Det här har varit en annorlunda och lite konstig recension att skriva. Helt klart. För att recensera en box som innehåller fem spel, istället för ett, gör givetvis att jag dels tvingats se på alla fem spelen separat men även betygsatt dem tillsammans. Som en enda stor underbar klump. Och det har jag nu gjort. Klumpen har förtjänat Gamereactor högsta betyg flera gånger om, och jag ska nu försöka berätta hur bra det här verkligen är.

The Orange Box är inte första gången som Valve på med spelvärldens mått mätta agerar jultomtar och bjuder på ett lyxpaket så fullproppat att man nästan trillar av pinn bara av att tänka på det. Sist detta hände hette boxen Half-Life: Game of the Year Edition och innehöll Half-Life, Half-Life: Opposing Force, Half-Life: Blue Shift, Team Fortess och Counter-Strike. Jag betygsatte denna box då det begav sig, och precis som nu belönades den boxen med ett absolut maxbetyg.

The Orange Box innehåller fem spel. Half-Life 2, Half-Life 2: Episode One, Half-Life 2: Episode Two, Team Fortress och Portal. Till PC finns Half-Life 2 och Half-Life 2: Episode One redan utgivna sedan länge (ja, Half-Life 2 är tre år gammalt, Episode One lite drygt 18 månader) men till Playstation 3 och Xbox 360 är detta första gången som världens bäste Gordon agerar tystlåten rebelledare.

För att på ett rättvist sätt kunna bedöma hur pass bra The Orange Box och de fem spelen är har jag spaltat upp recensionen och tänker nu gå igenom spel för spel, utan att för den skull bli för långrandig, tråkig eller babblig.

Half-Life 2: Episode Two
Jag blundar och drömmer mig bort. Bort till den vita skogen, till Alyx och till City 17. En värld infekterad av utomjordisk ohyra, död och förstörelse, men samtidigt så olidligt attraktiv, inbjudande och spännande. Jag älskar den digitala kuliss som Valve byggt åt oss, jag vill bo där. Bo i en stor tvåplansvilla med Alyx, skaffa några barn och låta Dog springa fritt på bakgården.

Jag har precis bevittnat slutsekvensen i Half-Life 2: Episode Two. Det andra fortsättningskapitlet till världens bästa spel, en fortsättning som flera gånger fått mig att tappa andan. För medan Episode One var småskaligt snålt, kortlivat och oengagerande är Episode Two dess raka motsats. Valve har tagit i från tårna den här gången, och den åtta timmar långa färden från utkanten av City 17 till den snudd på förtrollande vackra White Forest är en upplevelse olik allt annat i år. Visst, Halo 3 var helt makalöst bra och Bioshock fick mig att fnittra som ett litet barn med en stor godispåse. Men ingenting, då menar jag ingenting, slår Half-Life, när Half-Life är som allra bäst.

Minns du hur Episode One slutade? Förutom snöpligt då menar jag. Gordon och Alyx kastade sig på det skenande tåget som hastigt förde dem ut ur ett raserat, infekterat och osäkert City 17. Citadellet var förstört, ur det sprutade det röd och lättröda moln som liksom sögs in i himlavalvet och Combine var handikappade, försvagade och delvis slagna. Episode Two börjar sekunder efter det att tåget kraschat i en skogsglänta i bergen.

Gordon är fången inuti en tillknycklad tågvagn och innan Alyx bryter loss ena vagnens vägg med Gordons antigravitationsgevär, ser det rätt mörkt ut för vår slitstarka hjälte. Men Alyx kommer till undsättning. Denna Alyx. Det må låta som dravligt psykopatsnack från en åldrande chefredaktör utan verklighetsförankring, men Alyx är underbar. Hon är inte bara den bästa datorstyrda medhjälparen i ett spel någonsin utan även den bäst designade tjejen/kvinnan i ett spel, och en underbar vän.

Väl ute ur tågvagnen och på väg mot en närliggande tågstation mitt ute i ödemarken stöter Gordon och Alyx på en patrull av de nytillkomna fiendekreaturen "hunters" och därefter tillåts inga längre andningspauser i jakten på Combine. Därefter startar vad som jag redan nu korar till årets spel.

För Half-Life 2: Episode Two är något av det bästa jag upplevt i actionväg, i hela mitt liv. Faktiskt. Det är så mycket mer än ett expansionspaket. Det är den regelrätta och ohyggligt högkvalitativa fortsättningen på Valves enastående mästerverk. Och det råder jag dig för allt i världen att inte missa. För när Valve spänner musklerna får de en hel värld av konkurrenter att nervöst fnysa av avundsjuka. Half-Life 2: Episode Two innehåller fantastisk bandesign, underbar tempovariation, extremt välgjord grafik och karaktärer som man verkligen, verkligen bryr sig om.

Visst, spelets början, med de smått enerverande svåra underjordiska (Ant Lions hemvist) gångarna (som är fyllda till bredden med spottande slabbiaks) är inget vidare. Men så snart Gordon och Alyx når kullarna som leder till White Forest slutar jag svära över brist på ammunition, spottande skalbaggar och mörka passager och bara sjunker ned i världens mest bekväma position och bara njuter.

