Svenska
Gamereactor
recensioner
Saints Row IV

Saints Row IV

Vi har tagit en paus från allt vad vardagsliv och tristess innebär i den obönhörligt löjliga värld Volitions senaste spel bjuder på. Följ med Tobias till Saints Row IV:s galna värld.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Det finns en gräns för hur många tårar jag kan fälla framför min skärm, hur många timmar jag kan filosofera över öde, tidsresor, dimensioner och hur många favoritkaraktärer jag tål se långsamt tyna bort efter ett zombiebett. Den gränsen har så gott som nåtts i år. Det är därför med öppna armar jag välkomnar de uttråkades, de skvatt galnas och alla överdrifters skyddshelgon som med popkulturreferenser i ena handen och tentakelslagträ i den andra kommit att frälsa vårt lilla hörn av mänskligheten från prettofilosofi och känslolarv. De lila helgonen är tillbaka, mer utflippade än någonsin.

Saints Row IV
Ingenting går chefens väg längre. Nu tycker inte ens helgonens egna energidrycksmärke om dem.

Livet verkade gå så bra för The Saints. Deras ledare, seriens protagonist, hade blivit USA:s president och krossat alla rivaliserande gäng. De hade alldeles nyss byggt in en drös strippstänger i Vita Huset OCH blivit anfallna av utomjordingar.

Det hade omöjligt kunnat gå bättre, när plötsligt utomjordingarnas brittiske, Macbeth-citerande ledare bestämmer sig för att fängsla presidenten i en artificiell version av hemstaden Steelport med varken Saints-dyrkande invånare eller helpimpat Vitt Hus, eller vad man nu kallar Vita Huset i obestämd form. Vem kan då klandra presidenten för att denne blir lite nedstämd? "Vänta lite, en känsla? Bort med den! Här, ta en hel drös superkrafter och ett dubstepgevär så försvinner den nog!"

Detta är en annons:
Saints Row IV
Volition vill gärna göra det tydligt att den värld man befinner sig i är en simulation. Vissa gånger är resultatet, som här, ganska smakfullt. Oftast inte.

Precis så verkar Volition resonera, och det är exakt så jag vill ha det. Jag spenderar min första timme med Saints Row IV skrattandes nästan oavbrutet. Efter att ha skjutit ner rymdskepp utanför Vita Huset, ätit pankakor i en amerikansk förortsidyll från femtiotalet och flytt från utomjordingarnas moderskepp diggandes till "What is Love" är det en smått överväldigad Tobias som till slut släpps lös bland Steelports virtuella gator. Saints Row IV kunde omöjligt börjat mer olikt sin föregångare.

Saints Row IV
Vår kalsongförsedde protagonist är skamlöst inspirerad av Watchmens Dr. Manhattan. Åtminstone utseendemässigt.

Trots det har spelet inte sällan kallats Saints Row: 3.5 i forum och kommentarsfält, men fyran är på något smått paradoxalt vis lite av sin föregångares motsats. Där Saints Row: The Third inleds svagare än amerikanskt kaffe lägger Volition i högsta växeln redan från början med Saints Row IV. Medan föregångaren lider av småsjabbigt gameplay och förgylls av aldrig tidigare skådad galenskap är det själva spelmekaniken som är fyrans höjdpunkt.

Detta är en annons:

Jag tror inte detta är ett medvetet val, snarare tvärt om. Jag tror Volition gjort allt de kunnat för att vara galnare, mer oväntade, mer förolämpande och mer parodierande, och även om det inte längre är lika överraskande, eftersom galenskapsribban redan var satt ganska högt, passar seriens underbara idioti så mycket bättre i det nya, virtuella Steelport.

Saints Row IV
Energidryckmonsterdödandet gick så långt att jätteburkmonstret Paul bestämde sig för att ingripa. Vi beundrar hans fadersintinkter. Det gör inte vårat raketgevär.

