World in Conflict

Året är 1989 och det kalla kriget var ganska kallt och tråkigt. Sovjet tyckte dock att det var lite för kallt, och bestämde sig för att hetta till saker och ting genom att ta över Västeuropa. Det kunde ha gått bättre, men Ivan och hans kompisar är inte de som surar och ger upp. Istället proppar de ner en helskotta massa soldater, stridsvagnar och helikoptrar i ett antal civila fraktfartyg och beger sig mot den amerikanska västkusten.

USA har stora delar av sina styrkor i Europa tack vare kriget där, så de reserver och nationalgardet som står kvar som försvar blir en munsbit den dagen då Sovjet skuttar av båten och bestämmer sig för att förvandla Seattle till en ny Sovjetstat. De lyckas. Staden faller, och nu utkämpas ett krig mot Sovjet på USA:s mark, med reserver och krigströtta soldater hemflugna från Europa.

Den som har spelat Ground Control känner igen konceptet. Inget basbyggande, inga resurser man ska gräva fram ur jordskorpan, utan istället renodlad strategi utan krångel. När ett uppdrag börjar har man tillgång till en fast summa strategipoäng och ett visst urval av enheter som passar det stundande uppdraget. Dessa poäng får man spendera hur man ser att det lämpar sig. Vill man ha bara infanterister med automatvapen är detta självklart upp till var och en, men då lär soldaterna bli förvandlade till slarvsylta när fiendens stridsvagnar börjar välla fram.

Väljer man samtidigt att ösa för fullt med de löjligt effektiva raketgevärsinfanteristerna kommer fiendens pansar att förintas på två röda sekunder. Samtidigt när dock luftburna fiender vara ett betydligt större irritationsmoment, och även fiendens vanliga infanteri kan vara en fara för hälsan. Visst är det dessutom lockande att bara använda stridsvagnar, men skulle det bli trångt är det därför en direkt livsfara för dem, med fiender som ligger på lur i byggnader och långsam manövreringshastighet i trånga utrymmen.

Självklart handlar det ofta om ett papper-sax-sten-princip som betyder att vissa enheter är väldigt starka mot vissa enheter, men snudd på hopplösa mot andra. Man har även en viss summa supportpoäng, som kan användas till att kalla in det riktigt tunga artilleriet. Även här beror det på uppdraget, vad man har tillgängligt. Men det finns flygbombningar som river upp extrema mängder jord och smuts, lätt artilleri, artilleri och precisionsartilleri, tankbomber, bunkersprängare, napalm, klusterbomber och kärnvapen. Detta eldunderstöd kan effektivt förvandla delar eller hela slagfält till finkornigt damm på ett par sekunder.

Har du en stor ansamling Sovjetiska infanterisoldater som gömmer sig i en skog? Plocka fram napalmen och rök de svinen. Har en krypskytt förskansat sig i ett bunkertorn och plockar dina infanterister en efter en på långt avstånd? Kalla in en bunkerbomb och såväl bunkern som krypskytten är mos. Vad man dock måste ha i åtanke är det faktum att det tar upp till en halvminut innan eldunderstödet landar, vilket betyder att man måste ha lite sinne för var fienden kommer att befinna sig innan bomberna slår ner.

Alla enheter finns inte med i varje uppdrag, så de taktiska enhetsvalen är oftast inte allt för komplexa, men det är fortfarande viktigt att inte dyka upp till en pistolduell med en kniv. Skulle man förlora enheter kommer poängen som de kostade att sakta räknas in i potten med resurspoäng man har att använda igen. I takt med att man vinner mark på fältet kan man flytta zonen för förstärkningar, på så vis slipper man att färdas över stora ytor bara för att man har begärt in förstärkning.

Varje uppdrag har primära och sekundära uppdrag, där de sekundära är valfria att slutföra, men kommer att ge ett övertag på fältet. Typiska exempel på sekundära uppdrag är att förstöra fiendens artilleripjäser för att slippa att bli bombarderad med bombdöd, eller att smula sönder den där flygbasen med helikoptrar som flyger in förstärkningar åt fienden. Ett annat exempel är då man måste säkra och behålla en viss punkt för strategiskt viktiga förstärkningar. Detta medan man måste utföra uppdrag på andra håll, och samtidigt som fienden anfaller på två fronter. Stressen och pulsens hektiska förhöjning ligger nära till hans, och det är lite det som är charmen med World in Conflict.

Grafisk är World in Conflict en riktig pärla med fantastiska effekter och härligt detaljerade miljöer, enheter och byggnader. Personligen tappar jag ibland hakan när jag ser hur snyggt spelet är i rörelse. Explosionerna och effekterna som uppstår är häpnadsväckande, och zoomar man in på detaljnivå ser man hur noga allt är modellerat. Man hör här även snacket mellan soldaterna och enheterna. Det pratas såväl engelska, ryska som franska och norska.

Det enda jag egentligen har att klaga på är att solokampanjen hade kunnat vara mer dynamisk. Mycket är förutbestämt och styrt, och lite mer dynamik hade inte skadat. Att få spela som det röda hotet från Sovjet hade också varit intressant, något som numera är förpassat till onlineläget. Ska man vara helt ärlig måste jag nog säga att de stenhård strategirävar som gillar mängder med enheter, full frihet och avancerade upplägg nog inte kommer att finna World in Conflict ett tilltalande spel. Istället är det ett lite enklare upplägg där fokus ligger på action.

För mig, som normalt skyr nästan allt vad strategi heter är detta underbart lättillgängligt och makalöst underhållande. Onlinebiten underhåller med sina korta men intensiva strider och jag väntar spänt på ett expansionspaket eller en uppföljare, jag vill krossa Ivan en gång för alla. För mig är World in Conflict ett spel som smäller sina konkurrenter på fingrarna, och får mig som normalt inte gillar genren, att älska den. Precis som jag älskar World in Conflict.