Jag njuter så jag nästan svimmar då Dog slaktar en Strider framför mina ögon, eller då Combine orkestrerar ett superstiligt bakhåll och tvingar in mig och Alyx i en gigantisk villa med hjälp av hutlös eldkraft. Eller då vi möter ett pack med Hunters vid en övergiven radiostation som hoppar in genom taket, så cinematiskt att gåshuden nästan dör av sig självt. De riktigt starka spelögonblicken i Half-Life 2: Episode Two är många, episka och utmanande.

Half-Life 2
Jag vet inte hur mycket jag behöver säga om Half-Life 2. Förutom att jag gav spelet 10/10 i november 2004, och att vi som redaktion tillsammans korade det till världens bästa spel någonsin i vår Topp-100-lista i Gamereactor #30. Så bra är det, så mästerligt genialiskt. Så oerhört överlägset. Om du som Playstation 3- eller Xbox 360-ägare inte upplevt Half-Life 2 är det härmed oerhört (oerhört) viktigt att du omedelbart införskaffar denna ljuvliga box och njuter av ren och skär spelmagi.

Det Half-Life 2 som medföljer The Orange Box är rent grafiskt aningen uppdaterat. Valve har tillfört ett mer komplext system för realtidsljus, skuggor samt en mindre tuff komprimeringsalgoritm för spelets texturkompression. Detta innebär att Half-Life 2 ser snyggare ut än vad det gjorde 2004. Inte mycket, men tillräckligt för att det enkelt ska kunna mäta sig med dagens titlar, inte minst tack vare den geniala designen som Valves mästerverk innehåller.

Half-Life 2: Episode One
Half-Life 2: Episode One var en besvikelse för mig. Det vet du som läste min recension när det först släpptes till PC. Det var kort, småskaligt och kändes billigt. Som ett hafsigt expansionspaket snarare än ett riktigt spel (som Episode Two absolut känns som). Idag då jag spelat om Half-Life 2, Episode One och Episode Two efter varandra på Xbox 360, i ett kör, tycker jag lite mer om Episode One, men fortfarande inte sådär supermycket. Som transportsträcka fungerar det, som ett hastigt kapitel från det raserade citadellet till stadens utkant. Men inte mer.

Team Fortress 2
1998 var jag på ECTS. Europeisk spelmässa som på den tiden ägde rum i London varje år och växte sig riktigt stor innan den lades ned. Under den andra mässdagen träffade jag Valve för första gången och fick då spela en tidig version av Team Fortress 2, uppföljaren till gratis-multiplayerspelet baserat på samma grafikmotor som Half-Life-originalet. Sen blev det tyst, i sju år (!) innan Valve på nytt visade upp ett helt annat Team Fortress 2, nu med fnissframkallande Hanna-Barbera/Disneydags-design och hysteriskt tempo.

Team Fortress 2 är ett multiplayerspel, enbart, som också kommer att säljas separat via Steam. Här finns nio olika klasser som alla har olika funktioner och färdigheter (precis som i det första Team Fortress) som sträcker sig från doktor till spion. Beroende på spelstil väljer man antingen en snabb, lätt gubbe eller en tungtbeväpnad jättekille med enormt skägg.

Matcherna utspelar sig på överdrivet tecknade banor, grafiken liknar ett barnprogram fast med en lagom stor dos urskön ironi, och speltempot är som sagt helt ursinnigt. Jag har hunnit spela cirka 60 matcher hittills i Team Fortress 2 och gillar det, skarpt. Ett multiplayerspel som till skillnad från exempelvis Battlefield 2 eller Enemy Territory: Quake Wars inte alls tar sig själv på för stort allvar utan roar på enkla men beroendeframkallande premisser.

Portal
Portal började som ett amatörprojekt, eller ja, som en demo för att visa upp en fiffig idé, och hur mycket roligt det går att framställa med hjälp av Valves überflexibla spelmotor. Gabe Newell (Valves starkeman) gillade det så mycket att han beslutade sig för att kasta med det, i The Orange Box.

Portal är för mig det minst intressanta spelet i den här boxen, och något som jag inte tänker spendera särskilt mycket mer tid med. Portal är ett slags pusselspel sett ut förstapersonsperspektiv där man skjuter ut portaler ur ett jättestort, mjölkvitt, gevär och därmed kan pussla sig ur de allra knivigaste labyrintrummen. Roligt och välgjort för de som älskar att pussla, rätt tråkigt för de som bara vill skjuta monster, poliser eller militärer... istället. Det vill säga: undertecknad.

Jag brukar väldigt sällan prata om prisvärdhet när det gäller spel, men i fallet The Orange Box är det svårt att hålla slutbossgarvet borta då man tänker på hur sinnessjukt mycket superb underhållning man får för pengarna.
Detta är årets hittills bästa spel, och ett måste för alla som någon gång njutit av Gordons kungliga sällskap. Ja, och ni som ännu har gjort det har helt enkelt inget kvar att skylla på längre.

(Bilderna är tagna från Xbox 360-versionen av The Orange Box)