Det är med en känsla av déjà vu jag vaknar upp i den exotiska djungeln på Saturnus måne. Jag har förlorat alla mina minnen, men jag vet att jag varit här en gång tidigare, för en massa år sedan. 1992 släppte Delphine Software kultklassikern Flashback: The Quest for Identity, ett plattformsspel i samma anda som Prince of Persia som hyllades för sina rotoscoperörelser och sin bestraffande svårhetsgrad. Det har nu gått 21 år. Nyckelpersonal från Delphine har återförenats som Vector Cell och tagit hjälp av Ubisoft för att skapa en remake.
Möt Conrad B. Hart, en hemlig spion med minnesförlust, som tvingas resa genom solsystemet för att stoppa en utomjordisk ras som infiltrerat mänskligheten. När originalet släpptes var detta en lövtunn story som berättades via textdialog i knäpptysta mellansekvenser. I remaken har storyn fått större utrymme, men VectorCell har tyvärr inte tagit vara på potentialen. Många av de nya filmsnuttarna är tecknade och svartvita, och det nya manuset är skrattretande dåligt som bara görs sämre av röstskådisarnas insatser. Conrad måste vara den första (och förhoppningsvis sista) spelhjälten som använder sig av uttrycket "Awesome-sauce". Det blir väldigt svårt att gilla honom.
Conrad har dock genomgått ett antal förbättringar under de två decennium som gått. Tack vare den vänstra analogspaken är han nu mycket snabbare och smidigare än tidigare. Detta i kombination med det generösa checkpointsystemet förhindrar att man tvingas spela samma bana flera gånger om för att man har problem med ett visst hopp. Rymdrevolvern kan även riktas i 360 grader, vilket gjort striderna avsevärt mycket lättare. Conrad kan dessutom hänga från plattformar och skjuta, smyga sig på ovetande fiender och neutralisera dem bakifrån, samt kasta granater från ett avstånd.
Trots det är striderna lika ytliga som när alla dessa funktioner saknades. Den vinnande strategin är fortfarande att sikta och skjuta så snabbt som möjligt, och allt jag nämnt har dessutom någon slags bugg bunden till sig som uppenbarar sig när timingen är som värst. Här finns även en rad andra nyheter, som möjligheten att uppgradera Conrad inom tre olika områden för att göra honom tåligare, starkare eller mer pricksäker. Det är en punkt som låter bra på pappret, men som i själva spelet faller platt då man aldrig känner någon skillnad oavsett hur man väljer att spendera sina poäng.
Det är åtminstone angenämt att titta på Flashback. Animationerna är oftast detaljerade (vilket var väldigt viktigt i originalet) och medan Delphine Softwares neonupplysta framtidsvision inte är särskilt originell är den fortfarande spännande och vacker. Man vill utforska omgivningarna på djupet, vilket tyvärr är omöjligt pågrund av spelets 2D-perspektiv. Som om inte det vore nog så är själva bandesignen horribel, där man kan tvingas springa fram och tillbaka mellan två punkter flera gånger. Upp för hissen, genom ett rum av fiender, ner för ett hål i golvet och sedan hela vägen tillbaka för att prata med en karaktär som man pratade med för några minuter sedan.
Visst väcker nya Flashback känslor av nostalgi, men istället för att hylla förlagan resulterar överflödiga nyheter, frustrerande buggar och dålig bandesign i motsatt effekt. Veteranerna lär vilja glömma denna remake så snabbt som möjligt, och de som aldrig upplevt originalet har bättre spel att välja bland på den nedladdningsbara marknaden.