Svenska
Gamereactor
recensioner
Company of Heroes 2

Company of Heroes 2

Förväntningarna på uppföljaren till det sju år gamla mästerverket är skyhöga. Vi tar en titt på världens näst ryskaste strategispel och frågar oss om det är lika bra som vi hoppats.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Inget annat spel har slukat så mycket av min tid som Company of Heroes. Hundratals nätter har tillbringats med mina vänner i vad jag mycket väl skulle kunna kalla det bästa realtidsstrategispelet någonsin. Från den unikt välgjorda och förvånansvärt filmiska kampanjen till det hänsynslöst givande flerspelarläget var det inget annat än ett mästerverk. Det borde därför inte komma som någon överraskning att ribban är lagd ganska högt för denna uppföljare. Frågan jag ställt mig själv den gångna veckan är om den inte är lagd omöjligt högt. Har Company of Heroes 2 överhuvudtaget en chans att leva upp till förväntningarna?

Det börjar bra. Jag presenteras för löjtnant Lev Abramovich Isakovich. Året är 1952 och han sitter fängslad i ett Gulag-läger någonstans i Sibirien. Varför vet jag ännu inte, men jag har en känsla av att jag kommer få reda på det innan kampanjen är slut. De kommande timmarna är det hans berättelse vi följer, och Relic har gjort sitt allra yttersta för att visa upp krigets hemska och mänskliga sidor. Denna ambition cementeras tidigt, när jag (och Isakovich) får i uppdrag att göra enorma uppoffringar för att hindra tyska armens framfart i krigets tidiga skeden. Skeden som i tidsperioder, inte soppätningsredskapet.

Company of Heroes 2
Ryssarna var inte helt sålda på tanken att lämna efter sig förnödenheter till sin fiende.

Isakovich visar tidigt sitt missnöje med att kasta bort människoliv, och efter en kostsam "seger" får vi höra hur osjälviska och modiga de soldater som stupat för att sakta ner vår fiendes framfart mot Moskva varit. Precis som att det är osjälviskt av diverse smådjur att offra sina liv för att hålla andra, något större och mer krigiska djur varma, verkar Isakovich tänka. Lätt för honom att tycka - det är ju sommar, tänker jag själv medan jag föreställer mig att han kommande vinter tittar avundsjukt på sin befälhavares pälsmössa.

Detta är en annons:

Någon timme därefter befinner jag mig i ökända Stalingrad. Efter ett flertal surt förvärvade segrar blir jag till slut överkörd, både bokstavligt och bildligt talat, av tyskt pansar och tvingas retirera. Officerarna, däremot, gör klart för mina flyende soldater på vänligast möjliga sätt att de hemskt gärna skulle vilja att de små fina filurerna som för tillfället är på väg bort från det otrevliga slagsmålet vänder sig om och springer tillbaka istället. Så de skjuter dem. Nu är de så illa tvungna att vara osjälviska! Känn på den, ni!

Jag delar den ilska Isakovich känner över detta, och gör därför upp en plan. Jag ska rekrytera så många som möjligt av de allra billigaste soldaterna och sedan fly med alla samtidigt i någon form av kollektivt självmordshån. Jag tänker att mina landsmän omöjligen kan hinna meja ner alla flyende fegisar, det finns ju trots allt så många! Vad syftet med detta är hinner jag inte efterkonstruera innan alla mina rekryter ligger döda på marken. Det var ingen vidare bra plan inser jag såhär i efterhand.

Company of Heroes 2
I kampanjen är dina befälhavare lika mycket av en fiende som din teknologiskt överlägsna fiende. Jag fick lära mig det den hårda vägen.

Till min stora fasa upptäcker jag även att spelet inte brydde sig om att ge mig några som helst checkpoints trots åtskilliga filmsekvenser och avklarade delmål, och eftersom min bas nu huserar en veritabel svärm av tyska fordon är jag så illa tvungen att kompostera de runt fyrtiofem minuter jag lagt ned på kampen om Stalingrad och börja om. Jag lär mig två saker av detta. Den första är att man helst inte ska flamsa runt i ett av andra världskrigets blodigaste slag, det andra är att det är obeskrivligt dumt att inte ge spelare checkpoints, särskilt i ett spel med så långa uppdrag som Company of Heroes 2.

Detta är en annons:

Detta är dessutom bara det första i en lång rad exempel på slarvig speldesign i Company of Heroes 2; misstag som blir extremt tydliga när man jämför spelet med sin föregångare. Man vill ju tro att Relic ska ha gjort framsteg på alla möjliga fronter de senaste sju åren, men de verkar snarare ha blivit lite ofokuserade. Medan många designval i spelet är fullkomligt briljanta, som det dynamiska vädersystemet och allt vad snöstormar och is innebär, känns andra delar av spelet slarvigt ihopslängda. Spelet växlar mellan att vara stämningsfullt (ibland rentav vackert) med till synes skyhögt produktionsvärde och att verkar som ett ofärdigt hafsjobb.

Company of Heroes 2
Jag lärde mig snabbt att skridskouppvisningar med pansarvagn inte är det mest effektiva sättet att förvirra min fiende.

Den fantastiska menymusiken kontrasteras mot knappdubletter och stökigt gränssnitt, och dramatiska förrenderade sekvenser följs upp av in-game-filmsnuttar med synbart låga grafikinställningar som knappt ser bättre ut än filmsekvenserna i föregångaren. Detaljrika och vackert designade miljöer fylls av soldater med solklar fejkrysk brytning utropandes saker som "Fuck them up, comrades" och den pampiga segerskärmen avslutas med ett lösryckt tvåsekundersstycke musik från uppdraget jag just blev klar med, precis efter att segermusiken tagit slut.

