Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

RAYMAN LEGENDS

Med Rayman Origins visade Ubisoft att Mario inte nödvändigtvis är bäst längre. Vi har recenserat den tokefterlängtade uppföljaren och är sanslöst imponerade...

  • Text: Rasmus Lund-Hansen, GR DE (Översättning: Jonas Mäki)

Det var egentligen inte tänkt det här. Att jag skulle sitta och spela Rayman Legends på min Xbox 360 i sommarvärmen. Spelet var ursprungligen tänkt som en Wii U-exklusiv titel och utformat för att använda pekskärmen till ny spelmekanik. Men någon på Ubisoft fick kalla fötter - förmodligen för att Wii U inte blivit den megasuccé som Wii var - och spelet försenades ett halvår medan utvecklarna omvandlade det redan färdiga Wii U-spelet för att även släppa det till andra format.

Och det bör Ubisoft tackas för. Rayman Legends är nämligen ett spel av sådan kaliber att det förtjänar en så stor spridning som det överhuvudtaget kan få. Det är kort sagt inte bara sommarvärmen som får en viss italiensk rörmokare att svettas ymnigt från pannan. För medan New Super Mario-serien börjar kännas trött och tom på idéer gnistrar Rayman Legends av så mycket banbrytande charm att det på allvar är läge att tala om ett tronskifte i plattformsvärlden.

Rayman Legends
Delad glädje är fyrdubbel glädje. Har du upp till tre plattformssuktande vänner till hands så måste ni helt enkelt spela Rayman Legends.
Detta är en annons:

Du måste vara exceptionellt kallsinnig för att inte omedelbart fyra av ett leende från öra till öra när du startar Rayman Legends. Spelet strålar av glädje i allt från grafik, bandesign, ljudeffekter, den helt fantastiska musiken - ja, till och med spelets huvudmeny. Den är arrangerad som ett stort galleri fylld med målningar som utgör spelets banor och är så genommysig att jag upprepade gånger har suttit för mig själv och bara kutat runt med Rayman och växelvis hoppat, glidit en bit på magen och sprungit vidare.

Storyn är bantad till ett minimum. Vår hjälte och hans vänner har sovit i hundra år, och under tiden har mardrömmar invaderat Glade of Dreams och kidnappat Teenies (de små blåa lirarna med stora näsor från föregångaren). Lyckligtvis väcker den lilla flygande figuren Murphy gänget med en sång, och Rayman & co. kommer snabbt på fötter för att samla tusentals små gula Lums och bli vän alla Teenies de kan hitta.

Detta är en annons:

Legends är en direkt uppföljare till Rayman Origins från 2011, och mycket av den grundläggande spelmekaniken är därför välbekant. Det innebär att du jagar Lums, hittar hemliga rum, hoppar, springer, simmar och svävar genom en mängd färgglada världar, samtidigt som du delar ut hårdhänta knogmackor till fiender längs med vägen (och förmodligen även till dina vänner om du spelar co-op). Men Michel Ancel och hans utvecklingslag har gett fantasin ytterligare fria tyglar, och även om Origins var fantastiskt är Legends så packat med inspiration, idéer och galenskaper att föregångaren nästan verkar monotont stelt och trist vid en jämförelse.

Rayman Legends
En av de nya huvudkaraktärerna heter Barbara och påminner starkt om den modiga tjejen i Brave.

Borta är de shoot 'em up-sekvenser där man red på en mygga och sköt vilt omkring sig. Istället har varje värld ett eget tydligt tema och idéer som underhåller och ser till att variationen bibehålls. I mysiga Fiesta De Los Muertos är temat Mexiko och mat, och stora delar av banorna är gjorda av kaka. Kaka som både följeslagaren Murphy och vissa monster glatt käkar upp och därmed skapar nya vägar som Rayman kan använda. I Olympus Maximus är temat antikens Grekland, och här måste man undvika utbrott av eld och busiga gudar som skjuter blixtar på spelarna. Min absoluta favorit är banan 20,000 Lums Under the Sea, som blandar Jules Verne med James Bond-stämning och faktiskt även stealth.

