The Secrets of Atlantis: The Sacred Legacy

Inledningsvis talar en hel del för The Secrets of Atlantis: The Sacred Legacy. Här finns faktiskt en ganska skön stämning som gör mig sugen på att undersöka omgivningen. Jag är helt ensam på luftskeppet Hindenburg, det är nästan knäpptyst och jag får trevliga retrokickar när tankarna vandrar till gamla Myst och Starship Titanic (två äventyrsspel jag förmodligen minns med för mycket nostalgi). Till sist stöter jag på en man i maskinrummet. Han har ett brutet ben och förklarar att jag måste ta mig till New York för ett viktigt möte. Tydligen bär jag på något exklusivt som andra är ute efter.

Härifrån sätter en ganska klichétyngd historia igång och som titeln antyder handlar det om att undersöka huruvida den mytomspunna staden Atlantis faktiskt inte är ett påhitt. Du spelar Howard Brooks och han reser runt med Hindenburg (som han själv designat) till platser som Indien, Kina, Amerika och Mesopotamien. För att ta dig vidare måste du finkamma omgivningarna på alla möjliga pryttlar, fiska efter ledtrådar i samtal med folk och lösa fysiska pussel.

Spelet presenteras i en förstapersonsvy där du alltid kan titta dig omkring i 360 grader. Du kan dock inte röra dig helt fritt utan "hoppar" några meter åt gången när du klickar på en ny plats. Det finns inga konstigheter med kontrollen som är av klassisk peka-och-klicka-modell. Muspekaren ändrar utseende när den hittar något att interagera med och med ett högerklick kommer du åt dina prylar.

Grafiskt ger The Secrets of Atlantis: The Sacred Legacy blandade intryck. 30-tals-estetik är alltid trevligt och att traska omkring i ett dåtida Empire State Building är, särskilt med en söt receptionist som Howard måste charma, också stämningsfullt. Men förutom några trenchcoats och dåtida filmaffischer på väggarna är det inte så mycket som andas 30-tal. Med de förrenderade omgivningarna medföljer tyvärr också en ful effekt som jag trodde var död sedan länge. Allt som rör sig på den annars stilla bakgrunden, till exempel en trasig elledning som det slår gnistor från, får suddiga konturer vilket gör bildlagren pinsamt tydliga. En annan ful grej är att sekvenserna när Howard löser ett pussel spelas upp i en liten filmruta i mitten av skärmen. Jag tvingas kolla på kartongen att The Secrets of Atlantis: The Sacred Legacy faktiskt är tillverkat efter millenieskiftet.

Alla dessa tristheter skulle vara förlåtna om The Secrets of Atlantis: The Sacred Legacy hade utmanande, logiska och kreativt designade pussel. Tyvärr är det ungefär så långt från sanningen man kan komma. Här finns vissa pussel som bygger på klassiska spel, till exempel sudoku, schack och poker och de är förstås logiska men mest långtråkiga.

Jobbigare är de pussel som bygger på samtal med folket runtomkring en. Innan jag ens fått höra talas om mitt huvuduppdrag och Atlantis tvingas jag tramsa omkring i Empire State Building i evigheter för att få hissarna att fungera. Jag hamnar ständigt i återvändsgränder då vissa samtalsämnen inte är upplåsta ännu, bara därför att jag inte har plockat upp en i sammanhanget irrelevant pryl åtta mil bort. Sakerna är också ofta väldigt lätta att missa, som till exempel en hårnål på några pixlar som är absolut nödvändig för att komma vidare.

Ett typiskt problem är när jag försöker sätta eld på en papperskorg för att sätta igång brandlarmet. Howard gnäller ständigt om att han måste hitta den "idealiska platsen att göra det på" när jag klickar "tändsticka på papperskorg". Jag testar föremålskombinationen på varenda jäkla plats som finns, men ingen duger. Med skamröda kinder googlar jag med ilskna tangenttryckningar fram en fuskis, och inser att jag måste klicka på en bit tomrum(!) i ett specifikt hörn som tydligen är mest pyromanvänligt. Arrgh!

Självklart orsakar detta rantande enorm skada på rytmen i spelet. Lusten att få veta mer om Atlantis hamnar på ungefär samma nivå som lusten att förkovra sig i Skövde och hade det inte varit för recensionsuppdraget hade jag gett upp The Secrets of Atlantis: The Sacred Legacy efter några få timmar.

The Secrets of Atlantis: The Sacred Legacy är inte ett spel som kommer att ge nytt liv åt peka-och-klicka-genren, snarare tvärtom. Det här är en påminnelse om allt vi hatar med äventyrsspel. Hur smart du än är och hur mycket du än gillar genren kan jag inte rekommendera The Secrets of Atlantis: The Sacred Legacy. Frustration i stället för spelglädje kan aldrig innebära ett godkänt betyg.