Resident Evil 4: Wii Edition

Du läser den här recensionen med bara en enda fråga i huvudet. Jag skulle kunna fläska på med vackra formuleringar om vilket "fantastiskt" actionspel originalet är och "hur det förändrade hela genren" när det kom för drygt två år sedan, men jag kan slå vad om att du ändå bara skulle skumma förbi dem otåligt; "Ja ja, allt det där vet jag ju redan, herregud ni har ju tjatat på om det där i snart tre recensioner. Kom igen nu, kom till saken: fungerar Wii-kontrollen eller inte?"

Erkänn, jag har rätt, eller? Haha, tänkte väl det. Det är nämligen exakt samma fråga som jag själv fnulade på när jag satte mig ned med Resident Evil 4 Wii Edition. Nåja, jag ska inte hålla dig på sträckbänken längre än nödvändigt så vi börjar där du vill. Med kontrollen. Gamecube-originalet kan ha något av den tightaste styrningen i världshistorien. Smörlen och rakbladsvass på samma gång, som om Capcoms programmerare och Gamecubens styrspak hade ingått en het och något oanständig förening. Wii-fjärren är visserligen helt annorlunda upplagd, men borde ju rimligtvis kunna lämpa sig bra för prickskytte även den. Det var alltså med höga förväntningar som jag begav mig ut tillsammans med Leon i jakt på ett stycke kidnappad presidentdotter.

Efter fem minuter...
Till fots fungerar det precis som man är van vid, luta styrspak åt valfritt håll, eventuellt i kombination med en extra knapp för att springa snabbare. Det är istället själva skyttet som blivit ommöblerat. Med vapen i hand styr styrspaken åt vilket håll du tittar och Wii-fjärren sköter själva siktet på skärmen. Lite som i Twilight Princess alltså. Ändå får jag det inte att stämma. Har bara precis nitat gubben-som-INTE-är-en-zombie med vänner och inte tagit mig in i själva byn än, men njae. Det känns inte bra alls. Istället för att koncentrera mig på en styrspak måste jag nu jonglera med både spak och Wii-fjärr för att kunna sikta. Vapnens coola lasersikte är utbytt mot ett blaffigt röd-grönt åbäke som sticker av mot den grafiska presentationen. Att Capcom dessutom, på tjurigaste vis har förlagt siktesknappen till B och avtryckaren till A (till skillnad från i princip alla andra actiontitlar till konsolen) utan möjlighet för spelaren att stuva om funktionerna får mig att känna mig både dum och förvirrad. Det är inte bara Dr Salvador som gör sig redo att starta motorsågen...

Efter fyrtio minuter...
Första sammandrabbningen i byn avklarad, liksom de där störiga jäkla snubbarna som kastar dynamit. A- och B-knappen är jag cool med nu, likaså siktar jag utan problem. Men fortfarande har jag svårt med manövern sikta-vända, ladda om eller dra fram kniven. Varför måste jag skaka på Wii-fjärrshelvetet? Visst går det att ladda om genom att trycka valfri riktning på styrkorset, men för att nå den måste jag ändra grepp vilket känns jobbigt. Tycker dessutom att man borde använt nunchakun mer, varför inte låta den sköta laddningsrörelsen? Fungerar ju utmärkt i både Call of Duty 3 och Medal of Honor: Vanguard. Men visst, det är bättre än den sladdriga "precisionen" i de genomusla Dual Shock 2-spakarna och jag börjar få upp hyfsad precision i huvudskotten så jag ska inte klaga allt för mycket.

