DK Jungle Climber

Donkey Kong är spelvärldens motsvarighet till Bruce Willis. Jo, så är det faktiskt. Här kommer fem fakta som stöder min tes:

1. Båda slog igenom på åttiotalet (Donkey Kong och Die Hard)

2. Båda glömdes sedan bort och ersattes av andra, coolare killar (Super Mario och Eddie Murphy)

3. Båda gjorde storstilad comeback 1994 (Donkey Kong Country och Pulp Fiction).

4. Båda gör sig bäst ju mindre de öppnar käften ("rappandet" i Donkey Kong 64 och Willis alla rolltolkningar där han inte får säga "yippie kayay").

5. Ingen av dem har gjort något vettigt sedan mitten på nittiotalet.

Mm, ta och titta en stund på den lilla nätta listan. Vad tycker ni? Va? Är det något som inte stämmer? Jomenvisst är det det. Vilka uppmärksamma små läsare jag har. Det är nämligen fyra fakta och ett falskt påstående. Har ni gissat vilket? Just det. Fakta nummer fem. Brucan har ju faktiskt varit med i Sin City. Och Donkey? Tja... han är ju med i Mario Party. Och Super Smash Bros. Och Mario Strikers. Och... ja, ni förstår säkert själva vartåt det barkar. Donkey Kong är en föredetting. Inget hopplöst fall, vi snackar inte Johan Widerberg men typ som Bruce Willis innan Sin City. Inte sådär superhet direkt.

Därav att ett DS-spel med hysteriskt glatt, skrikfärgat omslag och titeln "DK Jungle Climber" inte får mig sådär hysteriskt upphetsad. Speciellt inte när baksidans rödvita text basunerar ut att "Simple controls make the game easy and fun to play" och att "players of all skill levels can swing and climb their way to new heights". För mig låter det ungefär lika lovande som att sibylla skulle erbjuda en färdigtuggad mosbricka "så att kunder med eller utan tänder kan mumsa och smaska sig till nya smakmässiga höjder".

Det är vid sådana här tillfällen jag öppnar min lilla ask märkt "endast i nödfall" och likt Sherlock Holmes sniffar lite vitt uppiggande. Okej, nej det gör jag inte alls. Jag skojade bara. Usch vad politiskt inkorrekt det blev. Vi tar om. Det är vid sådana här tillfällen som jag beväpnar mig med journalistisk objektivitet och min hängivenhet gentemot er läsare. Och känner mig duktig. Lite som när man tar ut soporna, eller rensar vasken. Det är inte kul, men någon måste göra det.

Kanske är det också för att jag förbereder mig på det värsta. Kanske för att den anala ramhandlingen med en talande rymdbanan vid namn Xananab och gröna reptiler är utan tvivel den värsta i plattformshistorien (möjligen med undantag för den där myrninjan Zool som höll till på Amiga). Kanske är det för att de "enkla kontrollerna" spelet stoltserar med (som bara låter mig använda L- och R-knapparna för hanka herr Kong fram genom banorna) till en början känns helt urbota korkade. Hursomhelst tar det ett bra tag innan det går upp för mig själv att jag faktiskt sitter och har rätt kul. Och inte bara rätt kul. Utan riktigt kul.

Nu är det på plats med en liten förklaring på hur Jungle Climber spelas. För såvida du inte snöade in på DK: King of Swing för två år sedan (och med tanke på den titelns försäljningssiffror skulle jag inte chansa på det) är du med största säkerhet inte speciellt haj på att manipulera digitala primater med endast två ynka axelknappar. Det är okej, det var inte jag heller till en början. Och det är faktiskt inte alls så dumt som det kan låta. Lite förenklat kan man säga att L-knappen styr Donkey Kongs vänstra hand och R-knappen hans högra. Överallt i världen finns det nämligen små plattor med piggar på, och dessa kan du då grabba tag i med höger eller vänster arm. Tar du tag i en pigg med vänster arm snurrar du åt vänster och tar du tag i den med höger arm snurrar du åt... just det. Höger.

Släpper du taget kastas du iväg åt det håll näsan pekar. Alternerar du mellan L- och R-knapp kan du istället vandra med händera längs piggarna eller göra småhopp. I princip hela spelet går ut just på det här svingandet, på marken är herr Kong nämligen en mycket lam figur och enda sättet att ta kål på fiender är att få tag på en pigg och snurrattackera bort dem med ett välriktat A-knappstryck. . Även fast den kan vara klurig att förklar såhär i skrift är spelmekaniken busenkel och sätter sig snabbt i fingrarna. Det finns en skön tyngd i rörelserna som tar en stund att bemästra, men som i slutändan belönar spelaren med en extremt lättkontrollerad och lättomtyckt svingande apa.

Det grafiska är lite lamt och tråkigt (framför allt de två första världarna) och musiken varierar från acceptabel Donkey Kong Country-nivå till regelrätt mjukporr-muzak, vilket sänker uppelvelsen en bit i alla fall för mig. När jag är på plattformshumör vill jag inte bara hoppa runt på mystiska ting med underfundig spelmekanik, jag vill göra det i spännande världar till mysig musik.

Men, bortsett från dessa surkommentarer är det bara gladlynt överraskning och hänförelse för hela slanten. På många sätt känns Jungle Climber som ett mycket fräschare och roligare spel än New Super Mario Bros. Spelmekaniken är totalt annorlunda men minst lika bra, och bandesignen som hela tiden inför nya moment tvingar mig ständigt att klura till och utvecklas som spelare. Lite som om Prince of Persia och Donkey Kong Country hade dansat vuxenboogie, fått barn och sedan uppfostrat det strikt i två dimensioner och med tillgång till lika många knappar. Helt fantastiskt.

Sedan krävs det i dagens hårda spelbransch mer än en liten bärbar plattformspärla för att återupprätta en fallen apas forna glans, men om nu bara Jungle Climber 2 nu kunde baseras på en grafisk novell, renderas helt i svartvitt och innehålla ganska mycket blod ska det nog fixa sig det med.