Enemy Territory: Quake Wars

Livet var gott, vi hade solsken, kattungar, god konst, glass, massvis med flingor, TV, sås, sylt och äpplen i alla sorters färger. Livet var gott. Sen kom Stroggerna och sabbade hela skiten. Helt plötsligt var livets goda bortblåst och istället hade vi massor med svett, trånga stövlar och tunga vapen. Vi har väl alltid levt i tron att när utomjordingar kommer till oss på besök att de ska vara vänligt sinnade. Stroggerna hade tyvärr inte tagit del av den teorin, och kom istället till jorden för att skörda oss på liv och kroppsdelar. Ett öde vi faktiskt hade kunnat klara oss utan.

Men nu är de är, Stroggerna. De som inte har fått det tvivelaktiga nöjet att träffa dessutom utomjordingar kan jag säga att Stroggerna kommer från planeten Stroggs, så långt är allt logiskt. Stroggerna har en förkärlek för att skörda, då menar jag inte havre, vete andra brödingridienser. Nej, de gillar att skörda kött, skrot och naturresurser, inte lika trevligt som en smarrig grovlimpa. De reser runt om i universum, finner en planet, förintar allt motstånd, förbrukar den och lämpar sedan bara en karg, tom planet som är strippad på alla sina resurser. Nu har de siktat in sig på jorden, men vi tänker inte ge oss utan strid.

I tidslinjen kring striden mot Stroggerna är Enemy Territory: Quake Wars det första spelet i serien. Vi har nyligen träffat de förvridna fusionerna av rött kött och opolerad metall, och vi vill inte vara deras kompisar, vi vill inte bli skördade och få planeten förstörd, det klarar vi ju trots allt rätt bra själva. Mänskligheten mopsar med andra ord upp sig och visar att vi inte tänker ge oss utan en strid, och här kommer spelaren in. Det är dags att välja sida mellan de vidriga Stroggerna eller jordens sista försvarsstyrka GDF.

Upplägget är väldigt enkelt, detta är ett renodlat actionspel med element av taktik, det ska spelas online eller i nätverk för att ha någon mening. Visst går det att spela med datorstyrda bottar, men ska sanningen fram är det tillsammans med andra människor som Enemy Territory: Quake Wars ska avnjutas. Att Enemy Territory: Quake Wars går in samma fotspår som Battlefield-serien är ju uppenbart. Man väljer sin klass och utför de uppdrag som finns att ta sig an. Klasserna är de vanliga, Soldier, Medic, Engineer, Covert Ops och Field Ops. Strogg-motsvarigheterna har annorlunda namn, men till största delen är de snudd på identiska, även om en del skillnader finns.

GDFs medic kan med ett snabbt knapptryck väcka upp sina halvdöda kamrater, medan Stroggernas motsvarighet - technician tar ett par sekunder på sig. En annan skillnad är att medic kan kalla in en låda med mer ammunition. En technician istället kan använda sig av dödade människor för att skapa en spawn host, vilket i grund och botten är en ny plats där Stroggerna kan få sina förstärkningar.

Ingenjörsklassen kan se till att slagfältet biffas upp med artillerikanoner, försvarstorn som anfaller infanteri eller fordon, och självklart laga sitt lags fordon och försvarsposteringar. De kan även vid speciella ställen upprätta maskingevärsposteringar och annat användbart. Field Ops/Opressor kan kalla ner döden från ovan i form av flygräder, laser, mer beväpnade installationer och annat kul som gör livet surt för fienden. Covert Ops/Infiltrator är för de som vill arbeta lite i det gömda. De kan förklä sig som fienden och GDFs Covert Ops kan dessutom hacka Stroggernas vapen och baser och är ofta ett mycket viktigt tillägg för att vinna striden.

Till sist har vi de vanliga soldaterna. Hårdhudade stridspittar som delar rollen som kulfång och massförstörare. Medan nästan samtliga klasser kan välja mellan ett par olika vapen, är det hos den vanlige soldaten som det ger störst skillnad. Automatkarbin, tungt maskingevär eller raketstrut är det som gäller. Soldaten bär också med sig ytterst viktiga sprängämnen som kan rasera barriärer, fiendeinstallationer och kanontorn.

