Det känns lite som att Project X Zone är ett kärleksbrev till just mig. Som om en helt orimlig önskan blivit bönhörd. Även om den japanska spelvärlden idag inte alls är vad den var för bara tio år sedan, så är det för mig fortfarande något alldeles extra när jag får sätta tänderna i spel som Blue Dragon, Dead Rising, Valkyria Chronicles eller Vanquish.
Det finns en känsla av kontroll och perfektion i välgjorda japanska spel som för mig mer än väl kompenserar för avsaknad av multiplayer, extra innehåll och ett ofta ganska repetitivt spelupplägg. Det är som om man fortfarande gör spel som är avsedda att vara roliga att spela, och då är det helt okej att man oftast gör samma sak, om och om igen med små variationer. Dessutom har de japanska spelen färg. Och charm.
Varför jag tar upp allt detta är för att Project X Zone uppfyller samtliga dessa kriterier. Det är precis allt jag gillar med japanska spel och till bredden fyllt med så mycket härlig fanservice att jag mellan varven nästan känt en darrning på överläppen då nostalgitårarna varit extra nära (Chris Redfield: "You were almost a Jill..."; Jill Valentine: "Shut it, Chris.").
I grund och botten är Project X Zone alltså en direkt vansinnig blandning av Capcom, Namco och Sega kört i en rejäl mixer. Precis den typ av spel som ibland faktiskt släpps i Japan men som nästan aldrig kommer utanför landets gränser. Men likt förbaskat så är det alltså här nu och jag har myst mig igenom äventyret.
För ett äventyr är det. Man kan tycka att när man blandar Frank West och Dante från Capcom med Kos-Mos och Heihachi från Namco samt Genghis Bahn III och Ulala från Sega - så borde det vara omöjligt att få ihop en vettig historia. Det är det också, och utvecklarna Monolith Soft vet om det. Därför skojas det hela tiden friskt med den absurda historien och internskämten haglar. Ingen går säker och alltifrån kostymer till händelser, berömda citat och liknande får en släng av sleven.
Därför känns det bara befriande att den ostiga historien är uppbyggt som en period av filler-avsnitt i en animé. De flesta kapitel slutar helt enkelt med att taskmörtarna drar vidare och måste bekämpas på nytt längre fram. Och själva spelbarheten är inte heller överdrivet tillkrånglad. Upplägget är som vilket strategirollspel som helst där man flyttar fram sina figurer över ett rutnät.
Istället är det striderna som är den stora grejen. Vid snabb anblick för de tankarna till ett fightingspel där man står och blänger på varandra innan ett fyrverkeri av attacker tar vid. Medan man visserligen kommer väldigt långt med knapphamrande tack vare en snällt inställd svårighetsgrad, så finns det faktiskt ett större djup att hämta för den som så önskar. Genom att fylla på sin XP-mätare ges man större möjligheter till både försvar och attack och det blir bara mer och mer sanslöst.
Hemligheten är att få sin motståndare att tappa balansen. Därefter väntar en juggle-fest (om man får använda fighting-spelstermer) av guds nåde medan man studsar dem så länge det bara går. Stridsanimationerna är helt ljuvligt utformade och charmiga så det både räcker och blir över. Det i sig blir en sporre att lära sig krama ut mesta möjliga ur spelet för att få se allt roligt som utvecklarna lagt in.
Sägas ska ändå att min omedelbara kärlek för Project X Zone ändå lägger sig efter någon timmes spelande då det blir uppenbart att spelet inte rymmer så mycket mer variation än det man redan fått. Visserligen får man delmål som att klara vissa fiender på tid, rädda somliga eller besegra en del i tur och ordning. Men det är också ungefär allt.
Andra halvan av Project X Zone känns därför klart mindre engagerande än den första och mer som en transportsträcka, trots att fanfavoriter som bland annat Mega Man X ansluter sent i spelet. Det slutar dock aldrig att kännas som en kärleksfull hyllning som konstant gör en glad och belönar mig för långt och troget spelande. Jag inser även att jag trots allt spelar vidare för att jag vill och inte för att det är mitt arbete, och det är alltid ett gott tecken.
Sägas ska dock att om du inte har någon relation till Project X Zone-gänget så är det här faktiskt inget för dig. Ett spel som Fire Emblem: Awakening känns isåfall mer motiverat att investera i; det här är ett spel för fansen och inget annat. Och hör du till dem så måste jag rekommendera dig ett inköp trots att det spelmässigt inte är helt perfekt. Spel som får en att le som en fåntratt genom hela äventyret växer trots allt inte på träd.