Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

SPLINTER CELL: BLACKLIST

Ubisoft Toronto tar i från tårna och backar delar av Splinter Cell-bandet medan de samtidigt sneglar på Modern Warfare och andra actiongiganter. Resultatet är ett bombastiskt, omfattande actionäventyr som tenderar att tråka ut i singleplayer men briljerar i co-op och i multiplayer


Det smäller, dånar och blixtrar. Vissa av stunderna i det här spelet är mer bombastiska än samtliga av de tidigare Splinter Cell-spelen tillsammans. Ubisoft har tagit i från tårna här, och ambitionsnivån i Blacklist är stundtals direkt otäck. Det märks att man vill blåsa bort konkurrensen samtidigt som man avser att övertyga tvivlande fans en gång för alla om att världens bästa smygare verkligen heter Sam - inte Snake (eller Corvo).

Och ja, trots Call of Duty-doftande Mellanösternvibbar är han tillbaka, med besked. Sam Fisher har efter stickspåret Conviction återigen släpat på sig sin kultklassiska latexdress och dragit ned mörkerkikaren över pannan, är sådär bistert Tom Clancy-kärv och mustig som bara han kan vara när han ger sig efter en grupp hänsynslösa militärmördare som kallar sig för The Engineers. Tillsammans med ett team sylvassa specialister reser han i det här spelet runt och löser terrorsituationer över hela världen. Blacklist är för övrigt samlingsnamnet på ett omfattande terrordåd uppdelat i sju attacker som alla rör USA och deras internationella intressen.

Splinter Cell: Blacklist
En av nyheterna i Blacklist är uppdrag som äger rum mitt på blanka dagen. Sam måste alltså försöka gömma sig trots att den stekheta solen minimerar antalet mörka områden.
Detta är en annons:

The Engineers har ställt ett ultimatum på Pentagon som innefattar att man inom en veckas tid drar tillbaka samtliga trupper från olika baser och fronter över hela jordklotet. Om dessa krav inte infrias hotar terroristgruppen att attackera USA:s frihet, demokrati, välfärd samt rasera hela den redan kantstötta ekonomin. Oljan ska sina, blodet ska flyta och USA:s ledare ska avrättas på löpande band. Ingen särskilt kul utsikt med andra ord och något som givetvis måste bekämpas med en lagom stor dos övervåld.

Detta är en annons:

När Blacklist börjar är Third Echelon ett minne blott och Sam har precis färdigställt ramverket för Fourth Echelon, en mindre och tightare grupp ettriga terroristbekämpare som med hjälp av toppmodernt stridsflyg, som rymmer såväl utrustning som högteknologiskt briefing-rum, planerar att resa runt och stoppa samtliga av attentaten innan de sker. Sam sköter grovjobbet medan hans kumpaner sitter 8000 meter ovan mark och gaggar i komradion.

Splinter Cell: Blacklist
Mellansekvenserna i Blacklist baseras på ett nytt Motion Capture-system som Ubisoft Toronto investerat miljontals dollar i. Tyvärr räddar det inte filmsnuttarna från att kännas både ointressanta och ofta ganska krystade.

En av de mer omfattande nyheterna i själva upplägget är Paladin, superflyget som Sam och hans snacksaliga kumpaner reser runt i för att stoppa de surmulna terroristerna. Inuti skeppet kan man röra sig fritt mellan uppdragen, kika lite på statistiken för det som redan är avklarat, småprata med personalen eller byta ut Fishers fältutrustning.

Splinter Cell: Blacklist hoppar mellan renodlade stealth-uppdrag i Irak till infiltration och fritagandet av gisslan i södra London. Sam smyger omkring bland en hög bräkande getter i Jordanien ena sekunden för att under nästa uppdrag knivmörda ryska vakter strax utanför Murmansk. På det här sättet vill Ubisoft Toronto erbjuda samma typ av frenetiska ultravariation i framför allt miljöer och omgivningar som återfinns i Infinity Wards Call of Duty: Modern Warfare-spel. Och det fungerar, för det mesta.

Äventyret hinner aldrig någonsin bli tråkigt eftersom berättartempot, tonen och den takt man kastas mellan olika världsdelar påminner om Splinter Cell: Chaos Theory på snabbspolning, med Panther-grejen intakt från Conviction. På jakt efter terroristerna bakom Blacklist gör Sam allt som krävs för att rädda sitt land och det blir inte sällan sådär löjligt überpatriotiskt och nästan parodiskt när varenda mening kretsar kring frihet och demokrati för det amerikanska folket.

Samtidigt är det svårt att inte bli imponerad över vilken rysligt välpolerad produkt detta är. Singleplayer-delen är varierad, förhållandevis spännande, 14 timmar lång och väldigt utmanande. Superskurken besitter förvånansvärt mycket mänsklighet trots att han till en början endast framstår som en ultraelak stygging som avser att dräpa stora delar av USA:s befolkning. Tillkommer gör ett av de roligaste samarbetslägen som jag haft nöjet att betygsätta.

Splinter Cell: Blacklist
Blacklist pendlar från snyggt till direkt fult. Vissa banor är läckert ljussatta, stora och proppade med tjusiga mapping-tekniker medan skärmuppdateringen känns ojämn i konsolversionerna. Det existerar även viss "screen tearing".

Tillsammans med lärljungen och prickskytten Briggs kan man tillsammans med en smygsugen kompis jaga terrorister och dra nytta av alla fördelarna med att vara två. Det är ofantligt mycket mer belönande att jobba i en liten grupp och plocka fiendesoldat efter fiendesoldat i perfekt symbios med sin co-op-kompanjon. Att banorna dessutom är perfekt anpassade för just samarbete gör knappast saken sämre.

