att informera sina kumpaner om hotbilden från spelaren. Fienderna kommunicerar på ett intelligent sätt, de svarar logiskt och mänskligt på Joels agerande och de är alla hutlöst aggressiva.

The Last of UsThe Last of Us
Naughty Dog blandar mörka, läskiga inomhusmiljöer med vidsträckta, ljusa och oförskämt tjusiga utomhusbanor.

För att kunna klara sig helskinnad genom flera av spelets större miljöer måste man vänta ut fienderna, kika på deras patrullmönster och på hur de rör sig. Överallt ligger det stenar, flaskor och annan bråte som Joel kan använda för att förvirra fienderna. Att kasta en flaska åt en riktning för att sedan, medan fiendesoldaten/zombien undersöker det resulterande ljudet, är knappast något unikt för det här spelet. Sägas ska dock att det fungerar bättre här än i ofantligt många andra spel med stealth-fokus.

Naughty Dog blandar spännande stealth med renodlad skräck mer effektivt och rysligt än i samtliga av de senaste fem Resident Evil-spelen. De kombinerar obehaglig panik och koncentrerad läbbighet med smart utförda, utmanande och krävande actionpartier samt utforskande, fiffiga pussel och en stor mängd äventyrande. The Last of Us är med andra ord en väldigt imponerande genremix och en berättelse som med enkelhet överglänser allt annat jag testat i år och mest troligt allt jag spelade under 2012.

Det mest minnesvärda kapitlet under hela äventyret är för mig en passage genom ett övergivet, gammalt reningsverk en bit utanför stadsgränsen. Joel och Ellie smyger fram i lortiga källargångar och underjordiska korridorer, avlägsna vrål från kringdrivande mutanter och zombies skrämde mig mer än alla fiender tillsammans i Resident Evil 5 och 6 och pusslen som jag tvingade klura ut för att få igång reningsverkets strömförsörjning för att slutligen kunna klättra ut genom en söndertrasad dörr på andra sidan byggnaden står sig som årets tveklöst bästa kapitel, oavsett spel och oavsett plattform.

The Last of Us
Ellie är en levande och mänsklig karaktär på samma sätt som Alyx i Half-Life 2 och Elizabeth i Bioshock Infinite. Hon är otroligt välskriven/välspelad och verklig.

Fiendemonstren som kallas Clickers är zombies som varit infekterade av mögelsvampviruset under en längre tid. De kan inte längre se eftersom deras ansikten muterats till uppfläkta, svampliknande köttsår och förlitar sig därmed enbart på sin hörsel. De vandrar omkring som spastiska spöken och använder sig av ett högljutt, gutturalt klickljud för att känna av omgivningen samt kommunicera med varandra. Varje gång man ställt mot dessa dödliga monster gäller det för Joel och Ellie att smyga i väldigt långsam takt. Gruset som knastrar under Joels skosulor kan vara tillräckligt för att upp till fem Clickers samtidigt ska slita de båda huvudkaraktärerna i bitar, något som gör dessa skräckmoment till några av de mest läskiga jag upplevt, någonsin.

Under ett specifikt kapitel smyger man igenom en nedbrunnen tunnelbanestation nedlusad med Clickers och medan de klickande mutanterna genomsöker varje skrymsle efter människokött, gör Joel och Ellie såklart sitt yttersta för att försöka vara så ljudlösa som möjligt.

The Last of Us
Designen i The Last of Us är genomgående briljant. Det finns så mycket variation här, så många olika stadsdelar, miljötyper och olika delar av USA som skapats med en fenomenal fingertoppskänsla.

När det kommer till den tekniska biten finns det ingenting att klaga på. Nada, zip, zero, zulch. Här återstår det bara en mustig hög med mäktiga hyllningar till trollkarlarna på Naughty Dog. The Last of Us är nämligen det tveklöst snyggaste konsolspelet genom alla tider. Det är tekniskt sett mer imponerande än titlar som Uncharted 3, Gears of War 3, Killzone 3 och God of War 3. Det är ett mästerverk som med stor övertydlighet cementerar platsen Playstation 3 har som den nuvarande generationens otvivelaktiga grafikkung. Det finns nämligen inget spel till närmaste konkurrenten Xbox 360 som ens är nära på lika läckert ur ett tekniskt perspektiv som detta.

Om man bortser från de sinnessjukt detaljerade och levande omgivningarna som stilfullt bygger upp illusionen av att man faktiskt reser igenom ett raserat, övergivet USA, är det beståndsdelar som dynamisk ljussättning, skuggor, partikeleffekter och olika typer av mappningstekniker som skriker högst i det här spelet. Tillsammans med underbar design bildas en helhet som inte bara överglänser Uncharted-spelen men också många av det senaste årets PC-exklusiva skryttitlar.

