Eledees

Ju mer avancerade våra konsoler blir, desto mer kräver vi av dem. Men ibland är det de små spelen, de mer anspråkslösa kreationerna, som bjuder på den största spelglädjen. Det kan vara de där små sakerna, de små situationerna, som ger de största upplevelserna. Som när Yorda tar Icos hand för första gången eller när du planterar och skördar din första Pikmin.

Som när du river upp och ner på ditt pojkrum på jakt efter små söta varelser i Eledees.

Från första till sista sekunden handlar Eledees om den totala lycka det kan innebära att lyfta, skaka och slänga runt på saker. Från små leksaker och möbler till bilar och hus. Målet är att hitta de så kallade eledees som gömmer sig överallt och som driver all elektronik i den lilla staden historien utspelar sig i. Samla ihop tillräckligt många så börjar lampor tändas och du kan sätta igång telefoner, datorer och TV-apparater. Sakta men säkert kan du lyfta på större saker och lämna mer kaos runt dig.

Ibland stannar man upp och bara ser sig omkring och inser att ingenting ligger på sin ursprungliga plats. Det finns något här som tilltalar mig, något i stöket som vidrör en djup del av min själ. Min mamma skulle säkert kunna komma med många teorier kring mina reaktioner, men personligen väljer jag att enbart njuta av att vända upp ner på allt som kommer i min väg. Tänk att kunna göra det här i verkligheten, att kunna vandra in i närmaste möbelaffär och bara slänga runt alla soffor. Vilken upplevelse det hade varit!

Ibland läggs det tyvärr begränsningar på vad du får och inte får göra. På vissa banor måste du ta det försiktigt och vara extra tyst eller så får du inte slå sönder några ömtåliga prylar. Jag förstår vikten av att variera ett spel så att inte alla banor blir kopior av varandra, men ibland dödar dessa inslag den lycka det innebär av att enbart ställa till med oreda under sin jakt. Samtidigt kan det vara riktigt utmanande att leta rätt på alla eledees utan att råka krossa några vaser eller tallrikar - speciellt då varelserna inte tänker sitta still och bara låta sig bli fångade.

Att spela tillsammans med en kompis är en studie i total galenskap. Egentligen går det ut på att se vem som kan fånga flest eledees men det är roligare att spendera tio minuter med att få upp hela trädgården på hustaket. Eller stapla bilar. Det finns massor av olika eledees att fånga in, hundratals prylar att slänga runt med, flera spelmoment att låsa upp och om du tröttnar på spelets färdiga banor kan du bygga dina egna - allt detta förlänger spelets hållbarhet.

Det finns förvisso vissa störande moment - mellansekvenserna är exempelvis en pina, trots att de är vackert målade, på grund av de fruktansvärda skådespelarinsatserna. Huvudpersonen, den unga pojken Kai, är så irriterande att jag nästan skäms vid tanken att det egentligen är han jag spelar som. De svårare banorna kräver ibland flera spelomgångar för att klara av, vilket i vissa fall kan leda till frustration. Men då är det bara att starta upp valfri bana där man har fria tyglar och ta ut sin irritation på en stackars soffa.

Eledees är utan tvekan det roligaste jag har spelat till Wii. The Legend of Zelda: Twilight Princess får väl räknas som ett bättre spel, men det fick mig aldrig att fnittra som en liten skolflicka av lycka. Eledees må vara lite enformigt ibland, men jag faller pladask för dess barnsliga spelglädje. Det är så opretantiöst och samtidigt så otroligt underhållande. På många sätt påminner känslorna om de man kände när man spelade Katamari Damacy första gången.

Ibland är det verkligen de små sakerna som gör livet värt att leva. Ibland är det de mindre spelen som påminner oss om varför vi älskar spel.