Efter tre timmar...
Okej, stryk allt jag sagt tidigare, det var helt fel. Det tar lite tid att vänja sig, speciellt om man är grundligt inkörd på någon av de tidigare versionerna, men väl över den tröskeln är Wii-kontrollen helt briljant. Eller tja, briljant var kanske att ta i, men den fungerar minst lika väl, om inte bättre, än originalmetoden. Lagom till att mitt lilla sällskap ska till att barrikadera sig i stugan har nyhetens obehag lagt sig och Wii-fjärren blivit min nya bästa vän. Så till den grad att de gånger (prickskyttegeväret) då jag tvingas använda styrspaken för att sikta känns både klumpiga och ryckiga. Och jaa: det är inte för att Wii:ns styrspak på något sätt är sämre än Gamecubens utan helt enkelt för att den nya kontrollmetoden är så mycket snabbare, mjukare och mer precis. Oh yes, you shall believe the hype. Dr Salvador har precis fått sig en ny ärkefiende.

I klartext (för er som var för otåliga att ens orka läsa de tre föregående styckena): Ja, den fungerar. Mycket bra dessutom. Visst har den en inlärningskurva och visst tycker jag att några funktioner kunde ha varit utförda på annat sätt, men till syvende och sist har jag bättre kontroll över Leon på Wii än vad jag haft på någon annan konsol tidigare. Och det vill inte säga lite. Så där, känns det bättre nu? Kan vi gå vidare och prata om något annat nu? Bra, tack.

Det kan alltid vara vanskligt att återvända till gamla älsklingar några år senare, speciellt om åren emellan fört med sig en ny konsolgeneration. Även om jämförelsen är prestandamässigt helt orättvis så har lågupplösta och brunmurriga spanska skogar inget att sätta emot exempelvis Gears of Wars högupplösta, supershadade stadslandskap. Men grafik är ju inte bara teknik, det är design och känsla också. Och där står sig Resident Evil 4 strålande än idag.

Animationsarbetet är fulllständigt klanderfritt, miljöerna är fantastiskt atmosfäriska och de maniska bybornas luggslitna utseende hävdar sig väl även mot sentida konkurrens. Det utsökta fotot och läckra koreografin i mellansekvenserna är andra beståndsdelar som tidens tand inte rått på. Känslan i Leons vapenarsenal är även den så gott som oförträffad än idag. Vare sig du röjer runt med standardpistolen, något av hagelgevären, magnumrevolvern, prickskyttegeväret, eller någon av de andra leksakerna känns de precis sådär matigt härliga som de alltid borde vara men allt för sällan är. Ljussättningen, liksom eld- och explosionseffekter är inte bara imponerande för sin tid, utan minst lika imponerande idag. Oavsett vilken konsol eller spel man jämför med (ja, även Epics grafikmonster).

När det kommer till det spelmässiga behöver jag väl egentligen inte säga mer än att vi nyligen utsåg Resident Evil 4 till världens bästa actionspel sett ur ett tredjepersonsperspektiv. En tjugo timmar lång berg och dal-bana fylld med så många magiska passager, bosstrider och ögonblick att det är helt sanslöst. För att inte nämna Luis Sera, den kanhända coolaste sidokaraktären någonsin. Helt enkelt TV-spelsdramaturgi på absolut högsta nivå. För även om den charmiga B-storyn berättas med utsökt handlag står den aldrig i vägen för det begrepp som mer än något annat varit teamets ledord under utvecklingen: spelglädje.

Att Wii Edition inte belönas med vårt absoluta toppbetyg beror helt enkelt på att den, förutom kontrollen, inte erbjuder något egentligt nytt. Spelet tar det bästa från Gamecube- och Playstation 2-versionerna, Gamecubens grafiska kvaliteter och extramaterialet som Sonys konsol fick, men adderar inget själv. Lite extra lullull eller lite uppgraderat grafikgodis hade ju inte suttit helt fel. Speciellt då Wii faktiskt ska vara dubbelt så kraftfull som Gamecube (även om det inte har märkts hittills).

I dagsläget får Resident Evil 4: Wii Edition nöja sig med att vara den slutgiltiga utgåvan av ett redan klassiskt spel. "Standing on the shoulder of giants", som en viss Gallagher-broder uttryckte det. Men fy helvete vilka axlar det står på.