Dota 2 är som alla och deras ännu ofödda barn vet den dedikerade uppflöljaren till Dota, en inofficiell karta för klassikern Warcraft 3. Defense of the Ancients som kartan egentligen heter var en succé utan dess like när det begav sig. Inte bara lyckades privatpersoners entusiasm etablera en hel genre inom tävlingsinriktade onlinespel, det gav även rot till den sämsta coverlåten på Daddy DJ som universum någonsin skådat.
Spelmässigt är det inte mycket i Dota 2 som skiljer sig från originalet. Det hela går i grund och botten ut på att få magkatarr i det omöjliga valet mellan över 100 spelbara hjältar för att sedan, i noga beräknat raseri, sparka snoret ur dina motståndare och deras byggnader. Spelet nöjer sig inte med en samlad etikett utan framstår som ett underligt kärleksbarn mellan rollspel och realtidsstrategi. Valve bevisar även att det går alldeles utmärkt att skapa stora titlar som verkligen är free-to-play. Alla väsentliga delar av Dota 2 går att avnjuta helt gratis. Det häftigaste du kan köpa i den inbyggda nätshopen är kosmetiska tillbehör som inte påverkar stridsförmågan. Alla tävlar alltså på samma villkor. Rättvist och trevligt.
Kartan är pedagogiskt delad på mitten i två lika stora delar. Den ena under kontroll av silkeslena The Radiant och den andra av lämpligt ondskefulla The Dire. Sidorna är sammankopplade via passager med vakttorn och ständiga vågor av datorstyrda creeps som likt vinterkräksjukan spyr fram från båda lagen. Till skillnad från andra spel i genren kör inte Valve med flexibla kort i Dota 2. Lagen är alltid låsta till att vara fem mot fem, oavsett om deltagarna är mänskliga spelare eller datorstyrda botar. Tillsammans med dina kamrater gäller det att nöta ner motståndet och köra deras hjältar i gruset så att ni kan göra kort process av deras allra heligaste.
Allt eftersom din hjälte går upp i nivå, köper utrustning och erövrar nya förmågor förändras också det taktiska läget. Vakttorn faller. Vågor av nya "creeps" flödar fram. Tempot ökar ständigt från en mysig stund till regelrätt världskrig. Den relativt enkla kartan bjuder på fantastiska taktiska moment som får blodet att sjunga. Det är intensivt, frustrerande och inte minst spännande. Alltihop är så illasinnat genialiskt att jag flera gånger brutit ut i vilda gapskratt.
Hjältarna då? I Dota 2 är karaktärerna lika många som de är varierade. Här finns inte en kliché, billig referens eller snurrig fantasi som inte är uppfylld. Valves designers lånar friskt från olika delar av populärkulturen, och vissa av dem måste ha genomlidit några allvarligt traumatiska barndomsår.
Att välja sin karaktär för första gången blir lätt en övermäktig uppgift. Djävulskapet går dessutom på tid. Jag bläddrar frenetiskt framför skärmen samtidigt som en osympatisk kvinnlig röst hetsar mig: 10 seconds left! En känsla av total valångest rinner över mig och jag inser att det förmodligen är så här Paris Hilton känner sig i en skobutik en dålig dag. Samtidigt är det upplyftande med så många val i ett spel som står och faller med sina huvudkaraktärer.
Vilken hjälte är bäst, undrar min vinnarskalle envist. Frågan är naturligtvis lönlös. Valve satsar hårt på balanserade bataljer, och trots att varje hjälte har sin specialitet finns det ingen som är bättre eller sämre än någon annan. Mitt val faller till slut på Lion. En lönnfet djävulsmagiker med förmågan att bokstavligen peka folk till döds. Glad i hågen hoppar jag in i ett spel som Valves matchningssystem har hittat åt mig för att synka min blygsamma nivå med mina motspelares.
Eftersom hela konceptet för att vinna i Dota 2 bygger på kvicka fötter, skarpa hjärnor och slipad lagtaktik är det betryggande att så mycket möda lagts ner på att få till balanserade strider. Problemet med gamla rävar som ligger i lur på nykomlingar ska alltså vara ett minne blott. Lugn i vetskapen om att detta är en nybörjares lekplats viftar jag segervisst min dödspinne och springer vrålandes mot fiendens dödsdömda linjer.
Jag har aldrig fått så mycket stryk i hela mitt liv. Aldrig. Under de första femton minuterna av Dota 2 genomgår jag femton nyanser av förnedring jag inte trodde var möjlig. Samtidigt skriker mina lagkamrater på mig med ett sällan skådat raseri. Juggernaut låter mig veta precis hur värdelös jag är samtidigt som han hånar min stackars mamma, allt i vildsint smattrande versaler. En upphetsad rysk herre vrålar antingen uppmuntrande glädjerop eller hatiska förolämpningar. Jag gissar på det senare.
Här uppstår också de största problemen i Dota 2. Spelet härjas av en snäv inlärningskurva och en social gemenskap så ogästvänlig att man blir mörkrädd. Att komma in i spelet tar tid, hårt arbete och tålamod. Det är bara genom erfarenhet från hundratals matcher som du verkligen börjar bena ur det magiska som gör Dota 2 till fantastisk underhållning. Samtidigt blir upplevelsen så mycket större om du värvar dina vänner till att bilda lag som spelar, tränar och stöttar varandra. Det vore dessutom inte rätt att skriva en recension utan att åtminstone nämna spelets betydelse för den globala E-sporten.
Utseendemässigt bjuder Dota 2 på ett läckert gränssnitt, men grafiken i sig är medioker. Det hela lyfts något av charmig karaktärsdesign och finfina effekter. Musiken är mysig och ljudeffekterna gör sitt för en stabil och njutbar helhetsupplevelse. Jag stötte dessutom inte på en enda bugg eller nedkoppling från servern under min speltid. Ett stort plus i dessa sammanhang.
Valve har låtit Dota 2 puttra i grytan under lång tid, och resultatet är mycket stabilt. Studion har putsat ett fungerande koncept till en gedigen strategipärla, som i grund och botten blir precis så bra eller dåligt som spelarna själva gör det till. Det är långt ifrån perfekt, och knappast nyskapande.
Den som ändå är beredd att tackla svårighetsgraden och har skinn på näsan kan däremot hitta oändliga timmar av spelglädje i något som är så enkelt, men ändå så ofattbart komplicerat. Dessutom är gratis alltid gott. Är du sugen på ett nygammalt strategispel med bra tempo kan Dota 2 definitivt vara något för dig. Vi kan dessutom garantera att du lär dig en hel del om personangrepp under tiden.