Säg "Duck Tales" till en 70-talist och dennes ögon kommer omedelbart att bli glansigt fuktiga. Både över ljuva minnen av en alldeles suverän TV-serie som Disney inte lyckats överträffa varken förr eller senare, men även över Capcoms helt fenomenala NES-spel från sent 80-tal. På den tiden gjordes Disney-spelen av spelvärldens giganter som Capcom och Sega - och resultatet blev också ofta därefter.
Men medan alla NES-spel av rang sedan dess fått återutgivningar till bland annat Virtual Console, försvann Duck Tales från radarn på grund av rättighetsproblem. Disney ägde en del och Capcom en annan, medan rätten att göra Disney-spel flyttat runt. Därför hamnade det i samma limbo som andra superspel med licenser, som Moonwalker med Michael Jackson, Cool Spot eller Robocop vs Terminator.
Men nu har man alltså äntligen återupplivat klassikern, och det med besked. Wayforward har tagit originalet, remixat musiken, ritat om all grafik och kallat in hela originalgänget från TV-serien för att göra spelets röster. Sistnämnda är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att mannen bakom Farbror Joakims röst, Alan Young, är hela 93 bast. Risken är alltså överhängande att det här är en av de sista Disney-tolkningarna vi hör från honom.
Resultatet är en nostalgikavalkad som skickat välbehagsrysningar uppför ryggraden otaliga gånger under äventyret. För mig som såg Duck Tales framför allt på TV3 så hör jag den svenska Farbror Joakim i huvudet när jag tänker på Duck Tales, och att äntligen få lyssna på originalet är en liten fest i sig själv. Inte minst eftersom man nu tydligt hör Farbror Joakims skotska ursprung, vilket ger honom en dimension extra.
Att studsa mellan bergsgetter i Himalaya, letandes efter flygplansdelar, är precis lika underhållande som jag minns det, och klurigheten i att hitta alla gömda mynt i Amazonas är en utmaning utöver det vanliga. Seriöst, hur klarade man det här spelet när man var liten? Lyckligtvis har spelkontrollen förenklats något för de som vill, och det på ett bra sätt som inte försämrar spelbarheten. Det handlar istället enbart om att man slipper trycka nedåt på styrkorset för att studsa på Joakims käpp.
Därmed blir äventyret mer njutbart, och risken minskar att man skulle missa på grund av att styrkorset till den äldre Xbox 360-handkontrollen (som jag använder) suger. För er som inte är bekant med Duck Tales så är det ett av de mest hemlighetspackade spel jag varit med om. Överallt finns hemliga vägar och det gäller att bokstavligt talat vara överallt. Det dräller nämligen av gömda ädelstenar som bara dyker upp om man råkar passera exakt den plats på skärmen där de är gömda.
Ädelstenarna gör Fabror Joakims redan ganska välfyllda portmonnä ännu lite mer välfylld, och det kommer väl till pass då det finns massor av kuriosa att låsa upp med insamlade pengar. Jag har låst upp drivor av saker och frossat i ljuva minnen av Fabror Joakims husa, Guld-Ivar Flinthjärta och Gizmokvack. Normalt tycker jag att detta är ett ganska billigt sätt att skapa mer spelvärde, men här fungerar det eftersom återspelningsvärdet i Duck Tales Remastered är så bra som det är.
Även musiken är genomarbetad. Till en början trodde jag nästan att Wayforward inte rört tonerna. Sanningen är dock att de piffat upp allt på ett smakfullt sätt med lite mer tryck utan att alls förändra karaktären. Och att ställa sig på månbanan och bara lyssna känns lika självklart idag som för över 20 år sedan, när jag spelade Duck Tales Remastered första gången.
Faktum är att Duck Tales klarat tidens tand nästan osannolikt bra. Variationen, musiken, alla hemligheter och spelkontrollen gör att det är nästan lika njutbart idag. Visst, många av dagens spelare kanske inte kommer uppskatta det något oförlåtande upplägget, och även om den är charmig så drar den talade dialogen ned tempot något, i synnerhet för mindre barn som inte förstår engelska. I slutändan är det dock precis såhär en bra remake av en klassiker ska se ut.