Sonic Rush Adventure

De tog ifrån Sonic hans värdighet när de gav honom en röst. Illusionen av coolhet sprack när han öppnade munnen. Vem hade på tidigt nittiotal anat att den snabba igelkotten låter som en amerikansk surfkille som klämt huvudet. I Sonics nya spel till Nintendo DS har han lyckligtvis blivit stum igen. Tyvärr är dialogen lika korkad i textform. Och inte blir det bättre av att igelkotten har ett gäng störiga djur att snacka skit tillsammans med.

Det finns vissa regler, som är självklara för alla som gillar spel. En del barndomsfavoriter bör fortsätta utvecklas inom samma ramar som de började inom. Andra klarar av att transformeras. Metroid och Mario kan springa runt i tre dimensioner utan att skämmas. Castlevania och Sonic är två spelserier som bör bli vid sin läst.

Sonic Rush Adventure skiftar mellan 2D och 3D. Sonic klarar faktiskt av detta med äran i behåll. Det är kul att springa runt och klubba bossar i Sonic Rush Adventure, trots att man inte är platt. Även båtturer utspelar sig i tre dimensioner. Jag vågar till och med påstå att perspektivskifte mellan att se spelet i 2D och 3D tillför en del. Det känns smått fantastiskt och lite förvånande. Speciellt eftersom jag är en av dem som gärna spontant ställer mig i en folksamling för att argt skandera "behåll bärbara Sonic platt".

Att Sonic på senare tid varit tvungen att omge sig med en massa skitstöriga djur går dessvärre inte att bortse från. Och även om man kan skippa dialogen så känns det så fantastiskt onödigt att det skall behöva vara så här. När en liten pil som pekar åt vänster diskret sätts inom parantes när någon säger "west" förstår jag ändå att det handlar om att få in en ganska ung målgrupp också. Ett ljus går upp. Sonic är inte bara är tänkt att vända sig till mulliga män med nostalgi. Och så sitter jag här och gnäller över jobbig dialog och störiga djur. Tablå!

Sonic Rush Adventure har en kärna av riktigt roliga och snabba banor. Det är väldigt underhållande att låta Sonic sträcka på benen i välbyggda och snygga miljöer. Där trivs han som bäst. Och jag trivs också. För runt omkring allt onödigt snack är Sonic Rush Adventure ett riktigt bra spel som bjuder på många timmars underhållning.

De båda skärmarna används på ett ypperligt sätt. Sonic springer upp, Sonic springer ned. Spelet bjuder på möjligheten att spela med en viss framförhållning eftersom en del hinder dyker upp på övre skärmen innan man själv hamnar där. Bra grejer. Riktigt bra grejer. Jag kan faktiskt inte påminna mig om när jag senast hade så kul med Sonic. Allting flyter på utan att sakta ned och grafiken är klar och skarp.

Sonic med vänner åker runt på havet och letar öar att äventyra på. Det minst störiga djuret Tails bygger båtar att åka runt i. Att åka båt kan vara riktigt kul ibland, andra gånger känns det mest som utfyllnad. En annan lite tråkig spelförlängare är att jag ibland är tvungen att spela samma bana mer än en gång för att hitta byggnadsmaterial som behövs för att föra historien framåt. Det är kul att spela om en bra bana, man får ett skönare flyt andra gången. Men det känns ändå surt att göra det under tvång.

Jag skall snart ut och semestra en vecka. Sonic Rush Adventure kommer att vara ett av de lyckligt utvalda spelen som får följa med mig på resan. För det finns många banor som måste nötas så att de kan klaras tajtare innan jag är helt färdig med spelet. Jag bortser från hangaround-djuren så gott jag kan och fokuserar på hur kul det är att springa runt på banorna. Och det är mitt under en snabb bana när allting flyter på som jag bestämmer mig för att sätta åttan. Men sen kom de små djuren tillbaka och puttade ned betyget ett snäpp. Det lilla äckliga djuret som pratade en konstig fejk-australiensiska puttade hårdast. Skyll på henne.