Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

KILLER IS DEAD

Celshadad grafik. Mängder av blod. Halvnakna kvinnor och kvasifilosofisk dialog om livet, döden och löskokta ägg. Suda 51:s nya actionlir är här och Calle har delat ut betyg


Jag gillar Killer 7. Riktigt mycket till och med. Det är något av det mest märkligaste som jag någonsin spelat. Eller snarare upplevt. Killer 7 var inte så mycket ett spel som det var en upplevelse. Något som verkligen stack ut bland mys-titlarna till Gamecube när det släpptes 2005. Utvecklaren Grasshopper Manufacture satte med tång och blåslampa ihop en ohygglig, spretande abnormitet av stilistiskt våld, blodsprutande handleder och bisarr humor. Det var lika schizofrent i sin handling som i sitt superlinjära upplägg.

Egentligen var det inte spelet i sig som jag fastnade för, utan snarare allt glassigt omslagspapper som det var inslaget i. Jag tänker på alla galna ögonblick, på den suggestiva stämningen, berättelsen, på anime-sekvenserna och bossarna. Det var en hypnotiserande resa. En som jag fortfarande tänker tillbaka på, då och då.

Killer is Dead
Miljöerna skiftar hejvilt mellan varje episod. Här befinner vi oss i en skruvad variant på Alice i Underlandet. Och du slåss mot Alice.
Detta är en annons:

Inte minst erinras jag om den när Killer is Dead drar igång för första gången. Knappt hinner huvudpersonen Mondo Zappa bli skjuten i huvudet, för att ögonblicket därpå resa sig upp, lemlästa sitt första offer med sin Katana och yttra orden "Killer is dead" innan alla tvivel om vem som ligger bakom spelet är röjda. Killer is Dead är inget nytt Killer 7, men det bär många av Suda 51:s signum.

Vi har hårt celshadad grafik med kraftiga kontraster. Allting badar i en sorts radioaktivt lyster. Ljus och skuggor är dragna med hårda linjer. Vi har den sedvanliga kvasifilosofiska dialogen som avhandlar alltifrån förträngda minnen och inre mörker till ren rappakalja om löskokta ägg och kåtslagna brudar. Vi har lemmar som kapas i rasande tempo och blod som fontänsprutar åt alla håll.

Killer is Dead
Mondo Zappa: Häftig agent som charmar kvinnor genom att stirra på dem och ge dem presenter.

Men, som sagt: Killer is Dead är inget nytt Killer 7. Här har man tacksamt nog lagt tid på att skapa ett underhållande spel också. Lirade du Metal Gear Rising: Revengeance i våras kommer du att känna dig som hemma med svärdet i handen. Mondo Zappa är en "executioner", som kollegorna och även hans offer så snitsigt kallar honom. En agent med dunkelt förflutet som jobbar för Bryan Execution Agency. Med sitt blodtörstande svärd och sin vapenförsedda cyborgarm är det upp till Mondo att resa jorden runt för att avrätta diverse jordliga och utomjordliga avskum; allt i rättvisans - och profitens - namn.

Slakten sträcker sig över 13 episoder (varav en av dem i form av en nedladdningsbar DLC.) Varje episod har en klient som behöver få hjälp att döda någon. Här kommer Mondo in, tillsammans med sitt spännande - men tyvärr underutvecklade - team. Vi har Mika: En enormt enerverande tjej som skriker i falsett och tycks lida av kraftig ADHD men som samtidigt är grym på att fixa löskokta ägg. Således direktkvalificerar hon sig som Mondos medhjälpare då Mondo uteslutande föder sin sin Jack Skellington-rangliga kropp med just löskokta ägg.

Killer is Dead
"Kom igen Bryan, låt mig prova. Bryaaaan, kom igeeeeen nuuurå."

Utöver Mika har vi kollegan Vivienne som besitter både sexig brittisk dialekt och den praktiska förmågan att från ingenstans plötsligt ha sexton armar, var och en med en pistol i handen. Något som kommer väl till hands under några av spelets mer påfrestande segment. Sist men inte minst har vi chefen Bryan. En cigarrpuffande, vinpimplande karl som ser ut som kärleksbarnet till Barret från Final Fantasy VII och Terminator.

