Star Wars: Knights of the Old Republic

Det fanns en tid när jag inte hade tvekat att kalla Star Wars: Knights of the Old Republic för ett av de bästa rollspelen genom alla tider. När det begav sig, 2003, delade vi ut en stark nia och kallade det för ett av de tre bästa spelen på Xbox. Ni läsare verkade också fullständigt tokiga i Biowares rollspelsepos och var inte sena med att ge det ett snittbetyg på nästan omöjliga 10/10, här på Gamereactor. Det är ingen tvekan om saken. Jag sitter med nyversionen av en helig graal på min Ipad.

När jag tänker tillbaka på Knights of the Old Republic minns jag den vidsträckta rymden, träningen på Jedi-akademien, decenniets kanske starkaste plot-twist, ett makalöst röstskådespeleri, murrande ljussablar, ett djuplodat uppgraderingssystem och ett långt, varierat äventyr fyllt av minnesvärda karaktärer. Nästan ingenting är sig likt.

Det är ju nämligen klurigt, det där med nostalgi. Vissa skatter gör man bäst i att aldrig gräva upp igen, och Star Wars: Knights of the Old Republic faller tyvärr in i den kategorin. Den första anledningen är så enkel som att spelkontrollen inte riktigt duger till. Mina händer känns som gigantiska klossar när jag måste fösa tummen över karaktären i mitten för att röra honom och därmed konstant blockerar ena halvan av skärmen samtidigt som jag segt sniglar mig igenom det långa, utdragna äventyret. Jag saknar verkligen Xbox tjockdosa helt enkelt. Hela tiden.

Den andra anledningen är lite mer komplex, men jag vågar hävda att Bioware har dödat sin egen rymdsaga genom att utveckla en betydligt bättre sådan i och med Mass Effect. Jo, visst. Sistnämnda hade aldrig existerat utan förstnämnda, men det är faktiskt helt omöjligt att inte jämföra dem båda, och kontrasten mellan kommendör Shepards levande värld och min egenskapade flintis Oskars dito blir helt enkelt på tok för stor.

Jag måste betrakta det här som ett modernt spel på en modern marknad, och när allt från grafik och dialog till tempo och uppdragsvariation känns (och är) tio år gammalt blir jag mest frustrerad och vill stänga av, hur klassiskt originalet än må vara.

Storyn är i grunden en bra sådan och utspelar sig dryga 4000 år innan filmerna. Superelaka Darth Malak, före detta lärling hos Darth Revan, har startat ett hänsynslöst krig mot Republiken (de goda) och försatt så gott som varenda planet i terror och skräck. Till råga på allt har Jedi-ordern delats in i två läger där de lojala blir slaktade på löpande band samtidigt som den andra sidan väljer att ansluta sig till Malak. Vem spelaren är och vart dennes ideal står väljer man helt själv samtidigt som äventyret formas därefter.

2003 kändes det här nytt, fräscht, uttänkt och vågat. Idag, när vi är vana vid långtgående sidohistorier och konstanta moraliska gråzoner, känns det snarare uppenbart att Knights of the Old Republic styrs av ett rätt och ett fel val, och att dessa adderar till ett gäng poäng i antingen den ljusa eller den mörka sidan - snarare än en levande värld som reflekteras i mina handlingar.

Den briljanta huvudstoryn kommer på kant ytterligare när de flesta av uppdragen i praktiken går ut på att jogga fram och tillbaka mellan punkt A, B och C i öde landskap. För tio år sedan kändes planeterna fulla av liv och rollspelsgenren hade ännu inte hunnit tröttna fullständigt på så kallade "fetch-quests". Idag känns det mest tomt och ensligt, och min högerhand är i vägen för hälften av det lilla som händer på skärmen.

Själva stridandet är en viktig del av Star Wars, och just den här biten är en av dem som smidigast förts över till Ios. Så fort en fiende kommer inom en viss radie så pausar spelet och låter mig planera ett par steg i förväg med samtliga karaktärer i mitt lag. Detta sker genom att klicka på fienden och välja vilken attack som ska utföras, och när attack-serien är utförd gör jag ofta klokast i att pausa och göra om hela proceduren. Det är roande till en början, men blir snabbt en repetitiv serie identiska handlingar.

I slutändan är jag besviken. Det har du redan noterat på antingen texten eller betyget nedan. Inte en enda av beståndsdelarna, förutom möjligtvis musiken, har överlevt åren särskilt stilfullt, och den tryckkänsliga skärmen gör ingen glad. Ändå finns det spår av spelglädje att finna här för den med enormt mycket tålamod som desperat vill återse en av rollspelsgenrens sanna klassiker. Likaså för den som vill upptäcka Mass Effects rötter för första gången och tycker att 75 kronor är en spottstyver för dryga 30 timmars speltid.