Medal of Honor: Airborne

Haka fast linan och vänta på grönt ljus. Hoppa. Kontrasten mellan det adrenalinstinna lugnet av att glida ner genom luften står i stark kontrast mot det helvetesinferno som utspelar sig på marken nedanför. Välkommen till 82nd Airborne, fallskärmstrupperna.

Det var Medal of Honor som på allvar drog igång världskrigstrenden bland förstapersonsskjutarna med Allied Assault. På sista tiden har det dock varit Call of Duty som varit den vassare av de två serierna. Medal of Honor har reducerats till en filmlicenslåg nivå där det varit viktigare att tjäna pengar på namnet än att producera ett bra spel. Jag hade låga förväntningar även den här gången, men Medal of Honor: Airborne visade sig vara ett riktigt bra spel, som till och med bjuder på en del friska nyheter.

Grundupplägget är allt annat än nyskapande. Man spelar rollen som menige Boyd Travers, en ung gröngöling som precis överlevt sina första träningshopp. Det är inte heller mycket bevänt med den genomgripande historien. Man får en genomgång av det aktuella uppdraget. Hoppar. Skjuter, spränger och springer. Sen börjar det om igen. Det finns inte tillstymmelse till karaktärsutveckling eller gripande historia om ära, kamratskap och allt det vanliga tjatet. Nej, det är i själva spelupplägget som nyheterna sitter.

En är själva fallskärmshoppandet. Banorna är inte linjära som annars är vanligt. Nej, de är mer områden med olika deluppdrag som ska klaras av i vilken ordning du vill. Var du väljer att landa med skärmen styr också hur uppdraget kommer att se ut den här gången. Man kan välja att landa på de säkra zoner som är utmärkta med tydlig, grön rök. Där är trycket från fienden mindre och en rätt jämn ström av kamrater landar där nästan hela tiden. Är man lite mer vågad är det bara att sikta in sig på något coolt. Ett vattentorn kanske, eller varför inte skita i Genevekonventionen och försöka landa i ett kyrktorn. Perfekt läge för lite prickskyttegevär.

Vapnen i spelet bygger, som alltid, på verkliga förebilder. Före varje uppdrag får man välja två vapen att ta med sig på uppdraget. En pistol som går att ladda om hur många gånger som helst har man alltid med sig. Vilka vapen man väljer brukar inte spela så stor roll. Man kan alltid plocka upp fiendens och fallna kamraters vapen och flera av de tyska bössorna blir snabbt favoriter.

När man blir träffad så tar man givetvis skada. Modellen för att hantera detta är en blandning av den traditionella skademätaren och den mer moderna där man kan vila upp sig efter att ha blivit skadad. Din hälsomätare är uppdelat i fyra block med hälsa som vart och ett, i turordning minskar när man skadas. Töms ett helt block går det inte att få tillbaka det på annat sätt än att leta rätt på en förbandsväska.

Grafiken är inte något inferno av moderna effekter. Däremot är den funktionell och känslan av sönderbombad krigsskådeplats sitter perfekt. Tillsammans med musiken (komponerad av samme kille som gjort musiken till TV-serien Lost) ger det här en rätt smakfull bakgrund till spelet.

De riktigt stora, filmlika actionsekvenserna som vi fick uppleva i till exempel Call of Duty är bortblåsta i Airborne. Samtidigt är även de trånga korridorer av spelbar yta som vi likt digitalt boskap vallades runt i också borta. De friare uppdragen fungerar riktigt bra och även om själva friheten kanske inte är så enorm så är känslan mer naturlig än tidigare.

Spelets onlinedel är rätt ordinär. Här kommer dock de öppna och fria banorna till sin rätt perfekt. Även om Medal of Honor: Airborne inte är mer än mellanmjölksbra som onlinespel så kommer det säkert att finna sina spelare.

Genom att skjuta fiender i kombinationer. Till exempel tre inom en kort tid ökar man på sin vapenmätare. När man fyllt mätaren får man en utmärkelse, men viktigare, även en vapenuppgradering. Alla vapen i spelet kan uppgraderas på det här sättet och det kan handla om allt från större magasin till kikarsikten och snabbare avtryckare. Jag kommer på mig själv att storma fram som galen för att pricka fienderna före mina datorkamrater och vinna de åtråvärda uppgraderingarna.

Ensamkampanjen är allt för kort, något som Airborne delar med de flesta andra världskrigsspel. Men där Call of Duty i alla fall bjuder på välregisserade och stora spelupplevelser är det här mer en fri historia som inte kräver lika mycket av utvecklarna. Visst är banorna väldesignade, men den här typen av speldesign är inte lika minutiöst planerad och skriptad som många andra. Den är inte dålig för det. Bara onödigt kort.

Som jag nämnde tidigare kan man genomföra uppdragets delmoment i vilken ordning man vill. Det ger ett välkommet avbrott från de annars så uppstyltat linjära spelupplevelserna jag annars upplevt i den här typen av spel. På minuskontot finns den, ibland frustrerande dåliga vapenprecisionen och den relativt korta ensamkampanjen. Medal of Honor: Airborne är en småtrevlig upplevelse som erbjuder tillräckligt mycket nytt godis till en annars rätt dammig genre. Förhandssnacket om revolutionerande nyheter är dock mycket överdrivna och visst finns det skamfläckar. Men inga så stora så att jag inte kan rekommendera att alla fallskärmsjägare där ute att titta närmare på det här.

(De första åtta bilderna är från PC-versionen, resten från Xbox 360-upplagan)