The Last of Us
Joel är ingen odödlig superhjälte som de flesta av dagens huvudkaraktärer. Han är en före detta smugglare, ensamstående far och en ömtålig och ganska klumpig typ som gör allt som krävs för att överleva i ett av de mest gripande action-äventyren på mycket länge.

Ljudbilden är till skillnad från i Uncharted-spelen exakt lika imponerande som den grafiska biten. Akustiken är av Crysis 2-klass och det är fantastiskt hur väl panoreringar och surroundmixen i The Last of Us fungerar. Att röstskådespelarna dessutom är genomgående superba och att vapenljuden och det gitarrfokuserade soundtracket inte lämnar något att önska gör såklart knappast saken sämre. Faktum är att Troy Baker (som gör rösten till Joel och gjorde rösten till Booker i Bioshock Infinite) med enkelhet seglat upp till toppen på min personliga topplista över röstskådisfavoriter.

En del av spelet som vi verkligen inte visste någonting om innan recensionsversionen anlände var multiplayerkomponenten. Jag hade på förhand tippat på något i stil med dödsmatcherna i Uncharted och det är ganska precis det som erbjuds. Bäst är spelläget "Survivor" som påminner mycket om "Elimination" i Uncharted 2, ett spelläge som jag hade riktigt roligt med. Även "Supply Raid" känns lyckat med god bandesign, läcker grafik och skaplig balans.

The Last of Us
Joels ryggsäck fylls ganska snabbt upp av reservdelar, spikar, bandage och annan bråte som spelaren sedan kan avända för att bygga bomber, granater och nya vapen. man kan till exempel spika i spikar i ett basebollträ för att skapa ett überdödligt närstridsvapen.

För att försöka sammanfatta den här texten vill jag såklart råda dig till att plocka upp ett exemplar av det som jag anser vara årets hittills överlägset bästa spel. Jag älskade Bioshock Infinite, men The Last of Us toppar Irrationals hypade shooter på så gott som varenda punkt. Joel och Ellies resa är en som jag aldrig kommer att glömma och det är givetvis helt fantastiskt roligt att se att spel faktiskt kan vara så mycket, mycket mer än alla dessa slentrianmässiga uppföljare som haglat över oss de senaste åren.

10 Gamereactor Sverige
10 / 10
+
Välbalanserad spelbarhet, Effektiv atmosfär, briljant berättande, tidernas snyggaste konsolgrafik, ljuvlig ljudbild, otrolig variation, härligt multiplayerläge
-
Stundtals en liten gnutta för linjärt

En andra åsikt

Jonas Elfving
Som både Uncharted- och Walking Dead-fan är The Last of Us en perfekt cocktail, tillblandad bara för mig, där alla ingredienser är omsorgsfullt utvalda och förfinade. Precis som Petter skriver griper The Last of Us tag i även mig från den dystopiska duons första steg, och släpper sedan aldrig taget förrän rulltexterna svischat förbi. Anledningarna till detta är många, men ska jag välja bara en älskar jag hur Naughty Dog utmanar mig med fiender som faktiskt känns farliga på riktigt - något jag nästan gett upp hoppet om att få se igen i ett modernt spel. The Last of Us är årets hittills bästa spel, utan tvekan. 10/10

Medlemsrecensioner

  • kevin96
    Hejsan! nu så har man sett eftertexterna rulla på skärmen efter ca 12 timmar lång kampanj. The last of us är förmodligen ett av de bästa spelen jag... 10/10
  • The Driver
    När jag först kom i kontakt med The Last Of Us var hypen total. Man spelade som två helt olika personer som tillsammans var tvugna att kämpa för... 10/10
  • SpamKnugen
    Som en nyligen bliven PS3 ägare så var ju The Last of Us en given titel att recensera. Det har inte mindre än 95(?!) på Metacritic och 9.1 User... 8/10
  • PhMan
    Naughty Dog levererar ett postapokalyptiskt mästerverk Naughty Dog har tidigare tagit playstation-världen med storm tack vare den actionfyllda,... 10/10
  • Ekneh96
    Det är över... Jag har klarat The Last of Us. 11 timmar och 26 minuter tog det för mig. Jag är helt stum. Vad är det jag just har varit med om... 10/10
  • GamingDanne
    det här spelet rekommenderas jätte varmt. allt från handlingen, spelandet, karaktärerna och grafiken är sinnesjukt bra! jag brukar inte vara den som... 10/10
  • felixkarlsson
    The Last of Us har blivit hyllat från såväl kritiker som gamers, med ett metascore som slår de flesta spelen till Playstation 3. Jag måste instämma i... 8/10
BETA +