Trauma Center: Second Opinion

När Trauma Center: Under the Knife släpptes till Nintendo DS var det jag som fick äran att recensera det. Visst var det ett bra spel, men spelet hade en hel del brister som jag inte kunde bortse från. I mitt tycke var det ett spel som ständigt förlorade sitt tempo, svårighetsgraden var ojämn och spelkontrollen inte var helt klockren som den faktiskt borde i ett spel med så pass allvarligt tema.

När en Wii-version blev utannonserad blev det där förlorade intresset återigen väckt. Det kändes som att jag kunde ge Trauma Center en välförtjänt andra chans, utan att låta samvetet bli alldeles för påtagligt. Men, vad sjutton ska man tycka när man är villig att ge spelkonceptet en andra chans så kommer, håll i er, samma spel igen?

I Trauma Center: Second Opinion är man åter igen den rätt gröne läkaren Derek Stiles. Han hunsas av sina kirurgsköterskor, kommer ofta sent till jobbet och är ibland lite väl krass med patienterna. När han får en ny assistent i sitt operationsrum tvingas han dock bli mer ordningsam, och motiverad, när det kommer till att sköta sitt jobb som kirurg. Att dr. Stiles dessutom besitter förmågan att åstadkomma bullet time, poetiskt kallat Healing Touch, under sina operationer gör att han blir riktigt intressant för organisationen Caudeus som behöver honom i sin kamp mot medicinsk terrorism.

Trauma Center: Second Opinion är, om du nu mot all förmodan skulle ha missat det, ett simulationsspel som fokuserar på operationer. Som dr. Stiles får du göra allt från att lasra bort tumörer till att plocka bort glassplitter ur armar. Operationssekvenserna håller mycket bra standard, även till Wii-versionen, och som rolig nyhet kan man numera använda defibrillatorn för att chocka igång ett hjärta som stannat. Känns lite kul att få bröla ut "CLEAR" utan egentlig anledning.

Självklart sker allt med konsolens eminenta spelkontrollpar, Wiimoten och nunchuck-tillsatsen. Allt suturarbete, desinficerande, lasrande och plockande sker med Wiimoten medan du väljer bland dina tillgängliga verktyg med nunchucken. Spelkontrollen upplever jag som något mer precis än den som finns till DS, vilket är ett ordentligt plus. Dock är det ibland lite svårt att välja verktyg och det är ofta att man sitter med en skalpell i näven när man ville greppa tag i suturtråden.

Precis som i DS-versionen tultar Wii-versionen på i samma sävliga tempo. All action sker i operationssalen, men allt mellansnack är otroligt tradigt. Även om spelet har fått sig en uppiffning när det kommer till karaktärsdesignen, är det i princip samma dialog mellan operationssekvenserna och segt är ju bara förnamnet egentligen. Att handlingen är nästintill identisk med den som DS-versionen är begåvad med, gör att vi som redan spelat genom det inte har mycket nytt att se fram emot.

Trauma Center: Second Opinion är, som sin lillebror Trauma Center: Under the Knife, ett utmanande, och stundtals svårt, spel. Medan du rotar runt i dina patienter betygsätts du. Varje ingrepp som sker på ett lyckat sätt, allt ifrån att applicera desinficeringsmedel till att lägga om den hopsydda patienten, graderas och resulterar i bättre poäng. För att få bra gradering i slutet på varje operation krävs det dessutom att du arbetar snabbt. Ibland är det dessvärre så att vissa ingrepp inte förklaras innan det är dags att utföra dem. Det kan resultera i usel poäng i slutet, på grund av för mycket felaktiga snitt och pet i den stackars patientens öppna lekamen.

Trots att det är mycket som är taget direkt ur DS-versionen, finns det en del nyheter i Trauma Center: Second Opinion. Jag har ju redan nämnt defibrillatorn, men ytterligare en spelbar karaktär och ett nytt kapitel med tillhörande uppdrag finns på repertoaren. Ytterligare svårighetsgrader finns numera, så de som har en fallenhet för kirurgiska ingrepp kan prova på den allra svåraste och se hur väl de sköter sig med extremt begränsat utrymme för missar.

Jag är sannerligen kluven till Trauma Center: Second Opinion. Visst är det en utmanande och underhållande titel, men inte borde vi bli tvingade till att uppleva samma sak igen? Snacka om måndag hela veckan. Om det är något som jag avskyr riktigt ordentligt inom TV-spelsvärlden, förutom dåliga licensspel som alltid kommer att ta förstaplatsen, är det omotiverade återutgivningar. Visst, det är billigare, och visst är det enklare men inte sjutton är det så mycket roligare. Även om Atlus har försökt att blidka oss med ett nytt kapitel och en ny spelbar karaktär är det faktiskt samma spel, och jag faller inte så lätt för försöket.

Med tanke på att spelet är så gott som identiskt med sin lillebror till DS (stor nackdel), att de faktiskt förbättrat spelkontrollen (fördel) och att operationssekvenserna är intensiva (fördel), skäms jag inte för mig när jag ger Trauma Center: Second Opinion samma betyg som sin lillebror.