Även multiplayerläget är strålande och då enbart tack vare återkomsten av Spies vs Mercs-spelläget som dök upp för första gången i Splinter Cell: Pandora Tomorrow. Det finns en härlig dynamik och ombytlighet i upplägget där spröda spioner och kulsprute-utrustade legosoldater tampas i trånga utrymmen om vem som kan aktivera och försvara flest kommunikationsstationer. Att smyga i skuggorna, klättra på väggarna och utan att ge ifrån sig så mycket som ett pip avliva motståndarlagets Mercs är en spännande känsla proppad med belöningar.

Splinter Cell: Blacklist
Ubisoft har blandat stealth-känslan från Chaos Theory med de mer bombastiska actionpartierna från Conviction.

En del av intensiteten och känslan av att vara utlämnad till mörkrets makter från Spies vs Mercs-läget i Chaos Theory är som bortblåst eftersom man i Blacklist valt att trissa upp tempot en gnutta. Trots detta har jag ingenting negativt att säga om multiplayerdelen i Ubisoft Torontos senaste produktion då jag spenderat över 25 timmar redan i rollen som Merc på jakt efter semi-osynliga spioner.

Rent spelmekaniskt är Blacklist väldigt bekant, i allmänhet. Man har med flit inte ändrat särskilt mycket alls i vare sig knapplayouten eller de förmågor som Sam tar med sig in i uppdragen. Paladin-skeppet ger spelaren möjlighet att skräddarsy sina load-outs samt köpa uppgraderingar och nya vapen med hjälp av pengarna man tjänar ihop under uppdragens gång. Ubisoft har behållit avrättnings-funktionen från Conviction, något som jag finner överflödigt för andra gången i rad. På tuffaste svårighetsgraden plockas detta bort och Chaos Theory-vibbarna är starka.

Splinter Cell: Blacklist
Att Michael Ironside inte längre gör rösten till Sam Fisher är en rätt fet minuspunkt.

Sägas ska dock att grafikmotorn börjar kännas ordentligt föråldrad på sina ställen. Under London-uppdraget är förvisso ljussättningen superläcker - inte minst i PC-versionen - men så fort man återvänder till Paladin-huben och triggar igång en av spelets många mellansekvenser syns det tydligt att Ubisofts gamla Unreal 2-baserade Splinter Cell-grafikteknologi är till åren. Ansiktsanimationer och texturkvaliteten rent allmänt lämnar en hel del att önska och det existerar kroniska problem med screen tearing i konsolupplagorna.

Inte heller ljudbilden kommer undan utan gnäll från min sida. För medan musiken är atmosfärisk, pampig och passande är ljudeffekter såsom pistolskott, benbrott och explosioner både tunna och en aning framtunga när det kommer till själva surroundmixen. Detta gör att själva inlevelsen när man smyger omkring och stryper ovetande vakter inte riktigt kommer upp i samma skyhöga nivåer som den gjorde i Chaos Theory - som var ett av de snyggaste spelen från förra konsolgenerationen med en exemplarisk ljudbild.

Splinter Cell: Blacklist
Den här banan är spelets snyggaste. Dimman som vilar över kajen är ordentligt läcker och skuggorna är djupa, sotsvarta.

Jag är inte heller särskilt förtjust i Eric Johnsons insats som den nye rösten till Sam Fisher. Visst är han kroniskt förbannad, lågmäld och sammanbiten på ett konsekvent sätt, men hans röst saknar identitet och personlighet och han kommer liksom aldrig riktigt igång i sitt skådespeleri. Att Ironsides ikoniska röst skulle ha gjort Blacklist till ett bättre spel råder det för min del ingen tvekan om.

I slutändan är Splinter Cell: Blacklist långt ifrån perfekt, men ett välpolerat, varierat och framför allt innehållsrikt spel som alla fans av Splinter Cell bör avnjuta. Om inte annat så bara för den superba samarbetsdelens skull, och för att återigen njuta lite av Spies vs Mercs som för min egen del står sig som ett strålande multiplayerläge.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Härlig miljövariation, strålande spelmekanik, trevlig artificiell intelligens, underbar co-op-del, briljant multiplayer
-
Stundtals slö singleplayerdel, trist ljudbild, Erik Johnson är sämre än Michael Ironside

En andra åsikt

Oskar Nyström
Splinter Cell: Chaos Theory står sig som den här ytterst ojämna spelseriens höjdpunkt. Jag hade hoppats att Blacklist skulle nå samma skyhöga nivåer, men icke. Ibland glimmar kampanjdelen till och tar mig tillbaka till Sam Fishers finaste Xbox-stunder men för det mesta gäspar jag mig igenom denna Michael Bay-doftande krigsfest. Det stinker dessutom fränt av de sämsta delarna av Call of Duty: Modern Warfare och när alla de hysteriska Mellanöstern-explosionerna lagt sig kvarstår en story som misslyckas helt med att engagera mig. Samtidigt är Spies vs Mercs ett suveränt spelläge som jag verkligen, verkligen saknat. Co-op-delen är dessutom (precis som Petter påpekar) fullständigt briljant. 7/10

Medlemsrecensioner

  • Ekneh96
    Jag smyger... Aktiverar mina googles som ger ifrån sig det klassiska ljudet. Tre fiender. Jag markerar dem en efter en. Jag springer fram till den... 9/10
Detta är en annons: