Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

MARIO & LUIGI: DREAM TEAM BROS.

Världens mest mångsidiga rörmokarbröder får semestern sabbad av onda krafter. Elfving har ställt saker till rätta med vältajmade hopp, hammarslag och drömlika attacker...


När Mario och Luigi får frågan om de vill rädda världen svarar de inte "ja". De tar ett skutt istället. Högernävarna är riktade mot skyn. Det låter boing. Hoppen är simultana nog att få synkroniserade simhoppare på elitnivå att brista ut i gråt.

Just såna här uttryck, i kombination med Nintendos animationer och låtsasitalienska, är egentligen något minimalistiskt; en konsekvens av tekniska begränsningar och medvetet ytliga karaktärer. Men i Mario & Luigi: Dream Team Bros. växer det till något större. Något mycket större, till och med.

Ett av mina bästa rollspelsminnen har inte med Square-tonåringar eller Bioware-rymdhjältar att göra. Nej, Mario & Luigi: Superstar Saga till Gameboy Advance innehöll varken tung story eller smäktande stråkmusik, men fängslande mig ändå totalt. Kombinationen av Mario-charm och rollspelsdjup var perfekt och sedan dess har njutningen fortsatt i flera varianter, både papperstunna och stationära. Dream Team Bros. är en mycket stark fortsättning på denna tradition.

Mario & Luigi: Dream Team BrosMario & Luigi: Dream Team Bros
Att se Luigi reagera med fnitter eller orosläten på det som händer i drömvärlden är riktigt kul.

Denna gång beger sig Mario, Luigi, Peach och deras stab av Toads ut på välbehövlig semester till idylliska Pi'illo Island (den första av många säng- och sömnreferenser). Naturligtvis sabbas ledigheten av en värld som måste räddas, när en tidigare infängslad fladdermusonding kommer loss från spelets drömdimension. Bowser gör entré, prinsessan rövas bort, och bröderna ger sig av för att kirra biffen.

Det är en lättsam och bekant story, som man aldrig riktigt tänker på under resans gång. Men handlingen är å andra sidan inte det viktiga här. Som tidigare bjuder äventyret även på utforskande, shopping i butiker, levlande och strider, vilket allt är mycket underhållande. Den första timmen känns visserligen lite seg, men bröderna får sakta men säkert nya förmågor och når nya omgivningar.

Det jag gillar med de turbaserade striderna är hur de, till skillnad från i många andra rollspel, faktiskt håller en vaken. Från sekunden att jag väljer att ta en konfrontation på världskartan, till dess att jag inkasserar (flaggstångsvisualiserade) erfarenhetspoäng när striden är över, har jag roligt. Som tidigare beror detta på att både attacker och försvar kan förstärkas genom tajmade hopp och hammarslag. Resultatet blir att det blir jag, och inte bara mina föremåls styrkenivåer, som avgör hur striderna går.

Mario & Luigi: Dream Team BrosMario & Luigi: Dream Team Bros
Ute på världskartan kan du leta upp färgglada brickor kallade Attack PIeces. Hittar du alla får du en ny Bros Attack.

Som tidigare kan jag också flåsa iväg extra dödliga Bros-attacker, där båda bröderna hjälps åt med att till exempel fotbollspassa sköldpaddsskal till varandra, via skurkarnas ömma punkter. Att lyckas med en sådan är enormt tillfredsställande, särskilt vid en extra tuff bossfight när hälsomätaren börjar sina. Det är helt enkelt riktigt kul att leka med olika strategier, och till och med kul att dö i de svårare bataljerna. Och syskonkärleken när Mario tvingas bära en utslagen Luigi på ryggen och väja för fiendeattacker i ett tungt hopp - ja, den blir till och med rörande.

Så var det det här med drömsekvenserna. Med jämna mellanrum hittar bröderna magiska kuddar på vilka Luigi kan lägga sig, varpå han somnar på två röda. Detta transporterar Mario till en drömvärld baserad på Lugis psyke, där perspektivet ändras från isometrisk till tvådimensionell vy. På den nedre skärmen ses Luigis sussande nuna, som vid vissa tillfällen går att interagera med. Dra i Luigis mustasch och du får en perfekt Mario-slunga á la Angry Birds i drömvärlden. Killa Marios bror på näsan och han nyser fram en tornado som aktiverar drömska vindfångare och flyttar fram myntblock. Och så vidare - här finns en del som inte bör spoilas. Vrickad, inspirerad och mycket underhållande problemlösning, med andra ord.