Visst, konceptet är detsamma. En minst sagt löst sammanhållen story i en värld fylld till bredden med vrickade sidouppdrag och utmaningar. Det finns territorium att ta över (denna gång från simulerade utomjordingar istället för rivaliserande gäng), helgalna vapen och inte sällan skrattframkallande dialog.

Till och med Steelport ser mer eller mindre likadant ut, om man bortser från de utomjordiska byggnaderna utspridda lite varstans. Trots det bjuder Saints Row IV på en helt annan spelupplevelse än tidigare spel i serien. Detta är enbart tack vare superkrafterna, och det är med ett så gott som uttömt adjektivförråd jag konstaterar att det är såhär Saints Row skulle varit redan från början.

Med det inte nödvändigtvis sagt att detta spel är bättre än sin briljanta föregångare. Hade de släpps samtidigt hade fyran tveklöst varit den vassare upplevelsen, men mycket av den chockfaktor som gjorde Saints Row: The Third så överraskande och perverst underhållande har redan använts upp, och är inte lätt att återvinna. Det är därför synd att trean inte vågade ta steget fullt ut, utan stod trots all sin galenskap med ena benet kvar i verkligheten.

Saints Row IV
Bara i Saints Row... bara i Saints Row...

Måhända trean var mer chockerande, men inget spel i serien har varit mekaniskt roligare än Saints Row IV. Det är fortfarande under förväntan rent grafiskt, miljöerna är detaljlösa och det finns fler buggar än under en dansbandskväll på en finlandsfärja (Urk, bättre kan du, Tobias). Men allvarligt talat, om jag ena stunden slåss mot en toalett med telekinetiska krafter för att sedan skjuta svarta hål mot pansarvagnar och sedan avfyra en salva dubstep i huvudet på en varmkorv är det svårt att klaga.

Tjugo timmar in i spelet har jag nog med anteckningar över anmärkningsvärda tillfällen för att fylla en mindre bok, och den smärta i käkmusklerna jag fick av för mycket skrattande har övergått i träningsverk. Föga förvånande finner jag mig en aning förvirrad av årets mest paradoxala uppföljare. Inte lika chockerande, men mekaniskt överlägsen tidigare spel i serien. En hejdlöst rolig upplevelse som kämpar, delvis förgäves, att överträffa sitt inledande kapitel. "Vänta lite, en komplicerad tanke? Bort med den! Här, ta en förstoringsståle och en gorillakostym så försvinner den nog!"

Okej, Saints Row. Vad du än vill. Bara jag får flyga lite också!

HQ
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Underhållande mekanik, kreativa sidomoment, fantastisk humor, passande musik, bra röstskådespeleri, massor av sidouppdrag
-
Inte lika överraskande, ibland ohyggligt fult, lite väl lätt, ojämn animationskvalitet
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Petter Hegevall
Jag gillar bahjshumor och stryk. Jag gillar aliens stora som höghus som man får slå 400 000 gånger i ansiktet med en enorm superdildo samt tramsig dialog, märkliga karaktärer och jetflygplan. Men trots detta, trots att Volitions knasiga fyra innehåller allt detta (och lite till) kan jag inte skaka av mig känslan att detta precis lika gärna hade kunnat släppas som en nedladdningsbar expansion. Lite ihåligt, kanske lite för larvigt vissa stunder och inte lika köttigt som framförallt Saints Row 2 var. 6/10

Medlemsrecensioner

  • tishmaestro
    OBS: Spoilers från det TREDJE spelet förekommer i texten! The Saints är tillbaka i det fjärde spelet i serien, och denna gång tar man... 7/10
  • Henric Pettersson
    Jag har nu efter nästan 20 timmar klarat ut Volition's nya sandlådespel, Saints Row IV. Jag var en av dem som tyckte trean var ett riktigt... 8/10

Relaterade texter

Saints Row IVScore

Saints Row IV

RECENSION. Skrivet av Tobias Garsten

Vi har tagit en paus från allt vad vardagsliv och tristess innebär i den obönhörligt löjliga värld Volitions senaste spel bjuder på. Följ med Tobias till Saints Row IV:s galna värld.



Loading next content