Måltavlorna som klienterna pekar ut för mig är inga avdankade halvkriminella som snortar hockeypulver på herrtoan direkt. Det är inte heller några lama standardskurkar med rakade hjässor, rysk brytning och en atombomb i ryggsäcken. Nej, nej. Vi snackar Yakuza-bossar med en tigertatuering på ryggen som får sitt eget liv, utomjordingar i forskardräkter med en mankhöjd på hundra meter och ett enormt godståg vid namn Tommy som vill hämnas på civilisationen för att han känner sig bortstuvad. Och så får vi inte glömma den där galningen som bor i ett lyxigt residens på månen, som klär sig i guldtrådar som just och pass täcker könet och som drömmer om världsherravälde och heter... David.

Killer is Dead
Scarlett är en sjuksköterska som gömmer sig lite varstans på varje bana. Hittar du henne låser du upp nya utmaningar. Klara alla dem och Scarlett kanske blir... imponerad.

Japp. Bossarna i Killer is Dead är redigt skruvade. Deras historier och kontrasterna mellan dem definierar hur episoden ser ut. Miljöerna skiftar vilt mellan alltifrån månen till japanska trädgårdar med obligatoriska körsbärsträd och forskningsanläggningar a la Area 51 (här kallad Area 151.) Vägen till varje boss går genom kanonmat kallad Wires. De kommer i olika former och storlekar och är tyvärr inte alls lika spännande designade som bossarna utan snarare rätt generiska. Men att dräpa dem är kul. Ibland riktigt kul, faktiskt, och det är nog första gången som jag säger det om ett spel av Grasshopper Manufacture: Att de vanliga actionpartierna - själva stommen i hela spelet - för det mesta är genuint roliga.

Inledningsvis känns spelkontrollen en aning seg och det mesta sköts genom frenetiskt hamrande på X-knappen, men snart lär jag mig vikten av att kontra fiendernas attacker. Kontra eller glida undan. Med rätt tajming kan Mondo sedan utföra ilsnabba motattacker som ser riktigt häftiga ut. Desto mer träffar jag får in, desto större belöning får jag i form av kristaller som jag kan använda till att uppgradera Mondos rörelser, svärd och cyborgarm. Allteftersom jag förbättrar honom blir striderna snabbare och följsammare. Några timmar in i spelet så blixtdräper jag generiska Wires på löpande band och ser hur träffmätaren spränger hundra-gränsen gång på gång, och det är väldigt tillfredsställande.

Killer is Dead
Killer is Dead är smockat med många och långa filmsekvenser.

Tyvärr förekommer det en del tekniskt strul som screen tearing och en kamera som tenderar att ställa till det både en och två gånger för mycket. Att Mondo inte kan hoppa eller ens kliva över hinder drar också ner känslan av att vara en livsfarlig mördarmaskin. Jag kan föreställa mig hur Mondo tänker: "Å nej, titta. Det ligger en stol i vägen. Jag dödade precis tjugofem demoner från månens mörkaste, farligaste vrå, men nu kommer jag inte vidare. För att det är en stol i vägen. Så pinsamt." Mot slutet av spelet hinner det även bli repetitivt. Under sista episoden är det som om utvecklarna plötsligt fick väldigt bråttom att knyta ihop säcken och därför återanvänder man gamla miljöer igen. Hela slutuppgörelsen lämnade en hel del att önska då jag dessutom klarade allting på första försöket. Så ett tips för er som vill ha lite mer utmaning: Kör på Hard direkt.

Mellan episoderna så finns det gott om diverse sidouppdrag att sysselsätta sig med. Det handlar oftast om att döda ett x antal fiender på en viss tid och de finns där för dig om du vill fylla ut den annars rätt korta speltiden (det tog mig cirka sex timmar att klara huvudstoryn.) De som sticker ut mest är de omtalade Gigolo-uppdragen. Mondo är ju inte bara en iskall James Bond-figur med katana. Han är en kvinnotjusare också, såklart. Och vad passar då bättre än lite flörtande efter en lång, blodig dag på jobbet? Nej, just det. Gigolo-uppdragen går ut på att förföra någon. Sättet man gör detta på är ganska, tja, skrattretande.

Killer is Dead
Möt David. David tycker om långa månpromenader och glittriga kläder. Han vill också ta över världen.

