Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
recension

The Witcher

Ett hårt försenat, polsktutvecklat actionäventyr med rollspelsinslag, baserat på en serie fantasyböcker från just Polen. Hur känns det? Jespers fördomar kommer rejält på skam när han tittar närmare på Fables våldsamt skitiga kusin från landet

Detta är en annons:

Historien har ni hört vid det här laget. Witchers är en grupp mäktiga krigare som är riktiga hejare på såväl magi som svärdskonst och överlevnad. Geralt är en av de främsta Witchers som traskar runt på planeten. Han har ett arbete som inte är helt riskfritt. Något man märker genast när man ser Geralts ansikte, som bär märket efter en hård närstrid. Witcheryrket leder dessutom till att Geralt återfinns nerslagen och berövad av sitt minne. Han vet inte vem han är, vem hans vänner är, eller vad som fick honom att tappa minnet.

Av en ren händelse råkar ett skurkgäng anfalla borgen dit Witcher-sällskapet förde honom efter att de fann honom ute i vildmarken. Anförda av en girig magiker och en professor lyckas de stjäla flera föremål av yttersta vikt. Jakten på de skyldiga tar vid och Geralt skickas ut i världen för att hjälpa till i kampen mot ondskan. En värld som känner honom, men som är totalt främmande för Geralt sjäv.

The Witcher är inte alltid som många andra spel. Visst är det ett skitigt, våldsamt och högkvalitativt actionäventyr med rollspelselement i samma anda som Fable, men det är samtidigt mer än så. Tonen, attityden och känslan i spelet är en helt annan än i något än i nästan alla andra spel. Jag vill gärna dra lite liknelser till hur tonen i det första Fallout är. Rå, grov, skitig, oftast seriös, men ibland även lite avsiktligt småfånig och humoristisk. Som den gången då jag närmar mig en kille som gillar att gå holmgång med knytnävarna inne på barer. När han lägger märke till mig häver han bokstavligen ur sig att min mamma suger dvärgkuk. Något som självklart leder till att jag deformerar killens ansikte med en serie välriktade slag mot ansiktets mjukdelar.

Tekniskmässigt är The Witcher ruggigt läckert. Det både låter bra och ser alldeles överljuvligt ut. Speciellt karaktärerna är makalöst välgjorda och överträffar precis allt jag har sett tidigare, rent tekniskt. När man äntrar en konversation suddas bakgrunden ut, och fokus läggs helt och hållet på de underbart läckra ansikten som den polska uppstickaren har modellerat. Den estetiska designen är kanske inte alltid träffsäker, men fantasy-genren är ju inte direkt känd för att erbjuda otrolig variation. Vi har ju faktiskt sett det mesta. Miljöerna innehåller bland annat läcker utomhusterräng och dunkla, fuktiga katakomber innehållandes allehanda invånare.

I grunden är nämligen The Witcher ett ganska rakt och ogenerat actionspel där saker och ting helt enkelt måste dö. Detta har sedan kryddats med ett äventyrsupplägg där Geralt behöver interagera med lokalbefolkningen då dessa kan ge honom uppdrag som ger en välbehövligt ökar erfarenhet och monitära tillgångar. Bybor tenderar dock inte alltid att ha ett gott öga till den ärrade monsterdödaren och Geralt möter ofta såväl fördomar som förakt i sina resor.

Självklart kommer man att finna en hel del svärdsvingande i The Witcher, något annat vore ju extremt konstigt. När man använder sina normala Witcher-vapen har man tillgång till tre olika kampstilar. En som passar sig bäst mot fiender med skydd på sig, en som är snabbare och smidigare, och en stil som lämpar sig bäst när man är omringad av fiender. Med ett litet klick slänger man iväg en attack, och om man har rätt timing, kan man även få till kombinationer om flera slag, då man måste trycka på attackknappen en gång till när en viss ikon dyker upp. Om man får in en bra rytm kommer man snart att bli en riktig mördarmaskin.