Jakten på Lums och dolda Teenies är spelets drivkraft, och ju mer du samlar, desto fler saker låser du upp. Nya karaktärer och kostymer, tuffa bonusnivåer där du kör på tid, skraplotter ger tillgång till fler Lums, samlardjur eller till och med bonusbanor från Rayman Origins som har uppdaterats med den nya grafiska stilen. Svårigheten ökar i lugnt tempo, och vill du hitta alla hemligheter, får du räkna med att spendera en hel del tid tillsammans med spelet.

Förutom att Rayman Legends ser roligt ut direkt med dess makalösa design och ljuvliga mellansekvenser så låter det även helt fantastiskt. Den grafiska stilen är en vidareutveckling av Origins handritade look, men med mycket mer detaljerad och nyanserad färgskala. Allt som oftast påminner det närmast om levande oljemålningar. Musiken är inget annat än häpnadsväckande, och fortsätter med generös användning av ukulele och mungiga, och jag har flera gånger haft lust att hitta min egen ukulele och bara stämma in i tonerna. All musik är visserligen inte helt ny, men fortfarande lika härlig att lyssna på.

Rayman Legends
Det finns gott om bossar den här gången, och betydligt färre banor som går ut på att rida mygga.

Varje värld slutar i en blixtsnabb och hektisk bana där du ska kuta så snabbt du kan medan din rutt är utformad så att Lums-samlandet, hopp och slag sker i takt till musiken - i det här fallet består av välkända och legendariska rocklåtar och klassiska stycken. Till exempel kan vi få höra Black Betty på Rayman-rappakalja, eller Eye of the Tiger i mariachi-tolkning. Det låter både fantastiskt och är hejdlöst roligt. Vem sa att rytmspel var ute?

Jag har, som sagt testat Xbox 360-versionen, och har aldrig haft möjlighet att bekanta mig med Wii U-diton, vilken är den bästa. Jag vet därför inte i vilken utsträckning spelet har förändrats till andra konsoler, och hur mycket touch-funktionerna påverkar helheten. Men Legends känns inte på något sätt som en amputerad upplevelse till Xbox 360, utan snarare tvärtom. Ubisofts extra sex månader har verkligen betalat av sig.

Föregångarens möjlighet att spela co-op på fyra spelare genom hela äventyret är tillbaka, och som alltid gör det spelet både lättare och svårare när man har en vän vid sin sida. Lättare eftersom döda spelare alltid kan återupplivas så länge en annan är levande, och svårare eftersom det kräver extra koordinationsarbete mellan varven. Co-op har denna gång fått sällskap av Challenge Mode vilket är dagliga utmaningar att ta del av online. Slutligen finns det Kung Foot, en slags tvådimensionell kombination av fotboll och volleyboll som är både kaotiskt och underhållande.

Rayman Legends
Det finns även denna gången mängder av banor som går ut på att springa så raskt man bara kan. Detta medan världen, karaktärerna och musiken synkar så tight att man nästan börjar gråta av ren spelglädje.

Rayman Legends är koncentrerad kärlek. Livsglädjen bara flödar ur det, och även om man blir satt på hårda prövningar mellan varven är spelet så generöst med checkpoints att det aldrig blir ett problem. Oftast behövs bara en stadig hand och lite tålamod för att komma vidare, och ger man upp kan man bara hoppa ur, välja en annan bana och spela vidare i detta härligt olinjära äventyr.

Föregångare var denna generations kanske bästa plattformsspel, och Rayman Legends slår det på alla punkter. Så enkelt är det. Rayman har visserligen 18 år som plattformsikon i bagaget, vilket är en livstid i spelsammanhang, men det märks inte alls. Rayman Legends känns uppfriskande som få andra spel gör.

09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Gulligt, mysigt, innovativt, underbar design, charmig musik, varierande, grymt roligt tillsammans med tre vänner
-
Kan tendera att bli lite för kaotiskt ibland

Medlemsrecensioner

  • Ekneh96
    Rayman Origins hade väl inte precis någon djup story men det ansågs väl inte behöva till ett spel som det. För mig är det spelet något av de bästa... 9/10
  • 5murfen
    Jag är uppvuxen med Rayman. Jag, bror och pappa brukade spela originalet tillsammans. När sedan Origins utannonserades för några år sedan tappade jag... 9/10
Detta är en annons: