Mega Man ZX

Vent och Aile jobbar som kurirer för Giro Express. Ett schysst kneg tills den dag då de ska frakta ett ämne kallat biometall. Lömska Maverick-robotar kommer från ingenstans för att stjäla det hela, varpå Vent och Aile utsätts för det. Som i alla sanna hjältehistorier är det aldrig farligt att utsättas för skumma kemikalier, utan de båda får istället möjligheten att förvandla sig till den grundläggande Megaman-modellen Model X.

Kanske inget Capcom kommer få något litteraturpris för, men även ett Megaman-spel ska väl ha någon form av bakgrundshistoria, trots att det enda man egentligen gör är att hoppa och skjuta. Beroende på vem du väljer av Vent och Aile får du en lite annorlunda historia och du kan när som helst välja att förvandla dig till Model X. Vilket kommer bli ofta eftersom en liten hjälplös kurir inte har så mycket att komma med mot de kulörta fienderna i ett Megaman-spel

Ni som tidigare spelat något Megaman X-spel kommer snabbt bli varma i kläderna. Här är det inget onödigt stylus-pillrande utan hederlig tvådimensionell action av samma slag som de två Megaman-nyversioner som släpptes till PSP härom året. Den undre skärmen används blott till information och liknande och ibland ingenting. Genom att samla mer biometall blir Model X mer och mer kraftfull och får fler förmågor och vapen, precis som det skall vara i ett bra traditionellt Megaman-spel.

För att ge Mega Man ZX en känsla av valfrihet har man en hel värld att springa omkring i och utforska. När man vill göra något får man dock ta uppdrag och när man gör det, kan man inte göra något annat. I praktiken är valfriheten alltså inte större än vanligt, även om det är trevligare att få springa omkring med sin figur istället för att bara välja i menyer. Dessutom finns det vissa uppdrag man inte kan göra innan man dödat den bossen eller hämtat den prylen, så allt måste ändå göras i en viss ordning.

Sju Model X-modeller finns tillgängliga i spelet (varav en bara kan fås på svåraste svårighetsgraden)och man kan enkelt skifta mellan dem. De ger helt olika typer av egenskaper som exempelvis bättre luftmanövrer och möjlighet att slåss i närstrid. Själv fastnade jag för modell ZX som är en klassisk Zero-dräkt med möjlighet till grymma combos. Att alternera är dock viktigt eftersom vissa passager och framför allt bossar lämpligast tas ut med en viss sorts dräkt.

Eftersom Mega Man ZX i grunden är ett traditionellt Megaman-spel så är banorna precis som man kan förvänta sig med finurligt utsatta plattformar, hinder som dödar ögonblickligen, undervattensbanor och liknande. Allt med utstuderat lömska fiender placerat precis så man inte ska kunna springa ifrån dem. Med denna traditionella design, som jag visserligen älskar, kommer även sedvanligt hög utmaning. Själv är jag en klippa (jo, faktiskt) på Megaman-banor, men de som fått prova har dött hårt och omedelbart. Det är verkligen ett grisigt svårt spel om man inte är van vid denna oförlåtande bandesign, något som heller inte underlättas av ganska taskiga sparpunkter.

Fans av tvådimensionell grafik och hederlig blipp-bloppande spelmusik kommer verkligen att gilla de tekniska aspekterna av Mega Man ZX. Allt är snyggt, pluttigt, färgglatt och underbart härligt animerat. Mega Man ZX är en ren fröjd att se på och låter faktiskt minst lika bra också, även om inget slår tonerna från de två första Megaman-spelen till NES.

Jag är väldigt glad åt att Capcom återgått till den vanliga Megaman-stilen igen. Har i ärlighetens namn aldrig riktigt kunnat med Megamans tredimensionella och mer rollspelsliknande eskapader. Även om Mega Man ZX inte är det bästa spelet i serien på långa vägar, är det fortfarande ett välgjort plattformsactionspel med skyhögt återspelningsvärde. Och du som inte spelat Megaman tidigare, istället för att döma ut spelet för snabbt, prova att spela på lättaste svårighetsgraden. Lovar att det är mer än nog utmanande.