Personligen fastnade jag hårt för GDF, det kändes på något vis mer intressant att spela som en människa än som en extremful och konstant väsande hög av kött och ståltråd. Valet av vapen föll ganska snart på raketgeväret. En vansinnigt tung, stor, otymplig och horribelt långsamt laddande kreation, som trots allt negativt verkligen kan riva upp en ny kroppsöppning i fienden.

Som raketsoldat brukar jag spendera min tid med att förvandla fiendens plasmakanoner, försvarstorn och fordon till rykande Stroggskrot. Mot flygande mål fungerar raketgeväret alldeles fantastiskt bra, samma sak med fiendens mindre markfordon. Det är många som har gasat rakt mot mig, bara för att få smaka på en raket rakt i förarplats, med direkt dödlig utgång.

Spelet är uppdelat i tre olika kampanjer som utspelas i europa, nordamerika och afrika. Varje bana betyder att ett lag anfaller och det andra försvarar. Ett gott exempel är Norge-banan där. GDF ska försvara en byggnad. En halvt raserad norsk by är första delen av banan, och skulle Stroggerna förstöra GDFs försvar och lyckas bygga en stor dödslaser som bränner upp en entré till GDFs forskningsstation flyttas striden snart från de öppna vidderna till trång närstrid.

Oavsett vilken klass man väljer är Enemy Territory: Quake Wars otroligt enkelt att komma igång med. Uppe i vänster hörn har man sitt nuvarande uppdrag, ett tryck på m-knappen och man kan välja mellan de uppdrag som finns tillgängliga. Som sjukvårdare kan man se att man ska rädda en viss spelare, och tittar man runt på skärmen ser man snart en ikon som lyser genom väggar och hinder, dit ska man ta sig och göra sitt jobb. För en soldat kan det innebära att man ska spränga en barriär för att kunna se till att markfordonen kan ta sig genom till fiendens bas, och en ingenjör kan se att han eller hon behöver bygga ett rakettorn som tar hand om fiendens fordon.

Finns det flera uppdrag lediga för klassen är det bara att trycka på m-knappen och välja fritt. När man valt sitt uppdrag kan man se vilka andra spelare som håller på med samma uppdrag, ett snabbt och smidigt sätt att hålla kontroll på sina kamrater. Varje gång man slutför ett visst uppdrag får man erfarenhetspoäng. Spelar man på en raknad server får man därmed tillgång till högre ranker allt eftersom spelet löper vidare över en lång tid, och under själva matchens gång får man tillgång till olika förbättringar till sin utrustning. Som raketgalning får jag under varje match tillgång till snabbare låsningstid med mina raketer. Vilket betyder att jag behöver sikta en kortare tid för att låsa min raket på målet, för om man inte låser, ja då ska det väl egentligen till en smula tur, eller mycket skicklighet om man ska träffa ett rörligt mål.

Andra uppgraderingar är snabbare springhastighet och kevlarväst, mer kulor, snabbare omladdning och mycket annat. Kort och gått, det man använder mest, får man också mer uppgraderingar till. Om man är Strogg och gillar fordon kan man till exempel få förmågan att kalla ner mer jetpacks till basen. Fordonen är ännu ett starkt kort i Enemy Territory: Quake Wars. Även om de ibland är lite väl enkla att använda är de ändock ett viktigt element på fältet. GDF har sina små enkla Huskys, en ensitsig fyrhjuling som enbart fungerar för att ta sig över långa ytor. Bräcklig som ett korthus och utan vapen är man ett enkelt mål om man skulle stöta på en Strogg eller två.

Vidare har GDF en hummer, en stridsvagn, stridsheliopter, stridsbåtar, ett truppfordon och deras MCV, som är en mobil bas som är GDFs huvudobjektiv i många fall. MCVn kan till skillnad från de andra fordonen inte förintas, men kan sättas ur spel med stora mängder stryk, något som gör ingenjörer väldigt viktiga. Stroggerna har en helt annan uppsättning. Deras minsta fordon är ett jetpack som gör att de kan ta sig till hustak, bergstoppar och annan del av terrängen som annars är svåråtkomlig. Jetpacken har en begränsad mängd energi som laddas upp så fort man inte aktivt flyger, trots detta är de ett utomordentligt fordon som dessutom ploppar ner bomber på sina intet ont anande GDF-soldater.