Mondo ska föreställa vara en riktig charmör med självförtroende, i alla fall under mellansekvenserna. Men när det kommer till Gigolo-uppdragen så säger han aldrig ett ord. Istället gäller det att försöka bygga upp självförtroendet hos honom för att våga ge bort en present. Hur bygger man upp självförtroendet hos en superfarlig, superhunkig och supercharmant superagent? Man stirrar på tjejens skrev såklart. Eller bröst. Men bara när hon tittar bort. Upptäcker hon mig kan det bli en smäll på kinden. När jag väl lyckats bygga upp självförtroende så är det dags att ge henne en present. Hon tackar och blir glad.

Därefter måste processen upprepas: Hon tittar bort, jag stirrar på hennes bröst. Hon kallar mig "awkward". Jag säger inte ett ord under hela tiden. Inte ett ord. Det är som en vanlig dejt från verkliga livet alltså. Lyckas jag förföra henne så belönas jag med ett nytt vapen. Typ en iskanon. Igen; precis som i verkliga livet. Min förra dejt (i verkligheten) gav mig till exempel en Plasma Rifle.

Tanken är väl att Gigolo-uppdragen ska erbjuda ett sorts avbrott från all action, men de känns alldeles för lösryckta från resten av spelet. För malplacerade. Som att de klämts in i all hast för att skapa kontrovers och samtidigt locka lite hormonstinna köpare. Det som driver mig framåt i spelet är knappast lockelsen att få stirra någon ny kvinna i skrevet. Det är nyfikenhet. Vad väntar mig i nästa episod? Vilka galenskaper har Suda 51 kokat ihop? Det är inramningen och berättandet som är min största motivationskälla. Tyvärr mynnar berättelsen ut i en - för mig - ganska stor axelryckning.

Killer is Dead
Akira Yamaoka står för det speciella, välljudande soundtracket.

Handlingen är minst sagt dunkel i början. Väldigt lite förklaras. Man får ingen riktig introduktion till varken världen eller karaktärerna, men så småningom börjar en sorts röd tråd att nystas upp. Det tar dock aldrig riktigt fart, inte på riktigt, inte som jag hade hoppats. Suda 51 är duktig på att bygga upp atmosfär och leka med mina sinnen, men berättandet blir alltför ofta väldigt styltigt.

När det väl blir intressant så har mer än halva spelet redan avverkats och jag lämnas med en känsla av "jaha?" när eftertexterna börjar rulla. Jag hade hoppats på något matigare. Återigen känns det väldigt stressat mot slutet. Man låter aldrig konflikterna blomma ut på riktigt.

Killer is Dead
Desto mer blod du spiller i fighterna, desto snabbare blir dina attacker.

Men även om handlingen i slutändan blir en besvikelse för mig så ska jag inte hymla om att den underhöll mig en bra bit på vägen. Dessutom har Grasshopper Manufacture för ovanlighetens skull lyckats skapa genuint roliga fighter. Jag får upp pulsen av dem. Jag duckar och kontrar och klyver och känner mig stencool. Killer 7 var underbart sett till atmosfär och sjuk, intrikat story, men skadat gods rent spelmässigt. Killer is Dead är underhållande att spela, men lyckas inte slå an på samma känslosträngar och väcker inte lika mycket eftertänksamhet.

Med det sagt; gillar du tidigare spel från Grasshopper Manufacture så kommer du garanterat att gilla det här också. Här finns fortfarande gott om typiska Suda 51-ögonblick, som i en scen med en enhörning, eller en viss sekvens involverande en man som blir påkörd av ett tåg. Jag kommer själv att spela vidare på "Very Hard" och klara alla sista utmaningar. Killer is Dead är ett roligt, snyggt och skruvat actionspel som i slutändan underhåller på andra premisser än jag faktisk väntat mig. Hade man bara lyckats hålla ihop berättandet och inte stressat så förbannat mot slutet hade betyget klättrat högre.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Roliga strider, snyggt och effektspäckat, spännande bossmöten, bra spelkontroll
-
Kamerastrul, en del grafikproblem, svag handling, stressat slut

Medlemsrecensioner

  • weirdwolf81
    Att Suda 51 gjorde spel för mig insåg jag för första gången när jag lade nävarna på Shadow of the Damned, men det var nog i och med Lollipop Chainsaw... 7/10
Detta är en annons:
BETA +