Detta är en annons:

Det är även fullt möjligt att pausa spelet med mellanslagstangenten och där ändra stridsstil för att köra igång spelet igen utan att behöva uppleva den lilla pausen som blir om man byter stil mitt under pågående strid. Men Geralt är inte bara en baddare på klinga och knytnävar, han har också ett och annat magiskt trick i rockärmen. Magin representeras av så kallade Signs. Dessa har olika magiska egenskaper, som till exempel eldhav och annat mysigt.

Rollspelselementen gör sig påminda när man ska utveckla Geralts färdigheter. Man presenteras med en uppsjö möjligheter där man kan välja att utveckla styrka, intellekt, bruket av Signs, hur Geralts fysik fungerar och mycket, mycket annat. Det saknas verkligen inte alternativ och vill man ha tillgång till de starkare och riktigt överlägsna krafterna gäller det att inte slösa med erfarenhetspoängen. Ibland räcker inte det, utan man måste då även kombinera detta med alkemiska tillbehör, vilket för mig till nästa punkt i The Witcher, alkemin.

Innan man sätter igång med The Witcher får man välja svårighetsgrad. Lätt, mellan och svår representerar inte bara utmaningen i strider, utan också hur viktigt själva alkemin blir i spelet. Alkemi är ju kunskapen i att blanda brygder och hur man nyttjar dem till sin fördel. Det ger självklart en extra dimension till spelet, och för den som vill ha lite fördjupning kommer mixandet av örter och ingredienser att vara ett välkommet inslag, medan de som mest suktar efter massmord kan känna att det är ett nödvändigt ont.

The Witcher tog mig helt och hållet på sängen. Jag hade förväntat mig ett halvdant hack and slash-spel med mycket yta och lite substans, ihopkrafsat av ett gäng oprävade utvecklare. Men jag erkänner att jag hade helt och hållet fel. Mellansekvenserna är oftast ruggigt välgjorda och rösterna håller för det mesta väldigt hög klass, något som förvånade mig på riktigt.

Det finns ett par småfel. Spelkontrollen känns ibland lite stel och yxig när man springer omkring i världen. Inget som sätter spelaren i klistret, utan är mer en generell irritation under tiden när man tar sig över större ytor. Annars är de enda fläckarna på solen det faktum att man ibland måste skaffa sig vidare kunskap om ett visst uppdrag eller en viss fiende för att kunna slutföra just detta uppdrag. Visst, det bäddar för att man gräver sig djupare ner i Witcher-världen, men i ett spel som bygger på muskler och skarpt stål känns det här bara frustrerande.

The Witcher är ett ruggigt bra actionäventyr med välbalanserade rollspelselement. Sammanfattat är det ett hårdare, elakare, mer oborstat och oförskämt Fable. I min bok är det väldigt bra.

The Witcher
The Witcher
The Witcher
The Witcher
The Witcher
The Witcher
The Witcher
The Witcher
The Witcher
The Witcher
The Witcher
The Witcher
The Witcher
The Witcher
The Witcher
The Witcher
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Mycket bra röstskådespeleri, makalöst snyggt, mycket välgjord spelvärld, bra handling, innehåller både action och djup
-
Halvplottriga menyer, bitvis omständiga uppdrag

Medlemsrecensioner

  • Imperial scout
    I Polen har böckerna om monsterjägaren Geralt varit framgångsrika, och nu när polska utvecklarna CD Project Red bestämt sig för att göra spel... 8/10
  • Eminemil
    The Witcher damp ner en vacker dag 2007 som en komplett överraskning och överrumplade mången spelare med sin fantastiska berättarteknik... 9/10
  • Slender Jr
    Den mörka katakomben var mörk och fuktig. Vid sten kistan fans en best som tuggade i sig en ung kvinnas kropp. Några meter bort så spanade ett... 9/10
  • Oxpost
    Nej, nej, nej..... NEJ FÖR SATAN! Jag brukar gilla rollspel. Mina tidigare möten med Mass Effect och Oblivion har slutat med glädjetjut och så... 2/10
Detta är en annons: