Det finns en gräns för hur många tårar jag kan fälla framför min skärm, hur många timmar jag kan filosofera över öde, tidsresor, dimensioner och hur många favoritkaraktärer jag tål se långsamt tyna bort efter ett zombiebett. Den gränsen har så gott som nåtts i år. Det är därför med öppna armar jag välkomnar de uttråkades, de skvatt galnas och alla överdrifters skyddshelgon som med popkulturreferenser i ena handen och tentakelslagträ i den andra kommit att frälsa vårt lilla hörn av mänskligheten från prettofilosofi och känslolarv. De lila helgonen är tillbaka, mer utflippade än någonsin.
Livet verkade gå så bra för The Saints. Deras ledare, seriens protagonist, hade blivit USA:s president och krossat alla rivaliserande gäng. De hade alldeles nyss byggt in en drös strippstänger i Vita Huset OCH blivit anfallna av utomjordingar.
Det hade omöjligt kunnat gå bättre, när plötsligt utomjordingarnas brittiske, Macbeth-citerande ledare bestämmer sig för att fängsla presidenten i en artificiell version av hemstaden Steelport med varken Saints-dyrkande invånare eller helpimpat Vitt Hus, eller vad man nu kallar Vita Huset i obestämd form. Vem kan då klandra presidenten för att denne blir lite nedstämd? "Vänta lite, en känsla? Bort med den! Här, ta en hel drös superkrafter och ett dubstepgevär så försvinner den nog!"
Precis så verkar Volition resonera, och det är exakt så jag vill ha det. Jag spenderar min första timme med Saints Row IV skrattandes nästan oavbrutet. Efter att ha skjutit ner rymdskepp utanför Vita Huset, ätit pankakor i en amerikansk förortsidyll från femtiotalet och flytt från utomjordingarnas moderskepp diggandes till "What is Love" är det en smått överväldigad Tobias som till slut släpps lös bland Steelports virtuella gator. Saints Row IV kunde omöjligt börjat mer olikt sin föregångare.
Trots det har spelet inte sällan kallats Saints Row: 3.5 i forum och kommentarsfält, men fyran är på något smått paradoxalt vis lite av sin föregångares motsats. Där Saints Row: The Third inleds svagare än amerikanskt kaffe lägger Volition i högsta växeln redan från början med Saints Row IV. Medan föregångaren lider av småsjabbigt gameplay och förgylls av aldrig tidigare skådad galenskap är det själva spelmekaniken som är fyrans höjdpunkt.
Jag tror inte detta är ett medvetet val, snarare tvärt om. Jag tror Volition gjort allt de kunnat för att vara galnare, mer oväntade, mer förolämpande och mer parodierande, och även om det inte längre är lika överraskande, eftersom galenskapsribban redan var satt ganska högt, passar seriens underbara idioti så mycket bättre i det nya, virtuella Steelport.
Visst, konceptet är detsamma. En minst sagt löst sammanhållen story i en värld fylld till bredden med vrickade sidouppdrag och utmaningar. Det finns territorium att ta över (denna gång från simulerade utomjordingar istället för rivaliserande gäng), helgalna vapen och inte sällan skrattframkallande dialog.
Till och med Steelport ser mer eller mindre likadant ut, om man bortser från de utomjordiska byggnaderna utspridda lite varstans. Trots det bjuder Saints Row IV på en helt annan spelupplevelse än tidigare spel i serien. Detta är enbart tack vare superkrafterna, och det är med ett så gott som uttömt adjektivförråd jag konstaterar att det är såhär Saints Row skulle varit redan från början.
Med det inte nödvändigtvis sagt att detta spel är bättre än sin briljanta föregångare. Hade de släpps samtidigt hade fyran tveklöst varit den vassare upplevelsen, men mycket av den chockfaktor som gjorde Saints Row: The Third så överraskande och perverst underhållande har redan använts upp, och är inte lätt att återvinna. Det är därför synd att trean inte vågade ta steget fullt ut, utan stod trots all sin galenskap med ena benet kvar i verkligheten.
Måhända trean var mer chockerande, men inget spel i serien har varit mekaniskt roligare än Saints Row IV. Det är fortfarande under förväntan rent grafiskt, miljöerna är detaljlösa och det finns fler buggar än under en dansbandskväll på en finlandsfärja (Urk, bättre kan du, Tobias). Men allvarligt talat, om jag ena stunden slåss mot en toalett med telekinetiska krafter för att sedan skjuta svarta hål mot pansarvagnar och sedan avfyra en salva dubstep i huvudet på en varmkorv är det svårt att klaga.
Tjugo timmar in i spelet har jag nog med anteckningar över anmärkningsvärda tillfällen för att fylla en mindre bok, och den smärta i käkmusklerna jag fick av för mycket skrattande har övergått i träningsverk. Föga förvånande finner jag mig en aning förvirrad av årets mest paradoxala uppföljare. Inte lika chockerande, men mekaniskt överlägsen tidigare spel i serien. En hejdlöst rolig upplevelse som kämpar, delvis förgäves, att överträffa sitt inledande kapitel. "Vänta lite, en komplicerad tanke? Bort med den! Här, ta en förstoringsståle och en gorillakostym så försvinner den nog!"
Okej, Saints Row. Vad du än vill. Bara jag får flyga lite också!