Hour of Victory

Det finns dåliga spel, riktigt dåliga spel, trasiga spel och riktigt dåliga, trasiga skräpspel som man hatar så innerligt (och hårt) att det svider i hela ens kranium. "kraniumsvidare" kan vi kalla dem för att slippa eventuell förvirring eller onödigt långa broderier om uselhet. Och Midways uppsnackade andra världskrigsskjutare Hour of Victory, är verkligen en redig kraniumsvidare.

Jag trodde faktiskt på Hour of Victory dock. Jag hade rätt höga förväntningar på det, och var sådär lagom glad och munter då jag för första gången startade spelet i redaktionens Xbox 360. Det tog dock bara ett par minuter innan jag fastslagit att Hour of Victory är uselt förpackat skräp och jag visste därmed att mina följande fem timmar skulle få tortyren i de sibiriska fånglägren att framstå som en urskön picknick i parken. Hour of Victory (kraniumsvidaren) är döden i spelform, bokstavligen.

För det var länge sedan som jag framförallt spelade ett så pass ofärdigt och trasigt spel som Hour of Victory är. Catwoman var det nog, om jag inte minns fel. Midway verkar inte ha förstått att det inte är särskilt fiffigt att försöka sälja ett fulllprisspel som innehåller stygga missar som exempelvis att en pansarvagn sjunker genom marken för att sekunden senare dyka upp som en 19 gram lätt studsboll en bit bort och sedan vibrera (frenetiskt) medan den flyger fram genom luften två meter ovan mark. De har heller inte riktigt förstått att om en soldat dör, för att sedan fastna med benen halvvägs nere i asfalten, skjutandes (fast han är död) att detta borde ha åtgärdats innan spelet hamnade på butikshyllorna.

Fler exempel på hur trasigt Hour of Victory är innefattar ett tiotal riktiga låsningar där spelet bara stannat och jag tvingats starta om hela maskinen, ett antal gånger (121 984 stycken, infact) då jag skjutit en fiendesoldat i ögat från cirka fyra millimeters håll och han inte ens fått en skråma. Jag har även lyckats fastna med min soldat i marken ett tjugotal gånger och därmed tvingats starta om spelet och jag skulle kunna hålla på hela natten med att försöka rada upp alla "enklare" grafikbuggar (som inte gör att spelet låser sig) som Hour of Victory innehåller.

Än värre blir det om man kastar sig in i spelets multiplayerdel som utan tvekan är den sämsta jag testat sedan jag slog Jesper i skallen med en röd hammare i skitspelet Whacked!. I Hour of Victory går det till att börja med nästan inte att träffa någon av dem andra man spelar mot i multiplayer eftersom figurerna rör sig som epileptiska illrar. Tillkommer gör det faktum att de fordon som finns med i multiplayerläget är helt okörbara, och lyckas men exempelvis kontrollera någon av de pansarvagnarna som finns med (vilket är snudd på omöjligt) fastnar man ändå bara sekunden senare i närmaste vägg.

På förhand lät det bra dock, som sagt. Men skulle få chansen att välja mellan en prickskytt (Sergant Calvin Blackbull), en smygarkille (Major Ambrose Taggert) med grymt nattseende och en allround-soldat med grymt bra skottsäker väst (Löjtnant Will Ross). Genom att välja mellan dessa tre soldater skulle uppdragen kunna förändras drastiskt, och friheten i att lösa dem efter eget huvud snarare än att bara skjuta allt som rör sig - påstods vara enorm. Men det var på förhand det, och förhandssnack kan vara lömska lögner. Ibland.

I fallet Hour of Victory (kraniumsvidaren) stämmer det faktum att man kan välja mellan tre olika soldater. Men att detta skulle innebära god variation, stor frihet eller ett spännande och nyskapande upplägg håller jag absolut inte med om. Problemet ligger i att Hour of Victory i grunden är så pass obalanserat, trasigt, ofärdigt och värdelöst, att varken prickskytten eller smygar-Nissen är särskilt användbara. Allround-soldaten är överlägsen de andra två stackarna i varje uppdrag i hela spelet vilket tillsammans med de slarvigt designade miljöerna gör hela snacket om "valfrihet" meningslöst.

Allround-soldaten är också det tveklöst bästa valet eftersom hans närstridsförmågor framstår som de bästa och mest kraftfulla i ett spel på många år. Det går nämligen att döda flera fiender (om de står i grupp) med ett enda kolvslag medan det med någon av de andra karaktärerna skulle krävas minst ett halvt magasin. Så snart man kommit underfund med detta så går faktiskt hela Hour of Victory egentligen ut på att springa rakt fram längs grafiskt trasiga banor och slå idiotdumma fiendesoldater i huvudet med baksidan av geväret. Att skjuta blir ganska snabbt bara tröttsamt och lönlöst och Hour of Victory förvandlas till en soppa av usel spelbalans, korkade fiender, trasig programmering och världens starkaste kolvslag.

Egentligen borde jag väl ägna att helt stycke åt tidshistoriens sämsta ljudbild också, eller om den trasiga, fula grafiken som Hour of Victory innehåller. Men istället hade jag tänkt smita iväg till spelsoffan för att putsa på redaktionens rekordtid på Laguna Seca i Forza Motorsport 2 (rekordet hålls av undertecknad, såklart). Det viktiga är dock inte huruvida jag anser att all grafik och allt ljud i Hour of Victory (kraniumsvidaren) är dåligt eller om det kanske finns ljusglimtar mitt i allt trögflytande bajs. Det viktiga är att du, vad du än gör, aldrig köper detta spel. Aldrig.