Shelter

Jag är en grävlingsmamma. Fem små ungar har jag dessutom som, stapplandes och gnyendes, cirkulerar omkring mig. De är svaga och hjälplösa. Men jag är stark. Jag har ett ansvar för dem, måste mata dem och hålla dem säkra. Det är en underlig situation, en jag aldrig varit i tidigare. Men jag märker hur förvånansvärt snabbt moderskänslorna inom mig vaknar till liv. Min livssituation har förändrats och jag har ett nytt mål nu, att upprätthålla deras små liv.

Det är den svenska utvecklaren Might & Delight, skaparna av Pid, som satt mig i den här situationen. Jag tycker om dem för det. Vi lunkar på genom skogen, jag och mitt entourage av knattar. Och vilken vacker skog sen. Det är som att vi befinner oss i ett slags tecknat papier mache-landskap, där alla texturer skulle kunna vara läckra poster- eller tapet-print. Även musiken, som görs av en grupp musiker som går under namnet Retro Family, gör ett fantastiskt jobb med att sätta stämningen, med en slags sävlig skogshuggarfunk.

Jag drar upp lite ätbara rötter till de små och smyger genom gräset för att försöka ha ihjäl en räv, för dem att snaska i sig. Jag måste också skydda dem från skogens naturliga faror. Vi måste göma oss i ihåliga stockar för hungriga fåglar, och ta skydd för bäckarnas starka strömmar bakom klippväggar.

Det är en ganska Journey-lik resa vi är ute på. Jag kan även dra paralleler till såväl Metal Gear Solid som Pikmin. Men jag drar mig egentligen helst för det. För det här är en unik resa, och en väldigt smart sådan. Might & Delight har på ett snyggt vis omformulerat ganska vanliga spelmoment. Jag har till exempel ingen livmätare, men jag har fem små ungar som jag måste vara rädd om. Jag behöver inte heller hugga grästuvor för att hitta mynt eller hjärtan, men jag måste stånga stammarna på äppelträden för att få frukter att trilla ned. Mammarollen ger det här spelandet ett helt nytt perspektiv, och får helheten att kännas oerhört fräsch och kreativ. Det finns ingen egentlig handlig här, men rollen som beskyddande förälder är det enda motiv som behövs för att fortsätta.

Det är natt i skogen nu, och jag har hittills skött mig som jag borde. Jag blir lite mallig, tillåter mig att tappa koncentrationen för en stund. Jag ser inte att de små lämnar min närhet. De knatar ut i mörkret och jag hör ett isande vrål. Det är något där ute, något som vill dem illa. Jag vaknar till och springer till deras undsättning. Men det är försent. Tre av dem är försvunna, något hemskt har tagit dem. Endast två livrädda småttingar återstår, och nu håller jag dem närmare än någonsin.

Jag är lite skärrad, blir arg på mig själv över min vårdslösa tankspriddhet. Jag märker att jag är i ett känsligt läge, lättrörd och lättretad. Och då händer det som inte får hända, datormusen buggar ur. Jag ser hur en av mina små behöver mat alldeles nu, men knapptrycket låter mig liksom inte mata den. Så jag ser hur den segnar ihop mitt framför mig. Jag hade kanske kunnat samla mig och löst problemet, men jag blir så rasande på hela situationen att jag bara springer därifrån. Tänker att jag skiter i alltihop, bara drar ifrån min enda som är kvar. Vad gör det för skillnad nu? Om den också förgås kanske jag åtminstone får börja om. Men det dröjer inte länge innan jag får ordning på mina känslor igen. Min, nu enda, lilla krabat kommer flåsandes efter mig. Jag är nu allt den har, och den är allt jag har.

Jag örfilar mig själv och inser att det är såhär livet ser ut, och det är såhär mitt liv som grävling också måste se ut. Ibland gör vi fel, saker händer som inte borde fått hända. Och ibland händer saker som ingen kan rå för. Det är balansen mellan kontroll och slump, hur vi måste styra det ena själva, och bara acceptera det andra. Och allt det här måste vi leva med, lära oss av och gå vidare med. Så vi fortsätter. Vi är ett nu. Och vi är det ända in i slutet. Mer specifik än så kan jag inte vara gällande vårt öde. Det är en stundom något svårnavigerad, men ack så förtjusande och känslostark resa vi tagit oss igenom, som omfamnat både det sorgliga och vackra i naturen.

Upprymd av både hopp och vemod är det som att jag förstått något litet om naturen, om livet, och min egen plats i det hela. Och det är som stolt mor jag vädjar till alla att ta kontakt med sin inre grävling och ge sig ut på samma äventyr.