Kya: Dark Lineage

Kya börjar med en måttligt spännande film där Kya själv, en käck och kämpaglad tjej, tillsammans med sin bror hittar ett hemligt rum hemma i huset. Deras excentriske far försvann för länge sedan och alldeles strax får de veta vart. De råkar nämligen själva transporteras till en främmande värld där de skiljs åt. Broder Frank tas tillfånga av Wolfuns, onda halvmekaniska monster som egentligen är snälla varelser som förvandlats av de onde mörke överlorden i svart dräkt. Och denne överlord är givetvis Kyas och Franks pappa. Vi behövde inte ens vänta till episod V, och Kyas reaktion "My dad? My stupid lousy worthless DAD?" känns lite mer antiklimaktisk än Mark Hamills berömda "NOOOOOOOOO!".

Själva spelet är ett plattformsspel med inslag av allt möjligt. De flesta problem löses antingen via våld, genom att smyga sig fram, eller pussellösning. Sedan blir det ibland snowboardåkning i vansinniga backar fyllda med törnesnår. Dessutom innehåller det en hel del sekvenser där Kya kastas runt av starka vindar. En himla röra. Tyvärr gör den vedervärdiga grafiska designen att man aldrig riktigt känner sig engagerad. Kya själv är bara medelmåttigt svenskt mellanmjölkigt ordinär, medan de Nativs som hon ska hjälpa i kampen mot herr Ond ser utstuderat gräsliga ut. Frank är den mest intetsägande karaktär jag har sett på länge och ärligt talat skiter jag i vad han råkar ut för. Själva grafiken är inte heller någon höjdare. Stora svävande världar fyllda med tropiska skogar och grejs i alla ära, men allt är kantigt och taskigt animerat. En gång lyckades jag också titta in bakom en polygonklippvägg som inte riktigt passade ihop med omgivningen. Kulisser, på min ära.

Det som trots allt håller mitt intresse uppe några timmar är den varierade speldesignen. Allt är som sagt plockat från andra spel, men det gör i alla fall att man inte tröttnar. Flygandet, tillsammans med de ofta psykedeliska bakgrunderna, ger en känsla av Nights. För att rädda världen måste alltså Wolfuns besegras och återföras till sina naturliga former. Trots att Kya har en läcker bumerang (av någon anledning finner jag det fruktansvärt kul att bara kasta runt den och misshandla min omgivning) måste hon besegra vargkräken i närkamp. Fightingen är tyvärr närmare Toshinden än Virtua Fighter. Kameran och den ibland sega kontrollen gör det svårt att träffa rätt. Om du sedan råkar jonglera en Wolfun utför ett stup måste du återvända senare för att besegra den igen. Det är inte heller så kul när beväpnade fiender ser dig och skjuter omkull dig... och nästa skott träffar precis när Kya lyckats ta sig på fötter igen. Och igen.

Smygandet är inte i närheten av renodlade Splinter Cell. Pusslen är däremot ofta genomtänkta och Kya är en jäkel på att dribbla bomber, små feta djur och annat som ska placeras på rätt plats. Stora dumma strutsliknande djur (kompletta med fånig temalåt) går att rida på. Först känns det omständligt att behöva ställa sig upp i sadeln för att hoppa av, men senare visar det sig vara en lösning på kommande pussel. Och allt eftersom Nativs befrias bygger de nya affärer där Kya kan köpa nya prylar som öppnar nya vägar. Ungefär som i Zelda eller Metroid.

Den förvirrade kompositionen avslutas med intetsägande musik och röster som får det att isa i ryggraden. Kya: Dark Lineage är inget dåligt spel, men det försöker göra precis allt på en gång, och det visar sig ganska snart att ingen av beståndsdelarna är tillräckligt bra på egen hand. Det hela blir som en Absolute Music-skiva - lite grann av allt som varit populärt det senaste året, men även om du råkar fastna för en av låtarna måste du lik förbaskat köpa en skiva till för att bli riktigt nöjd.