Pokémon Diamond/Pearl

1999 var året som vi européer fick ta del av Nintendos kanske största succé i modern tid. Som av ett sammanträffande fyllde jag arton år 1999, och som en sann gamertjej önskade jag mig något spel att spendera timmar på. Trodde väl knappast att det skulle löna sig att tjata, men överraskande nog blev mitt artonårsbyte blev en chockrosa Gameboy Color och Pokémon Red, och det är nog onödigt att tillägga att det var årets kanske mest angenäma nya bekantskap.

Visst har Nintendo lyckats med flera nydanade påhitt både före och efter denna ofattbart lyckade spelserie, men inte mycket inom TV-spelsvärlden har nått samma popularitet. Detta har gjort sig påmint gång på gång, när Pokémonspel belägrar toppositionerna på många av världens försäljningslistor. Även skitspelen, för nog finns det ett gäng sådana som bär namnet Pokémon, krattar in ofantliga mängder deg och lämnar spelrecensenter i förundran och föräldrar med tunnare plånböcker.

Men vad är det som gör Pokémon till en så lyckad spelserie? Även om det är en ytterst svår fråga att svara på, har jag ändå funderat. För det första är spelseriens styrkor, alltså de fenomenala rollspelen och inte alla foto-, pussel-, kortbytar- eller flipperspel som poppar upp som ogräs, extremt svåra att överträffa. För det andra bjuder rollspelen på extremt många speltimmar där man faktiskt kan ha maximalt med kul även efter hundratals sådana. För det tredje är de små fickmonstren helt oemotståndliga, och det slår högt hos både gammal som ung. För det fjärde finns det alltid en inneboende tillfredsställelse hos människan att samla, och om Pokémon lyckas med att tillfredsställa åtminstone en drift så är det driften av att samla. Gotta catch 'em all, ni vet.

Det är två år sedan det senaste Pokémon-rollspelet släpptes på marknaden, då i form av Pokémon Emerald. Eller, egentligen är det en sanning i modifikation, eftersom Emerald är en omgjord version av Pokémon Ruby och Sapphire. Innan Emerald kom ut släppte Nintendo Fire Red och Leaf Green, även de är omgjorda versioner av de allra första Pokémon-spelen, nämligen Pokémon Red och Pokémon Blue. Naturligtvis törstar Pokéfansen, mig inräknad, efter nya äventyr och äntligen har våra böner besannats. Det är dags för Pokémon Diamond och Pearl att sätta en helt ny standard.

Det som är tacksamt med Pokémon är att om man har spelat något Pokémon-baserat rollspel, vet man precis vad som ska göras. Om man däremot inte har det, är inlärningskurvan låg och det tar inte lång tid att komma in i spelet. Det tog inte lång tid förrän jag startade mitt sedvanliga spelsätt; att fort som sjutton få en Magikarp att bli en Gyarados, samt boosta den allra första pokémonen man får till max på så kort tid som möjligt. Att samla på mig en superstark illerliknande armé, som denna gång består av den nya pokémonsorten Buizel, blev snabbt ett roligt tidsfördriv.

I Pokémon Diamond och Pearl spelar man med andra ord efter det gamla beprövade sättet; man samlar åter på sig ett läskigt stort antal fickmonster, alla med olika egenskaper och unikt utseende. Precis som i de tidigare Pokémon-spelen, finns en stygg organisation som försöker dra nytta av pokémons och sätta käppar i hjulen för dem som tycker annat.

I och med att Pokémon Diamond och Pearl kommer ut till DS, drar spelen nytta av alla funktioner som den lilla bärbara konsolen har. Alla menyer är petvänliga med antingen finger eller pekpenna, och är faktiskt praktexempel på hur menyer ska te sig till DS. Även i strider kan du välja att styra med stylus istället för styrkryss, om du nu känner för det.

Utöver alla nya funktioner som per automatik kommer med DS-spel, är Pokémon Diamond och Pearl fullproppade med nyheter. En nyhet är den så kallade Pokétchen, eller pocket watch, som du ständigt bär med dig. Att installera applikationer på den eller leka med de som redan finns installerade är underhållande. Du kan bland annat se hur mycket klockan är, såklart, men även se hur många steg du tar samt hur pass mycket dina pokémons tycker om dig. Den kanske roligaste nyheten är dock att man nu kan koppla upp sin DS och slåss eller byta fickmonster med andra. Röstchatt finns till och med om du har kompiskoden till den du vill prata med samt ett DS-headset (som ännu inte hittat hit i butik). Onlinefunktionerna är enkla att sätta sig in i och ger spelet ytterligare timmar i livslängd.

Att det är viktigt med igenkänningsfaktorn är något som Nintendo har förstått sedan lång tid tillbaka. Pokémon Diamond och Pearl är et praktexempel på detta, då grafiken och designen är mycket igenkännlig vilket är bra för de yngre barnen. Även om grafiken är uppdaterad så att 2D- och 3D-grafik blandas på ett snyggt sätt, är det ändå den mysiga pixligheten som gör att man känner igen spelet. Dock så måste jag slå Game Freak lite på fingrarna, eftersom de slagsmålssugna små bestarna låter likadant som de gjorde för nästa tio år sedan. Bättre läten kunde de väl ändå kostat på sina främsta kassakossor?

När Game Freak gör fickmonstersamlande av klassiskt slag som spelen blir som bäst. Trist att Nintendo inte riktigt har förstått det ännu, och släpper diverse trista titlar med Pokémon som lockbete. Att jag diggar Pokémon Diamond och Pearl kanske du har märkt, och även om vi går mot mörkare tider är Pokémon Diamond och Pearl rollspelet du måste skaffa dig om du har en DS nu i sommar. Glöm allt snack om barnspel och andra tönterier, här har vi högkvalitativ underhållning som är otroligt svår att lägga ner.