Dessa är såklart inga dödssynder för ett spel och jag kanske är orättvis som fäster så stor vikt vid dem, men sanningen är den att ett spel med sådan potential och en föregångare så mästerlig omöjligt kommer undan med sådana misstag. Man får finna sig vid att en uppföljare jämförs med sin föregångare och att misstag som finns i en tvåa men inte en etta genast blir tydliga. Jag är dock trots det snart klar med klagandet. Låt mig bara få tjata färdigt om kampanjen innan jag går vidare till det fantastiska flerspelarläget.

Jag tycker i all min djävulska o-rättvishet att det, åtminstone i kampanjen, inte hänt tillräckligt mycket sedan 2006. Kampanjen börjar intressant då jag får i uppgift att inte segra, utan fly på det sätt som skadar min fiende allra mest. Varje uppdrags övergripande mål känns tydligt och tillräckligt annorlunda för att kampanjen inte ska bli alltför enformigt, men bland uppdragens delmål finner vi sekvenser som är skamligt lika vissa i föregångaren. Vi serveras uppgifter som känns uttjatade redan innan de upprepats för tionde gången på tre timmar och filmsekvenser så klichéartade att de får Company of Heroes-filmen (ja, det finns en sådan) att likna ett smärre mästerverk, något alla som sett nämnda film förstår är svåruppnått.

Company of Heroes 2
Det är en intressant känsla att vara dömd att förlora redan från början, och sedan göra sitt yttersta för att göra segern så kostsam som möjligt för fienden.

Men vid kampanjens oundvikliga och högst efterlängtade ände slutar också mina klagomål på Company of Heroes 2. Online spelar inga av Relics poleringsmissar och kampanjklyschor någon som helst roll. Här är det mekanik som gäller, och på denna front har Relik gjort stora framsteg. Vintern, krigets tredje part, är en hänsynslös motståndare och minst lika dödlig som din mänskliga fiende om du inte vet hur du ska handskas med den. Den extra dynamik som förstörbar is, periodiska snöstormar och förstörbara brasor ger är helt enkelt oöverträffad bland alla realtidsstrategispel jag spelat. Landskapet är inte enbart ett hinder utan ett vapen som den erfarne strategen kan använda till sin fördel.

Inget går upp emot synen av en grupp fiendepansarvagnar som sjunker mot flodens botten, och inget kan heller konkurrera med den fasansfulla synen av när ditt våghalsiga anfall över en frusen sjö tillintetgörs av en välplacerad artillerisalva. Att enheter lämnar fotspår i snön, att utslagna fordon kan tas över av både dig och din fiende, att utsatta trupper fryser ihjäl i en snöstorm och att landskapet är i konstant förändring gör onlinematcher ändlöst spännande, både i dueller och i lag.

De två spelbara arméerna är dessutom tillräckligt flexibla för att kunna ta tillvara på denna dynamik, och Relic har uppenbarligen lagt ner mycket tid på att balansera saker som i föregångaren var påtagligt befängda. Det är med enorm lättnad jag märker att det i Company of Heroes 2 inte längre är rimligt att göra arméer av osynliga krypskyttar och utrota en fiendes anfallande styrkor innan denne hinner säga "overpowered".

Company of Heroes 2
Det ser tufft ut, men ryska krypskyttar är inte jätteeffektiva på nära håll. Vem kunde ana det?

Ja, onlineläget är inget annat än storslaget. Men, tänker kanske ni, det var ju föregångaren också. Hur mycket bättre är tvåan? Jag är frestad att säga att de två nästan är lika bra. Company of Heroes 2 bjuder onekligen på ett mer dynamiskt slagfält med fler möjligheter till både comebacks och krossande nederlag, medan ettan har ett flyt och en intensitet som detta spel knappt kan närma sig. Härifrån härstammar en del av min besvikelse - Company of Heroes 2 hade kunnat vara allt originalet var och mer därtill. Istället levereras en närmast likvärdig online-upplevelse och en påtagligt sämre kampanj.

Vi finner oss därför i en svår sits, och jag själv känner mig kluven. När originalet fortfarande lever och frodas, varför skulle jag gå över till ett lite sämre spel än det jag redan spelar? Jag funderar över detta i flera dagar innan jag till slut kommer underfund med varför jag trots alla dess brister och delvis obesvarade förväntningar ändå tycker om Company of Heroes 2 så mycket. Det är helt enkelt inte sin föregångare, och bör trots seriens enorma arv ses som ett alldeles eget spel och bedömas därefter. Jag ser en ljus framtid för Company of Heroes 2, särskilt om Relic uppfyller min dröm om en expansion som utspelar sig i Stilla havet, med Japan och USA som de två nya lagen. Make it happen.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Enastående musik, dynamiska slagfält, väl övervägd asymmetri, detaljerad grafik, superb multiplayerdel, trevlig presentation
-
Fejkrysk brytning, repetitiv kampanj, bitvis slarvigt sammansatt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Company of Heroes 2Score

Company of Heroes 2

RECENSION. Skrivet av Tobias Garsten

Förväntningarna på uppföljaren till det sju år gamla mästerverket är skyhöga. Vi tar en titt på världens näst ryskaste strategispel och frågar oss om det är lika bra som vi hoppats.

8
Vinn Company of Heroes 2 till PC

Vinn Company of Heroes 2 till PC

NYHET. Skrivet av Jonas Elfving

Lust att vinna Company of Heroes 2 till PC? Då bör du pröva lyckan i vår Facebook-tävling! Vi lottar ut ett exemplar av Relic Entertainments spel. Ta mig till...

Company of Heroes 2-betan igång

Company of Heroes 2-betan igång

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Betan för Company of Heroes 2 är nu i full gång och låter de som förhandsbokat spelet få en chans att prova på den efterlängtade titelns nya funktioner inför premiären i sommar.



Loading next content