Jag ska villigt erkänna att jag varit tveksam. Jag ska ogenerat berätta att jag varit väldigt orolig. Helt i onödan. Då Nintendo först meddelande att de lämnat över utvecklingen av Prime till de oerfarna, amerikanska utvecklarna Retro Studios tappade jag andan. Det kändes som om Samus nu skulle gå en stensäker, tredimensionell död till mötes och jag sov knappt på flera veckor. Jag hade fel, jag vet, jag skäms. Prime är tillsammans med Super Mario 64 de mest lyckade transformationer Nintendos pannkaksplatta kulthjältar genomgått. Jag är proppmätt och helnöjd av ett spel ljuvligt fyllt av slibbiga monster, flygfän, ödelagda rymdstationer och högteknologiska pistoler.
Retro Studios har behållit den klassiska äventyrskänslan från de tidigare spelen och paketerat allt i ett läckert förstapersonsperspektiv. Handlingen kretsar kring planeten Tallon IV och äger rum direkt efter händelserna i det första spelet (1987). Samus Aran är tillbaka, denna gång på jakt efter en samling lömska rymdpirater med avsikt att ta över den del av rymden där hjältinnan lever.
Efter en kort inledande spelsekvens, när äventyret verkligen börjar, är Samus utrustning minimal. Det gäller härifrån att samla på sig klassiska färdigheter som att kunna rulla ihop sig till en boll och kraftigare vapen för att kunna avancera. Detta är precis som i Super Metroid tjusningen med spelet. Din frammarsch genom äventyret saktas hela tiden av områden, dörrar och plattformar som på grund av vapnen och dräktens otillräcklighet ännu inte kan nås. Detta lockar spelaren att fortsätta och är ett smart sätt att enkelt skapa ett belönande och tempomässigt perfekt upplägg.
Spelet drivs inte framåt av en berättande handling, utan snarare av en gränslös, tredimensionell rymdvärld som bara väntar på att bli utforskad. Storyelementen är väldigt sparsamma, särskilt om man jämför med Metroid Fusion, men Prime lyckas ändå vara det mest hypnotiskt intressanta spelet i serien. Prime är ett äventyr och bör inte, trots perspektivet, blandas ihop med spel som Halo och Timesplitters 2.
Spelkontrollen är också anpassad till spelets utforskande natur och påminner inte om ovannämnda titlar. Samus framfart kontrolleras enbart med hjälp av den vänstra analoga styrspaken. Detta innebär att det inte går att röra sig och sikta fritt samtidigt som i traditionella förstapersonsspel vilket till en början kändes lite ovant. Jag brottades lite med kontrollen, men efter en knapp halvtimme kom jag på mig själv med att stortrivas med kontrollens upplägg. Man kommer ganska snabbt underfund med att Prime inte alls försöker vara ett vanligt skjutarspel i förstaperson utan att fokus ligger på utforskande och äventyrande. Visst blir det en hel del vilt skjutande med detta görs genom samma stridssystem som i Legend of Zelda: Ocarina of Time där L-knappen låser siktet på vald fiende varpå man kan rotera runt denne. Kontrollen är helgjuten och känns lika fräsch och innovativ som den känns anpassad för sitt ändamål och inspirerad av sina föregångare. Grafiken är absurt rik på detaljer och den övergripande designen tillhör det bästa jag någonsin sett. Variationen mellan de olika världarna är underbar.
Det visuella skapar en stark atmosfär och jag stannar hela tiden upp bara för att kika lite extra på all möda som lagts ned på det grafiska. Grafikmotorn hanterar hela tiden stora antal polygoner och skärmuppdateringen är stabil och silkeslen spelet igenom. Tillkommer gör en samling underbart snygga effekter, inte minst reflektionerna som blir från Samus hjälm då snö, regn eller solljus träffar visiret. På det minimala, nästan obefintliga minuskontot finner jag dock en total avsaknad av bumpmapping och bitvis lågupplösta texturer. Detta stör dock inte helheten som även förgyllts av de kortaste laddningstider jag upplevt på väldigt länge.
Metroid Prime är allt jag befarade att det inte skulle vara. Retro Studios har skapat det överlägset bästa Gamecube-spelet hittills och en underbar uppföljare till ett av mina absoluta favoritspel.