Precis som GDF finns det ett luftfordon som sprider massvis med död om man står i vägen, och två sorters markfordon, en lätt variant, och en tyngre svävarstridsvagn. Stroggernas trumfkort är dock deras gigantiska Cyclops. En stor mech som tål stora mängder stryk, och som i gengäld kan förvandla en hel anfallsvåg av GDF-killar till damm. De flesta fordon stödjer att man är flera som sköter vapnen, och i vissa kan man även frakta soldater till fronten.

Även om de två sidorna i grund och botten är lika, finns det faktiskt en hel del skillnader som gör att man inte riktigt kan spela på exakt samma sätt med båda lagen. Varje klass har små skillnader från sina motsvarigheter. Stroggerna använder sig till exempel inte av magasin i sina vapen, utan de laddas istället upp när de inte används, och de har mer hälsa, men inget skydd i övrigt. Personligen känner jag att varje gång jag spelar som Strogg, känner jag mig lite främmande till hur de fungerar, något som Splash Damage har gjort bra.

Jag älskar farten och stridens hetta i Enemy Territory: Quake Wars, och det är sällan som matcherna blir tråkiga eller långrandiga. Som förintare har jag alltid något att göra, om inte skyn är fyllt med flygande Strogger, har de svinen monterat upp en radar jag måste spränga för att de inte ska kunna se hur vi strider. Upplägget är föredömligt enkelt, snabbt och flörtar en smula med hur Quake spelades en gång i tiden.

De tre kampanjerna är över lag väldigt bra, det finns såväl trånga banor där mina raketfasoner inte alls lämpar sig, och enorma, stora, öppna ökenbanor där jag härskar totalt. Bandesignen är smart med flera olika rutter till slutmålet, flera gömda platser där krypskyttar kan husera och det finns ofta möjlighet att flankera fienden om man bara tar sig tiden.

Det upplägget är enkelt med klara tydliga mål som behöver klaras av i en specifik följd, plus mängder med sekundära uppdrag som kan slutföras om man så önskar. Primära mål inkluderar att ta kommando över specifika platser, spränga upp en väg in i fiendens bas eller ta sig genom en Strogg-portal. Sekundära uppdrag involverar sådant som spelarna rapporterar in, till exempel att en radar måste skrotas, eller en artillerikanon som måste förvandlas till Stroggskräp.

Spelet stora styrka är att det är så enkelt att komma in i.. När man börjar ser man sitt uppdrag, man ser vart man ska, och det är bara att ta sig dit. Väl där kan man oftast bara trycka eller hålla inne sin actionknapp och man börjar rigga sprängämnen, hackar en Stroggbas eller vad det nu må vara. Splash Damage har gjort det enkelt att komma in i Enemy Territory: Quake Wars, och det är något som blir mer och mer sällsynt i den här typen av spel tycker jag.

Men visst finns det negativa sidor också. Fordonsfysiken är väldigt enkel och faktiskt inte alls bra. Men ändå passar den in i spelet som är uppbyggt som en snabbare, enklare variant av Battlefield, dock utan att förlora varken djup eller taktik. Dessutom hade jag gärna sett lite bättre fysik i övrigt, med byggnader som går att spränga och kroppar som beter sig lite mer normalt, men detta är inget som Enemy Territory: Quake Wars är ensamt om att sakna.

De som älskar Battlefield kommer nog inte att finna sitt nya favoritspel i Enemy Territory: Quake Wars, men jag som personligen aldrig riktigt lyckats ta in mig i Battlefields lite mer verklighetsförankrade utförande känner mig som hemma i denna hypersnabba actionfest som Splash Damage har gett oss. Det är enkelt att komma in i, snabbt, spännande och vansinnigt kul, jag älskar det.