Lost Planet 3

Det var ungefär när Lost Planet: Extreme Condition släpptes som dåvarande producenten Keiji Inafune överraskande slog fast att hans spel var underlägset Gears of War. Båda var actionspel i tredjeperson i en ny generation och ville bereda vägen för framtiden. Vi kan väl slå fast att Gears of War verkligen förändrade hela generationen, medan Lost Planets betydelse blev betydligt mindre. Men underhållande var det, en fräsch fläkt och det hade många genuint goda idéer som jag gärna hade sett att man fortsatt utforska.

Men när Lost Planet 2 kom så var det co-op som gällde och en till stor del annan typ av spel. Nu är Lost Planet 3 här och Capcom har gått ännu längre ifrån originalkonceptet, och anlitat västerländska utvecklaren Spark Unlimited. Och för den som velat ha ett Lost Planet med vad som i allt väsentligt känns som Gears of War-spelkontroll har fått det nu.

Jag var skeptisk på förhand mot Lost Planet 3 eftersom jag gillade den larvigt mångsidiga spelkontrollen i Lost Planet: Extreme Condition. Det kändes lite som bortkommen halvbror till Bionic Commando, men på ett bra sätt. Att slopa det som ger en spelserie identitet är ett vågat grepp, men faktum är att jag under spelets inledande minuter fattar tycke för Lost Planet 3. Den gamle Jim Peyton ligger fastklämd under en stenbumling som hans yngre kvinnliga släkting tycks oförmögen att rubba. Ett prekärt läge då någon fiende tycks vara i antåg.

Jim bestämmer sig för att hans sista stund är kommen och börjar berätta sin historia om hur allt på E.D.N. III startade för hans del. Lost Planet 3 berättas ur den fastklämde Jims perspektiv och fungerar alltså som en föregångare till de båda tidigare släppta spelen. Och även om Jim Peyton på flera sätt är en stereotyp av rang, så är han en av de mest intressanta huvudpersonerna på länge. Man får komma honom in på skinnet, får vara med om hans motiv, veta hur han blir allt mer insyltad i någon sorts tvivelaktig röra och dela känslosamma ögonblick med hans familj.

Tyvärr håller inte resten av spelet ens nästan samma klass, och jag kommer flera gånger på mig själv med att regelrätt tycka synd om Jim som hamnat mitt i denna sörja, och jag vet inte riktigt var jag ska börja med att beskriva vad som gått snett. Det mest allvarliga är förmodligen de fattiga animationerna och de styltiga striderna. Hela spelet fungerar så att man kommer till en yta där det spawnar fiender. Sedan fortsätter de välla fram tills man skjutit nog många.

Fienden har ingen som helst dynamik, gör ingenting överraskande och ger mig mest känslan av att styra ett hårkors och klicka på fienderna man vill skjuta. Dessutom är fiendevariationen alltför klen. Lägg till det en fantasifattig bandesign som ofta består av ett hyggligt öppet fält där man snurrar runt och skjuter tills fienden slutar komma, innan man kan gå vidare. Ofta till ett ställe som behöver laddas och sedan inte alls känns sammankopplat med stället man nyss var på.

Överhuvudtaget får jag svårt att orientera mig i spelvärlden just på grund av alla laddningsskärmar. Man kastas kors och tvärs, känns det som, och jag får ingen uppfattning om hur Spark Unlimited tänkt sig att världen sitter ihop. Och i takt med att storyn utvecklas (eller i det här fallet snarare invecklas) får man även besöka allt mörkare rymdbaser - tänk Ishimura i Dead Space - med ännu tristare interiörer och dessutom en hel del backtrackning. Något som inte brukar ses med blida ögon i spelkretsar.

En av de stora grejerna med Lost Planet-serien har alltid varit de mechas man kan traktera. Tidigare har de varit ganska eleganta och snabbstyrda saker, som de ofta brukar vara i japanska spel. Under västerländsk flagg har dessa robotar blivit enormt stora och långsamma. Medan jag kan uppskatta hur blytunga Spark Unlimited fått dem att kännas där man sitter i en isolerad kupe med dålig sikt och lyssnar på country frugan skickat för att pigga upp en, så har det också fått dem att tappa tempo.

Och eftersom man inte får beväpna dem, trots att man själv kan ha hur mycket krutpåkar till hands som helst, så blir striderna ganska enhanda. Oftast är de bara till för kortare transportsträckor som hade kunnat avverkas snabbare till fots, och trots de karga omgivningarna hoppar man glatt ur sin mech utan toppluva för att skjuta ruskprickar. Det känns trist att man inte gjort mer med det här, eftersom E.D.N. III trots allt är en ganska unik värld i spelsammanhang. En djupfryst planet fylld med insekter som skulle skrämma slag på faunan i självaste Jurassic Park.

Det spelar liksom ingen roll hur mycket Jimpa än springer ärenden, hackar reläer till dörrar, lagar utposter, fixar stativmonterade kanoner och gör annat vaktmästarmässigt scifi-göra, så motarbetas han hela tiden av spelet mer än av fienden Acrid. Jim Peyton är genomsympatisk, lätt att känna med, mycket av dialogen är dessutom ganska bra och röstskådespelaren gör ett fullgott jobb. Men när spelet är knappt medelmåttigt och helt utan möjlighet att improvisera och hitta på coola grejer i striderna och Spark Unlimited inte drar nytta av de möjligheter en isvärld ger - så räcker det inte.

Då spelar det ingen roll att man allra pliktskyldigast slängt in lite banalt multiplayer, där man av någon anledning däremot får beväpna sina mechs. Grundmekaniken finns inte, Lost Planet 3 gör inget bättre än det som redan finns i andra spel. Det blir aldrig någonsin dåligt, men det blir heller aldrig ens nästan spännande eller engagerande och i slutändan är detta verkligen den perfekta medelmåttan. Nu håller jag både tummar och tår för att Capcom ska komma på bättre tankar till fyran och ge Lost Planet den behandling det förtjänar. För konceptet är det inget som helst fel på egentligen, tvärtom, faktiskt.