Mario & Luigi: Dream Team BrosMario & Luigi: Dream Team Bros
Bowser visar roligt nog upp sitt argsinta nylle i början av spelet. Bitterheten över att någon annan kidnappat prinsessan sporrar hans stridslystnad ännu mer.

Vi får även leka med så kallade Luiginary Attacks, ett gäng specialare i drömvärlden där dussintals kloner av Luigi klumpar ihop sig och, bland annat, rullar mot fienden i en gigantisk boll med maffig skada som resultat. I just denna attack samlar du ihop Luigis genom att vippa din 3DS åt olika håll och den Katamari Damacy-liknande synen är, precis som de rangliga Luigi-torn man kan vandra omkring med i de tvådimensionella plattformssektionerna, ljuvligt absurd.

Alla dessa drömsinslag är Dream Team Bros höjdpunkt och bland det mest surrealistiska Nintendo gjort - och då ska vi inte glömma att den "vanliga" Mario-världen är rätt vrickad som den är. När jag första gången äntrar en ännu mer drömlik drömvärld svävar textrader med Luigis allra innersta tankar - allt från ambitioner till komplex - omkring i luften. "I can jump high", står det och jag skrattar högt. Dream Team Bros doftar både Charlie Kaufmans filmer, Inception och Psychonauts - verk man inte direkt ofta associerar Nintendos spel med.

Själva rollspelandet är också kul att pilla med. Att analysera för- och nackdelar med ny utrustning är trevligt, att välja var jag ska lägga brödernas färdighetspoäng efter levling likaså. Jag valde till exempel att tok-levla upp brödernas "pow", det vill säga attackstyrka, och strunta i fjantigheter som hastighet och försvar, och detta ställde helt andra krav på mig i strider än vad en mer jämt fördelad levling hade gjort.

Mario & Luigi: Dream Team BrosMario & Luigi: Dream Team Bros
Det bjuds på gott om olika perspektiv i Dream Team Bros. Många gånger vrids vyn så att bröderna rusar mot kameran, något som förstås förstärks av 3D-effekterna.

Vad gäller grafiken sitter jag som vanligt när det gäller Nintendo 3DS och drömmer om en modern, högupplöst upplevelse, men designen är det verkligen inget fel på. Neonpaletten i drömvärlden är härlig, och den mer semestersoliga tonen i resten av världen är inbjudande. Fiendefloran är som vanligt rik i antal och fantasi och världarna spänner över klassiska områden som slott, öken, is och så vidare.

3D-effekterna, för de som nu är lagda åt det hållet, är också trevliga. Själv spelar jag oftast med det stereoskopiska helt avstängt, men under specialarna när bröderna attackerar i djupled drar jag upp regeln, både eftersom man lagt extra vikt på 3D:n här och för att det är aningen lättare att avgöra djupet och tajma attackerna.

Dream Team Bros är klart bättre än Paper Mario: Sticker Star, och det är frestande att parafrasera Strindberg och utnämna Dream Team Bros till ett riktigt drömspel. Några småsaker får mig dock att stanna vid "bara" en stark åtta. Dialogerna är inte fullt så komiska som i tidigare delar och får mig att rastlöst hamra A-knapp lite för ofta. Det kunde också ha varit aningen mer utmanande. Men överlag är detta proppat av charm, uppfinningsrikedom och finurliga grepp som är svåra att hitta någon annanstans.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Matigt äventyr, roliga strider, käck musik, bra humor, fantasifulla drömmekaniker, stor valfrihet
-
Småbarnslig dialog, vissa tempoproblem

En andra åsikt

Pard Madrid: Det finns nästan ingenting i Mario & Luigi: Dream Team Bros. jag inte gillar. Efter varje krossad mardrömssten vill jag leta reda på nästa. Efter varje vunnen strid kliar det i trähammarfingrarna igen, efter varje komiskt replikskifte vill jag leta reda på en ny Pi'illo-bo och bara babbla en stund. Variationen är helt enkelt briljant, och jag stortrivs lika bra när jag får åka hyperavancerad gruvvagn i öknen och mosa stenbumlingar som när jag får pilla med utrustning och badges. Det är nästan så att man behöver nypa sig i armen. 9/10
BETA +